Jag har tagit mig lite tid att försöka skapa ett sammanhang över vad som hänt och jag vill vara tydlig med att detta är min bild, initierad vissa specifika händelser som jag funderar över om dessa inte skapar en logik. En logisk, och mänskligt betingad, händelsekedja som leder oss fram till dagens datum. Vi måste dessvärre ta oss ända tillbaka till valnatten den tredje söndagen i september 1994 för att det ska bli begripligt. Den natt då Carl Bildt är tvungen att avgå som statsminister efter att ha förlorat valet.
I juni 1995 utsågs han till EU:s medlare i jugoslaviska kriget och delade i den egenskapen ordförandeskapet i fredskonferensen för Bosnien-Hercegovina på flygbasen Wright-Patterson i Dayton, Ohio den 1 - 21 november 1995. Efter fredsavtalets formella undertecknande i Paris den 14 december 1995 utsågs Bildt till att vara den förste innehavaren av posten som hög representant, High Representative, och chef för the Office of the High Representative, den internationella myndighet som inrättades i Bosnien för att leda det politiska och civila förverkligandet av avtalet. Han återkom 1997 till Sverige för att driva valrörelse 1998, men då de borgerliga inte kunde återta regeringsmakten avgick han som partiordförande i augusti 1999. Han hade nu utsetts till FN:s generalsekreterare Kofi Annans särskilda ombud (special representative) på Balkan och fortsatte i den befattningen till och med 2001.
Efter detta lämnade Carl Bildt delvis det internationella politiska strålkastarljuset, ett enligt min tolkning hans eget beslut, och använde sin nu vitsordade stora internationella kompetens och kontaktnät för främst näringslivets behov. Och där kanske historien kunde ha slutat. Men det gör den inte, den fortsätter.
2000 tar Carl Bildt plats i Lundin Oils styrelse för vilka han genomför minst två resor till Sudan för att genomföra möten med Sudans statsledning, bland annat hade han möte med den för folkrättsbrott internationellt för folkrättsbrott efterlyste Sudanesiske presidenten al -Bashir. Lundin Oil:s behov av avkastning för att tillfredställa sina aktieägare är trängande och Carl Bildt kan leverera resultat. Under hans tid i Lundin Oils styrelse genomgår bolaget en ”remarkabel” resultatförbättring för att använda hans egna ord i ett senare KU-förhör (2007, dessvärre ej elektroniskt men finns att rekvirera på riksdagen).
Men hur har detta gått till?
De detaljerna kommer kanske att bli något klarare med den svenske åklagarens förundersökning men vissa fakta ligger redan idag för handen. Lundin Oil lyckades säkra och bygga ut sin oljeproduktion genom bland annat att stärka sina band med Sudans regering med tillhörande miliser vilket möjliggjorde en utbyggnad av såväl väg som helikopterlandningsplatser. Det som nu ligger Lundin Oil i fatet är en omfattande foto- och vittnesdokumentation av såväl barnsoldater i sällskap med Ian Lundin vaktandes Lundin Oils anläggningar som att Sudanesiska attackhelikoptrar parkerar och underhålls på Lundin Oils baser. Detta skedde under Carl Bildt tid i styrelsen för Lundin Oil och under den tid som den Sudanesiska armen med allierade enligt ECOS rapport dödade minst 12 000 människor och fördrev 160 000 människor från sina hem.
Det som är intressant i sammanhanget är att de miliser som den Sudanesiska armén slåss mot uppbär finansiering från ett annat, och för den utomstående betraktaren, oväntat håll. De finansieras ytterst av den kristna högern i USA. Affärsmodellen är enkel, kristen mission är en mångmiljardindustri i USA och just nordöstra Congo och sydvästra Sudan är ett av de få områden som finns kvar där dessa kristna grupper bedömer att de har en uppgift att fylla. Hela verksamheten bygger på generösa bidrag och kan bara legitimeras och upprätthållas med just missionsprojekt, ju fler projekt – desto generösare bidrag. Den kristna högern har mycket starka band med främst det republikanska partiet med bland annat Georg Bush d.y. och hans vicepresident Dick Cheeney samt dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld. För att åskådliggöra detta kan den intresserade leta rätt på Newsweek från den nionde april 2001. ”Americans in Sudan – The Christian Right Moves in With Money, Bibles and Political Influence” dessvärre finns den inte i elektronisk form men finns att läsa på de flesta bibliotek.Hur tänkte Carl Bildt egentligen?
Det kan jag bara fundera över. Men jag undrar om han inte själv gjorde valet år 2000, att den renodlat politiska delen av hans liv var över, nu återstod ett liv i det internationella näringslivet på toppnivå och vad är inte mest spännande och vad har inte en air av internationell utmaning runt omkring sig? Olja och gas. Carl Bildt är en utpräglad tävlingsmänniska och resultatpolitiker som sannolikt inte kunde motstå frestelsen när Lundin Oil hörde av sig. Jag skulle säkert själv ha resonerat på ett liknande sätt om jag haft hans förutsättningar, det vore förmätet att säga något annat i alla fall, utmaningen är helt enkelt för lockande för att kunna negligeras.
Åren gick. Och vi är nu framme vid den tredje söndagen i september 2006. Fredrik Reinfeldt har vunnit valet för Alliansen och skall bilda regering med honom själv som moderat statsminister, den första på 12 år. Men valet har inte vunnits utan ett pris för hans egen position – han är kritiserad av några av sina egna för att ha tagit partiet alltför långt vänsterut. Tongivande utpräglat konservativa profiler som Ingegerd Troedsson har lämnat partiet i vredesmod, andra har diskret förpassats till reträttposter i Bryssel som till exempel i fallet med Gunnar Hökmark. Per Unckel blev så fort det blev praktiskt möjligt landshövding i Stockholms län vilket gjorde att stora delar av det Bildtska bunkerarvet nu neutraliserades.
Fredrik Reinfeldt, själv utan större internationell erfarenhet vid denna tidpunkt, står nu inför att behöva matcha den avgående utrikesministern Jan Eliassons rykte. Jan Eliasson, denne toppdiplomat som är älskad och hyllad av en samstämd internationell diplomatkår med bland annat positioner som ordförande i FN:s Generalförsamling i meritförteckningen. Men Fredrik Reinfeldt måste även kunna samla partiet inför de fyra år som kommer och vem passar då inte bättre än den person som kanske tydligast representerar den konservativa falangen, Carl Bildt. Fredrik Reinfeldt ringer Carl Bildt, han har inget annat val, och till hans stora förfäran tackar Carl nej.
Motargumentet? ”Gamla statsministrar i nya regeringar och sådär” är Carl Bildts dokumenterade svar. Att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt har en historia av inbördes motsättningar kan spela in men jag bedömer nog att Carl Bildt är uppriktig mot sig själv och sin omgivning när han tackar nej vid detta första samtal. Men det skulle komma fler, och till slut ger Carl Bildt med sig. Han ser en chans till come-back och får sitt eget revir där inte någon annan, med fog, kan göra anspråk på att utmana honom, inte ens hans formelle chef. Och den senare lyckas med detta drag hålla ihop partiet och lugna de konservativa krafterna som inte tyckt om den upplevda politiska kursändringen.
Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har sannolikt lyckats hitta en win-win situation, en samexistens. Och det är nu Carl Bildt sannolikt gör sitt första misstag bedömer jag, han reflekterar inte över vilka uppdrag han haft och på vilken arena han spelat under sin självvalda politiska exil. Han kanske inte heller är helt insatt i vilka förändringar som inarbetades i Brottsbalken under 2002. Den om att juridiska personer som kan tillräkna sig en ekonomisk vinning i ett konfliktområde riskerar att bli dömda för medverkan till folkrättsbrott. Och det gäller då den juridiska personen som helhet inkluderat de som sitter i dess styrelse och verkställande ledning. Ansvaret för folkrättsbrott har större räckvidd än vanliga brott, även passivitet – underlåtenhet att handla – kan bli föremål för åtal.
Åren går och vi kommer nu till det som ligger framför oss idag. ECOS rapport som är skriven av de särintressen jag beskrev tidigare, finansierade av den kristna högern i USA. Det är nu Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt begår sitt andra misstag.
Carl Bildt har en omvittnat skicklig hand med journalister. Jag har träffat honom vid två tillfällen i tjänsten och hans personlighet är onekligen stark vilket kan få även den mest förhärdade medarbetare eller journalist att bli bländad av briljansen. Sociala media har dock en distans i detta fall vilket gör att en postning som denna inte direkt blir påverkad av hans omedelbara lyskraft vilket jag anser vara en fördel. Carl Bildt har dessutom en historia som styrelseordförande för PR-konsultbyrån KREAB, Sveriges kanske största och mest välrenommerade PR-rådgivare, vilket säger en del. Han är utöver detta en person som man inte argumenterar emot hur som helst vilket alltför många fått erfara tidigare, inte minst Fredrik Reinfeldt själv, under de år Carl Bildt var ordförande för moderaterna.
Carl Bildt får nu, bedömer jag, hantera sin egen affär efter eget gottfinnande. Detta är ett avsteg från all beprövad erfarenhet vid mediedrev och affärer, stora som små. Få, eller inga, har lyckats hantera sina egna kriser med lyckat resultat och den insikten borde ha funnits i Rosenbad under nuvarande regering. Såväl ministrarna Cecilia Stegö – Chilo, Maria Borelius, statssekreteraren Ulrika Schenström över till pressekreteraren Edvard Unsgaard har försökt men fick alla respass efter att ha kört i diket. Carl Bildts övertro (min fundering) på sin egen förmåga och därmed övertygelsen att han på sedvanligt manér kunde vifta bort anklagelserna inför en, till dags dato, hänförd journalistkår har nu visat spela honom spratt.
Den här gången gick det nämligen inte. Inte hela vägen i alla fall vad vi kan se så här långt, och oddsen blir nu sämre för varje dag med en allt nyfiknare och envetnare internationell presskår. En presskår som för varje dag som går målar Sverige i andra, mer Berlusconiska, färger och som inte låter sig bländas eller förledas av den Bildtska retoriska förmågan.
Fredrik Reinfeldt kommer inte att släppa Carl Bildt om han inte blir tvingad till detta beslut. Att Carl Bildt är den person som enskilt legitimerar Reinfeldts regering i moderaternas konservativa falang är min bestämda uppfattning. Försvinner Carl Bildt ur regeringen innan valet kommer Fredrik Reinfeldts position försvagas såväl utom som inom det regeringsbärande partiet. Carl Bildt har i den konservativa moderata falangen något som närmast kan liknas vid idolstatus.
Tvingas utrikesministern, som i praktiken är nummer tre efter stats- och finansministrarna, att gå så kommer Fredrik Reinfeldts omdöme som statsman ifrågasättas av såväl en nu alltmer kritisk mediakår som den politiska oppositionen. Fredrik Reinfeldt vill inte, är min bestämda uppfattning, uppfattas som svag - det skulle äventyra hans omval. Ett ytterligare problem är att i skuggan av Carl Bildt har ingen naturlig efterträdare kunnat växa. Ett undantag skulle kunna vara Gunilla Karlsson som kunnat ägna sig åt, de av Carl Bildt mindre intressanta, biståndsfrågorna utan egentlig inblandning.
Jag bedömer att Carl Bildt inte kommer lämna in frivilligt, hans framtid på den internationella arenan skulle omintetgöras om han tvingades till att ta avsked. Carl Bildts agerande 2000-2006 i Lundin Oil ses nämligen inte med blida ögon av den kristna högern i USA. Han är som en logisk följd av detta beroende av andra relationer för att få en fortsatt framtid på den globala spelplanen. Han har fått smak igen på den globala toppolitiken och det är det som nu återigen händelsernas utveckling som förenar det något udda paret Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt.
Det är för att tillfredställa sina egna behov som paret Bildt - Reinfeldt nu struntar i att bilden av Sverige i en global kontext förändras i en Berlusconisk riktning. Denna pakt mellan Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt baseras, bedömer jag, på de bägges personliga behov, mål och drivkrafter. Jag funderar med andra ord om det inte är så att deras egna, personliga, agendor som nu styr händelseutvecklingen och får Sveriges rykte stryka på foten. Priset för detta förhållningssätt kan visa sig bli mycket högt för framtida regeringar.
Övriga källor i urval: Anita Katz ”Reinfeldt – Ensamvargen”, Carl Bildt ”Uppdrag fred”, Per-Anders Forstorp & Brian Palmer ”George W Reinfeldt”, Clement Henry & Robert Springborg ”Globalization ant the Politics of Development in the Middle East
Mina tidigare postningar (13 st) i ämnet: Sudan
Annat: Alexandra Einerstam och Peter på Röda Berget
