Via Annika Högberg får jag inspiration till dagens andra postning som kommer beröra det politiska ledarskapet och dess koppling till levererad kvalitet.

Det är ingen hemlighet att jag har starka synpunkter på vilket ledarskap som statsministern företräder. Min uppfattning är att han är osynlig i de situationer som hans närvaro, eller ande, verkligen behövs. Detta svaga ledarskap blev tydligt med star 2007 när statsministern och sjukförsäkringsministern gemensamt skrev en debattartikel i DN. När sedan reformen, om det nu är rätt ord, började kritiseras från såväl en enig opposition som en enig kår av remissinstanser så syntes inte statsministern. Kvar stod Christina Husmark-Persson (M) och försökte försvara eller bortförklara alla de brister som över tid blivit alltmer uppenbara.

Ett annat exempel på hur detta ledarskap har slagit är att riksdagen har antagit regeringens proposition om en ny personalförsörjning för Försvarsmakten. Hårt kritiserad av såväl opposition som delar av försvarsmakten antogs den men nu, idag tre veckor in på den nya vägen, visar det sig att regeringen låtit forcera arbetet på ett sådant sätt att ett juridiskt ramverk är klart om tidigast två år. Det ramverk som krävs för att rekrytering skall kunna ske inom ramen för riksdagsbeslutet. Inte heller här, i en fråga som ytterst handlar om vår förmåga att försvara oss, är statsministern synlig.

Ett tredje exempel var vid den första partiledardebatten i vintras när statsministern använde sig av ett felaktigt underlag för att försöka måla den egna prestationen i ljusare färger. Felaktigheterna identifierades raskt av oppositionen varvid statsministern dagen efter skickar fram en slokörad finansminister för att urskulda sig.

Det finns tyvärr fler, eller alltför många, exempel på detta beteende. Ett beteende som kanske inte är det mest lämpliga när man är regeringschef. Fram träder bilden av en i allra högsta grad otydlig och försiktig chef. En chef som gärna står längst fram för att dra ned applådåskorna när det går bra men så fort det börjar blåsa till lite flyr han fältet som en avlöning.

En chef vars ord att han "går sida vid sida med svenska folket vars förtroende jag bär" klingar rätt ihåligt numera. Och resultatet av illa förberedda reformer vill han högst ogärna förknippas med, nu senast med Tobias Krantz (FP) nya utredning till högskolereform, en utredning av de negativa effekter som samma regering blev varnad för när de sjösatte sina nya antagningsregler till högskolan i ett forcerat tempo.

Vad jag vill ha sagt är att med ett ledarskap som det uppvisade så är regeringens tendens till hafsiga och slafsiga beslut samt bristfälliga beslutsunderlag inte så konstigt. Det är en , och i sammanhanget erfarenhetsbaserad, konsekvens av ett frånvarande och icke ansvarstagande ledarskap. Ett ledarskap där omvårdnaden av den egna polityren är överordnat ansvaret att vara regeringschef.

Annat: Peter Högberg, Alliansfritt.