10 000-tals nya försvarsjobb innebär en helt ny ungdomsarbetsmarknad i en tid med hög ungdomsarbetslöshet, skriver Sten Tolgfors i Expressen på sidan 4.

Det förvånar mig. Och jag kan bara konstatera att de tecken som vi sett tidigare under Alliansens styre nu förstärks. Försvaret är inte längre en försvarsmakt, försvaret har kommit att till slut bli en budgetregulator och en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Parallellt med detta kan vi konstatera att Alliansen mellan 2006 och 2009 skurit bort välbehövliga utbildningsplatser. Helåret 2006 när det var hög tillväxt och jobben växte fram deltog 237 040 personer i utbildning inom Komvux – motsvarande 100 000 helårsplatser. Helåret 2009 när Sverige genomgår en djup jobbkris med fallande BNP deltog 187 135 personer i utbildning inom Komvux – motsvarande 80 000 helårsplatser. Utbildningsplatser som på ett helt annat sätt kan förbereda en bredd till arbetsmarknaden.

Men åter till hur försvaret nu utvecklas. SvD sörjer lika mycket som jag. De skriver, sannolikt genom Claes Arvidsson – den enda försvarspolitiske journalist av rang, följande:

Ett försvar är en försäkring som kostar, men med yrkesförsvaret ökar risken för att kostnaderna skenar, att man inte lyckas rekrytera tillräckligt antal eller att man får fel personer i kadern. Men inte ens om det blir rätt personer som rekryteras slår det pliktsystemet i fråga om mångsidighet. Vi får soldater som kan strida men inte nödvändigtvis mer – och mer är just vad släckningen av internationella krishärdar alltmer kräver.

Sten Tolgfors och den regering han adresserar har inte förstått två basala parametrar i Sveriges hitintills goda internationella rykte i just försvarhänseende:

* Försvaret har alltid haft, sedan värnplikten infördes för 109 år sedan, en bred folklig förankring. En bred folklig förankring som kunnat verka positivt på legitimeringen av till exempel vår insatts i Afghanistan.

* Just bredden, oavsett ålder, i de samhällsskikt som värnplikten garanterar gör att vårt försvar blir just den stabiliserande och fredsskapande faktor vi så väl behöver. Risken att i tider av högkonjunktur endast vara hänvisad till att rekrytera MÖP, Militärt Överintresserade Personer, är överhängande och med detta ökar risken att distansera Försvarsmakten från de som finansierar den, skattebetalarna.

Sten Tolgfors skriver idag in två personer i historieböckerna samtidigt. Mikael Odenberg som den siste försvarsministern med kompetens, oberoende och integritet. Sten Tolgfors skriver som andra namn in sig själv som den förste biträdande Finans- och arbetsmarknadsministern vars enda och huvudsakliga uppgift att hålla MÖP:ar sysselsatta för längre eller kortare tid. Han skrev det faktiskt själv i Expressen idag.

Det är med sorg i hjärtat jag ser detta ske. Stor sorg och inte så lite ilska och frustration. Sten Tolgfors och Alliansregeringens hantering av Försvarsmakten kan sammanfattas med förkortningen MOP. Militärt Oförstående Personer, med detta uttryvk ligger även försvarspolitik i en bredare kontext. Risken är överhängande att det blir en flopp, och det är inte floppar som skall känneteckna försvars- och säkerhetspolitiken. Försvaret har tyvärr i sin historia ett antal projekt som blivit just det, de behöver ingen hjälp från den politiska nivån. Men tyvärr är det det vi ser....

Inte mer, men heller inte mindre dessvärre.

Mer var jag står finns under taggen Försvaret men sannolikt även under andra relaterade taggar.