Barbro Hedwall skriver i Expressen det jag vet mången politiker funderar över. Om den utveckling vi ser i vaket efter Arbetsmarknadsministerns avgång kommer leda till en amerikanisering av den svenska politiska debatten och därmed kraven på perfekta politiker. Tendenserna är tydliga, Alliansen söker råd av Carl Rowe - den kampanjmakare som geniförklarats av framför allt konservativa amerikaner. De Rödgröna söker motsvarande råd på andra sidan blockgränsen med goda kontakter med Obamas stab.

Jag är kluven, även fast vissa kallar det skenhelig, i detta. Naturligtvis så har ett politiskt ledarskap att förvalta våra gemensamma medel vilket ställer krav på vandel. Men har vi inte alla till mans haft det lite jobbigt i perioder i våra liv? Handen på hjärtat, vill vi ha ett parlament av politiska broilers och frikyrkopastorer eller vill vi ha ett parlament som representerar väljarna? Jag har definitivt ett antal mer eller mindre förmultnade lik i min garderob, de är till antalet tillräckligt för att fylla upp ett medelstort svenskt bårhus. Men hur många lager på historiens griffeltavla måste vara perfekta för att den enskilde vara valbar? Och vilka synder är oförlåtliga på ett sådant sätt att ett bötes- eller fängelsestraff inte räcker till utan att brottet skall sonas livet ut? I värsta fall i generationer.

Amerikaniseringen av det svenska politiska klimatet följer medieutvecklingen och dramaturgin med ett allt snabbare flöde. I USA kan ingen politiker bli vald till ett ämbete utan att

* Lova skattesänkningar
* Gå i kyrkan varje söndag eller åtminstone bekänna sig till en tro.

Andra exempel på amerikaniseringen och i viss mån tramsifieringen av det politiska klimatet ser vi när rikspolitiker av olika kaliber deltar i lekprogram, och ja – jag är i detta avseende lite konservativ faktiskt. Att vara folkvald innebär, framför allt i Sveriges högsta parlamentariska församling, ett visst mått på stil. Lågvattenrekordet sattes, enligt mitt sätt att se det, av Jan-Emanuel Johansson (S) och Fredrik Federley (C) när dom deltog i det från Japan inspirerade lekprogrammet ”Hål i väggen” som innefattade åtsittande glittriga kroppsstrumpor, hjälm och en vattenbassäng.

Fredrik Federleys exploatering av sin riksdagsplats i andra sammanhang har jag även det en hel del synpunkter på. Det är inte godkänt att ställa upp som reklampelare för särintressen, särintressen som önskar skattelättnader, oavsett om han hävdar att det är hans alter ego eller inte så är det inte rimligt att anta att Smirnoff i detta fall inte sett just hans roll som riksdagsledamot som dragplåster.

Men frågan som Barbro Hedwall ställer är relevant och borde få oss att tänka till ett varv. Ur fler perspektiv. Vad är acceptabelt och vad är inte acceptabelt? Och framför allt, nu när ord står mot ord i fallet med Sven-Otto Littorin, är det verkligen rimligt att en tidningsredaktion skall kunna agera utredare, åklagare och domstol utan offentlig insyn eller tillsyn? Och om, vilket jag fasar för, de har fel i sina uppgifter är det rimligt att media skall ha makten att kunna krossa en karriär, en familj och en persons framtid?

Vi har ett antal frågor som vi måste ställa oss i allmänhet och i detta fall media – i sin granskande roll – i synnerhet. Etiska, moraliska och huruvida det som finns, om det nu finns, på historiens griffeltavla är relevant.