Jag ser att många av mina vänner och kamrater tar upp vad de vill att Mona Sahlin (S) skall tala om i Almedalen. Nu tänker jag inte skriva hennes tal, det gör säkert hon och hennes talskrivare bra ändå. Men jag kan återge lite av mina tankar kring vad talet skall innehålla om jag vore (vilket högre makter både bör förbjuda och ha starka synpunkter på) i hennes position.
Jag skulle vilja ha ett tämligen ideologiskt tal, ett tal som baseras på vad som skall vara det gemensamma erbjudandet och vad som är individens ansvar. Boken ”Egenmakt” av Thomas Eneroth bör kunna vara en lämplig punkt att ta avstamp ifrån samtidigt som hon med detta skulle kunna adressera den reform vi föreslår i rehabiliteringskedjan och sjukförsäkringen.
Jag vill inte bort från diskussionen om skatter, den är viktig. Men den har helt och hållet tagit överhanden i den sakpolitiska debatten. Diskussionen om enskilda skatter och enskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder (RUT) har tagit över mediautrymmet. Dessa är detaljer eller verktyg för att kunna just definiera vad det är för samhälle vi vill se och bygga. Där frågan om vad som skall vara det gemensamma erbjudandet och vad som är individens ansvar är där allt börjar. Solidaritet och frihet är centrala ord i denna diskussion.
En annan fråga som faller i linje med denna är jobben, energiomställning och miljön. Centrala frågor för arbetarrörelsen och vår eftervärld. De går hand i hand och jag vågar påstå att jag vet att en och annan i samarbetsgrupperna har bra och progressiva tankar och förslag hur dessa skall samspela.
Sist men inte minst skulle jag vilja att Mona tar upp de delar som hon sade i talet i Madrid, vid PES valupptakt i december 2008 inför valet till Europaparlamentet. Hon talade där om finanskris och marknaden på ett sätt som belönades med stående ovationer från samtliga socialdemokratiska partier i Europa. Det var ett starkt tal för oss som var närvarande och hade förmånen att få lyssna. Progressivt, närvarande och med en tydlig adress att det är demokratin som sätter spelreglerna, inte marknaden fortsättningsvis. Marknaden är en usel herre men kan vara en alldeles ypperlig tjänare till demokratin och välfärdssamhället.
Om det sedan finns tid kvar, och för att i någon mån gå Amanda Brihed och det hon med fler slåss för till mötes, skulle jag vilja att Mona, å arbetarrörelsens historias vägnar, skulle be de som tvångssteriliserats om ursäkt. Om ursäkt för att inte ha sett detta inslag i ett samhälle där vi dels tar hand om varandra – men även visar varandra respekt och frihet. Därmed skulle Mona sluta cirkeln i talet och visa vägen framåt.
Jag skulle vilja ha ett tämligen ideologiskt tal, ett tal som baseras på vad som skall vara det gemensamma erbjudandet och vad som är individens ansvar. Boken ”Egenmakt” av Thomas Eneroth bör kunna vara en lämplig punkt att ta avstamp ifrån samtidigt som hon med detta skulle kunna adressera den reform vi föreslår i rehabiliteringskedjan och sjukförsäkringen.
Jag vill inte bort från diskussionen om skatter, den är viktig. Men den har helt och hållet tagit överhanden i den sakpolitiska debatten. Diskussionen om enskilda skatter och enskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder (RUT) har tagit över mediautrymmet. Dessa är detaljer eller verktyg för att kunna just definiera vad det är för samhälle vi vill se och bygga. Där frågan om vad som skall vara det gemensamma erbjudandet och vad som är individens ansvar är där allt börjar. Solidaritet och frihet är centrala ord i denna diskussion.
En annan fråga som faller i linje med denna är jobben, energiomställning och miljön. Centrala frågor för arbetarrörelsen och vår eftervärld. De går hand i hand och jag vågar påstå att jag vet att en och annan i samarbetsgrupperna har bra och progressiva tankar och förslag hur dessa skall samspela.
Sist men inte minst skulle jag vilja att Mona tar upp de delar som hon sade i talet i Madrid, vid PES valupptakt i december 2008 inför valet till Europaparlamentet. Hon talade där om finanskris och marknaden på ett sätt som belönades med stående ovationer från samtliga socialdemokratiska partier i Europa. Det var ett starkt tal för oss som var närvarande och hade förmånen att få lyssna. Progressivt, närvarande och med en tydlig adress att det är demokratin som sätter spelreglerna, inte marknaden fortsättningsvis. Marknaden är en usel herre men kan vara en alldeles ypperlig tjänare till demokratin och välfärdssamhället.
Om det sedan finns tid kvar, och för att i någon mån gå Amanda Brihed och det hon med fler slåss för till mötes, skulle jag vilja att Mona, å arbetarrörelsens historias vägnar, skulle be de som tvångssteriliserats om ursäkt. Om ursäkt för att inte ha sett detta inslag i ett samhälle där vi dels tar hand om varandra – men även visar varandra respekt och frihet. Därmed skulle Mona sluta cirkeln i talet och visa vägen framåt.
