Förra arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin anser att han har hamnat i en mardrömslik situation, där han anklagas för saker som han inte har någon möjlighet att fria sig ifrån. Han hade föredragit att få försvara sig i en rättslig process, och hoppas på en publicistisk prövning. Han svarar på Dagens Nyheters frågor om avgången, presskonferensen och det påstådda brottet via mejl och redovisas i DN idag.

Och därmed borde denna händelse kunna läggas till handlingarna. Eller?

Skulle inte tro det. Dessvärre. Nu kan jag tycka att Sven-Otto Littorin från och med dagen är en privat, och inte offentlig, person. Men hela förloppet tål att granskas från fler perspektiv. Huvudfrågan för mig är inte längre om Sven-Otto Littorin gjort sig skyldig till brott eller inte – detta lär vi aldrig få reda på.

Huvudfrågan, om medias granskande roll och därmed ansvar, är akut nu. Är det rimligt att media i sin granskning av samhället kan och ska gå ut med anklagelser om påstådda brott som är preskriberade? Som enligt Sveriges lagar inte är straffbara längre och därmed faller utanför rättsväsendets jurisdiktion?

Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik.

En annan fråga, som kanske kan få sitt svar, är hur statsministern agerat. Han har ett ansvar som chef och med den förhållandevis höga personalomsättningen i Rosenbad på ministernivå ser jag, med erfarenhet från chefsbefattningar i det näringsliv som alla politiker hyllar, ett antal frågetecken och varningssignaler som tyder på ett svagt och osynligt ledarskap. Ett ledarskap som intuitivt flyr frågor som riskerar att fläcka bilden av den store.

Jag bedömer att inget politiskt parti med självbevarelsedrift elelr överlevnadsinstinkt, ungdomsförbunden ej inräknade (jag känner dom för dåligt), med denna historia i bagaget själva kommer initiera en smutskastningskampanj. Skulle Alliansen, eller till Alliansen kopplade PR-byråer alternativt intresseorganisationer, dra upp den kanin ur hatten det står ”Toblerone” eller liknande på så har motsidan numera en hel del ammunition. Ammunition som dels baseras på utredningen om svenska intressen i Sudan samt den mer i medietid närliggande sexköpshärvan. I det fallet får väljarnas omdöme avgöra om en nu mer än tio år gammal historia om en chokladbit är ett värre brott än preskriberade eventuella sexköp samt folkrättsbrott med tiotusentals döda och hundratusentals fördrivna.

Medias roll, och förmåga till självsanering samt bidrag till allt smutsigare valrörelser, måste såväl granskas som debatteras. Jag kan inte utesluta att med fler hanteringar som denna så kan den politiska nivåns stöd för den i sammanhanget unika pressfriheten vi har i Sverige svalna.

Svalnar detta stöd, såväl politiskt som från läsarkretsen, kan vi alla bli förlorare på sikt. Då är vi nämligen riktigt illa ute allihop och jag är inte längre säker på att media förstår detta.

DN, DN2, AB, AB2, SR/Ekot, SvD