Via Alliansfritt och SVT kan jag läsa mig till med vilken senfärdighet regeringen impementerar den lag som skall förbjuda klustervapen i det svenska försvaret. En beslut som togs redan 2007 efter en omfattande debatt och som grundar sig på en FN-resolution.

Jag väljer inte att ge mig in i själva sakfrågan utan lägger mig på en principiell nivå. Huruvida de resolutioner och konventioner vi ratificerat eller ansluter och hur vi agerar i samband med det påverkar oss och i det här fallet FN. Till saken hör, som kuriosa, att regeringen Reinfeldt har gjort sig känd som lagstiftare där senfärdighet inte hör till normalbilden - snarare tvärtom, oroväckande många av de lagar som stiftats under mandatperioden har kännetecknats av en hastighet så hög att remissrundorna kortats till tre dagar.

Sverige har en tradition av att försöka göra FN så starkt i den globala säkerhetspolitiken som möjligt. FN kan, som oberoende part, balansera särintressen främst i form av stormakternas behov spelutrymme för egna agendor. Energitillgång och råvaror är några sådana, marknadsandelar för exportprodukter en annan eller för den delen katastrofbistånd och bevakning av mänskliga rättigheter. FN är i mångt och mycket den svages sista utväg om vi håller oss till global säkerhetspolitik.

Vad regeringen Reinfeldt dock gör nu är att trots att tre år gått sedan det blev klart att Bombkapsel 90 skall förbjudas är att, genom sin förhalning av frågan, försvaga FN som aktör. Sverige går samma väg som alla de länder som vid olika givarkonferenser lovar bistånd för att sedan strunta i det. Sverige går samma väg som länder som USA och England som inför Irak-invasionen struntar i FN. Sveriges regering bidrar nu aktivt till att försvaga vikten i FN-resolutioner och därmed FN i sig självt. Om Sverige nu sällar sig till det rätt tveksamma sällskap som har för vana att skriva under resolutioner för att därefter strunta i dom så ska vidden av detta agerande inte underskattas.

Sverige är, trots sin storlek, en av FN:s kanske mer vederhäftiga och trovärdiga medlemmar. Denna position inleddes med Dag Hammarskiölds legendariska insatts som generalsekreterare och kom att förstärkas av Olof Palme, Jan Eliasson och Hans Blix.

Det väcks nu ett obehag i mig. Att personliga och särintressens agendor mer och mer styr den svenska säkerhetspolitiken. Minns ni hur den internationella åklagarmyndigheten, som i sig är en produkt av just FN-resolutioner, nu i förundersökningen om händelserna i Sudan 1997-2003 inte vill nämna vilka svenska intressen som kan vara inblandade? Trots att samma åklagarmyndighet vitsordar att denna förundersökning baseras i huvudsak på en rapport där endast ett svenskt intresse nämns, Lundin Oil?

Den svenska regeringens agerande i detta vet vi ingenting om men jag börjar få en känsla av att det kan ha förevarit konsultationer mellan vissa parter när pressmeddelandet från åklagarmyndigheten formulerades. För det kan inte heller vara en slump att ett första resultat från åklagaren kommer kommuniceras i december, på behörigt avstånd från valet 2010, samtidigt som åklagaren går under jorden.

Lägger vi ihop dessa två händelser eller tendenser så blir bilden allt annat än den vi har om Sverige, den i en internationell kontext "Prinsessan Snövit", som med stor framgång och med en vederhäftighet kunnat agera som brygga i internationella sammanhang mellan stridande parter. Regeringen Reinfelds agerande leder oss till en position där vår trovärdighet och vår förmåga kommer vara på samma nivå som alla andra länder som har ett rykte om att lova runt och hålla tunt samtidigt som Sverige nu aktivt undergräver de internationella konventionerna och lagarnas legitimitet. Med sådana FN-förespråkare behöver inte FN några som motarbetar dem.

Illa. Riktigt illa och jag tror inte att mittenväljaren eller väljaren i gemen - som ser Sverige som prinsessan Snövit i dessa sammanhang - är medveten om detta. Den väg regeringen Reinfeldt slagit in på kommer marginalisera oss i den globala säkerhetspolitiska debatten. Och det känns nästan som det är en medvetenhet i agerandet för mycket kan vi anklaga regeringen för, men så här dumma kan dom inte vara med den erfarenhet som sitter i Arvsfurstens palats i form av vår utrikesminister.