Jag roar mig denna söndag med att försöka bedöma varthän valrörelsen kommer att gå och vad som eventuellt kan ligga som såväl nationella som europeiska utmaningar på andra sidan den 19 september.

I DI läser jag om USA:s växande statsskuld. USA:s statsskuld har fördubblats på ett decennium, och växte nyligen över 13.000 miljarder dollar. USA ståtar med världens största statsskuld i absoluta tal. Skulden växer och uppgår till omkring 90 procent av landets BNP. Bland de bedömare som ser skuldsättningen som ett allvarligt problem finns förre Fed-chefen Alan Greenspan. Men andra bedömare säger att situationen inte är akut. Det är mycket pengar, men inte tillräckligt för att problemen ska kunna jämföras med de vi har i Europa, säger svenska förvaltare på räntemarknaden.

Samtidigt varnar Japans nye premiärminister Naoto Kan för att det finns risk för ekonomisk kollaps om inte landet får bukt med statsskulden som nu närmar sig 200 procent av BNP enligt Veckans Affärer.

Jag vänder mig lite mot vad de svenska bedömarna anser om den amerikanska statsskulden, bara för att delar av Europa har det relativt sett värre innebär inte det att problemen är mindre. USA är världens i särklass största ekonomi och har sedan andra världskriget varit motorn i den globala tillväxten följt av just Japan. Problemen är inte mindre för att de är relativa, de negativa absoluta tal som nu världens globala ledande ekonomier är djupt bekymmersamma, jag delar därmed Alan Greenspans bedömning och konsekvenserna av de som kan hända är sannolikt inte överblickbara.

Det blir mer och mer sannolikt att den finanskris som inleddes med amerikanska bolåneobligationer och som följdes av Bear Stearns konkurs inte har nått sin absoluta kulmen eller botten ännu. Vi står inför en s.k. dubbeldipp i konjunkturen, men om de värsta scenariot inträffar nu är det allt annat än en dipp. Dipp är i sammanhanget sannolikt i mildaste laget.

När nu USA:s och Japans statskulder utvecklas på detta sätt är det, om inte dramatiska åtgärder vidtas i dessa länder, bara en tidsfråga innan Dollarn och den japanska Yenen förlorar i substans som handelsvaluta. Och förlorar dessa valutor sin attraktionskraft eller sitt förtroende så är deras kris även Europas kris då den europeiska finansmarknaden är så intimt ihopkopplad med såväl USA:s som Japans.

Detta är det få som pratar om dessa dagar av valrörelse och prinsessbröllop. Jag tror inte heller vi kommer ha det på agendan annat än i eventuella uttalanden från riksbank och finansinspektion fram till den 19 september. Men oavsett valutgång bör vi börja fundera på hur vi skyddar vår välfärd och hur en dubbeldipp kommer slå på oss. Våra största exportmarknader ligger i EU och USA återfinns på 5:e plats. Stryps efterfrågan på svenska varor och tjänster ytterligare i dessa marknader kommer det bli ett mycket bistert klimat i Sverige där finansministerns terminologi sannolikt inte kommer räcka till.

Det är nog dags att börja fundera på en plan B. Plan A med alla dess exits i den globala återhämtningen ser inte ut att fungera riktigt som tänkt då skuldsättningen bara ökar i de största och viktigaste ekonomierna.