I Aftonbladet idag kan vi läsa om en kvinna som fallit mellan alla stolar som finns att falla i vaket efter Alliansens sjukförsäkringsreform. Hon befinner sig i ett ingenmansland där hon är för sjuk för att jobba men för frisk för att vara sjuk. Det senare en rätt märklig slutsats då hon tvingas äta upp till 30 tabletter smärtstillande per dag.

Alliansregeringen lovade, ja just det: lovade, att ingen skall behöva stå utan ersättning men det är just det kvinnan gör. Och jag kan tycka att listan på människor som far illa blir lite för lång nu, egentligen räcker det med att en person far illa för att det skall vara oacceptabelt.

Det är därmed logiskt att såväl Sjukförsäkringsministern som Arbetsmarknadsministern försöker vifta bort alla dessa livsöden med "inkörningsproblem" eller "det skulle vara fel uttala mig i det specifika fallet", det är ett sätt att försöka stänga världen ute. Ett annat trick, på lägre politisk nivå, brukar vara att skylla på myndigheterna, i detta fall Försäkringskassa och Arbetsförmedling. Det finns de som går på detta men tyvärr, i svensk förvaltningshänseende så vittnar detta sistnämnda om en djupt rotad okunskap hos de som påstår att myndigheterna skall lastas. Riksdagen beslutar om lagar, Regeringen ansvarar för tillämpningen genom att utge förordningar och inte minst viktigt, regleringsbrev. Myndigheterna gör med andra ord det som regeringen i all sin visdom och klarsynthet beslutat om.

Jag börjar bli rätt trött på alla dessa borförklaringar, hitintills i år har endast 370 personer slussats ut till riktiga arbeten av alla de som "omförsäkrats". Av drygt 12 000 "omförsäkrade" har nu hela 370 någon form av arbete utan stöd. 370 personer motsvarar ungefär tre procent. Ska vi ropa hurra nu? Det är dessutom okänt hur nära en utslussning dessa 370 stod, jag kan inte utesluta att dessa hade slussats ut även i det förra systemet.

Det kan dessutom vara dags att återigen påminna om de ursprungliga motiven bakom "reformen". Christina Husmark-Persson vitsordade 2007 att det var för att finansiera regeringens skattesänkningar och nu vet vi åtminstone ett antal som helt fallit ur systemen och därmed inte belastar dessa. Det kanske inte blir så mycket pengar som statskassan sparar in på den enskilde som dagens artikel handlar om men hur är det ordstävet går: "Många bäckar små....".

Jag börjar bli rätt trött på alla dessa bortförklaringar och urskuldningar nu, såväl från regeringen som från regeringsbloggare. Det är de facto så att Alliansen har majoritet i riksdagen, med denna majoritet som grund bildade Fredrik Reinfeldt regering 2006. Sedan den dagen har vi bara kunnat åse ett lagstiftnings- och reformarbete som trotsat alla beprövade erfarenheter och kännetecknas av slarv. Samtidigt har samtliga ministrar och regeringsbloggare skyllt på andra faktorer, oftast att det är sossarnas fel att den egna Allianspolitiken och reformerna slår snett.

Det vi ser av regeringens politik och retorik är inte att ta ansvar enligt mitt sätt att se det. Och det är just detta ord, ansvar, som statsministern säger sig personifiera och gå till val på när han nu söker nytt förtroende. Men vem vet? Väljarna kanske tycker att den behandling vi ser av enskilda människor som den i Aftonbladet nämnda är just att ta ansvar.

I så fall har Sverige blivit riktigt obehagligt.