Frågan om Sverige ska gå med i Nato splittrar de borgerliga medan de rödgröna har stöd i opinionen när de säger nej. Även i frågan om Sveriges deltagande i Afghanistan har de rödgrönas motstånd fått tilltagande opinionsvindar i ryggen. SOM-undersökningen, som publiceras inom kort, har studerat väljarnas åsikter i flera utrikespolitiska frågor. Det är frågor som kanske inte vinner så många röster, men de kan stärka det rödgröna samarbetet och bli en ideologisk markör i ett läge där politiken trängs mot mitten, skriver Ulf Bjereld på DN Debatt.

Tidigare har Nato-motståndarna haft ett stabilt övertag och varit ungefär dubbelt så många som Nato-anhängarna. Så är fallet även nu, och Nato-motståndet har till och med ökat något.

En mycket välskriven artikel jag tycker ska läsas i sin helhet. Och kanske är det så att Ulf Bjereld har rätt, att utrikesfrågorna kan ta mer plats. Men jag tycker han i så fall bör ta frågeställningen ett steg till, jag mer än tangerade ämnet igår av en ren slump.

Ponera att en finansiell dubbeldipp inleds första halvåret 2011 och dollarn överges, eller försvagas, som internationell handelsvaluta. I denna dubbeldipp är det sannolikt rimligt att anta att Italiens, Irlands, Portugals samt Spaniens ekonomier når Grekiska proportioner. Samtidigt. Och alla är som bekant en del av Euro-zonen.

Parallellt med detta motsätter sig, som hitintills, Tyskland regleringar som påverkar deras statsbudget negativt. I andra delar av världen är Europeiska och amerikanska soldater engagerade i ett av USA startat krig under Nato-befäl. Där Nato-länder förväntas bidra med trupp eller ekonomiska medel. Irak är ett exempel, Afghanistan ett annat. Med ett finansiellt system som står på randen till haveri, med en global finansiell marknad som tappar förtroendet för dollarn, euron och yenen kommer det militära samarbetet att haverera samtidigt som centrifugalkrafterna tar fart i EU vilket George Soros tidigare varit inne på.

En utrikespolitisk debatt är önskvärd, till och med nödvändig. Men mer för att förbereda oss för vilka alternativ som kan vi kan stå inför. Och med all respekt Göran Pettersson, i den situation jag nu försöker beskriva tror jag inte någon tidigare erfarenhet är applicerbar. För att ge ett exempel från 2008 där alla Sveriges sex största exportmarknader förutsåg en recession om minst 1 procentenhet stod vår finansminister samma vecka och på fullt allvar talade om en svensk tillväxt på 1,5 procent. Förmågan att se framåt och lyssna på omvärlden har i honom en tydlig tillväxtpotential. Och det är det som kommer krävas nu som en av många talanger.

Ett av Alliansens stödpartiers standardsvar på det vi hitintills har sett av finanskrisen, (FP), har varit att gå med i Euron. När till och med Grekland stod på randen inför en statskonkurs och Eurozonen var tvungna att solidariskt – under stor vånda - gå in med garantier så hävdade (FP) att det var en mycket god i de att gå med. Det är inte Euron det är fel på, bara det bakomliggande regelverket löd argumenten. Då har man inte förstått. Då är det ungefär som att köpa ett hus som står i ljusan låga och hoppas att brandkåren hinner släcka i tid innan flyttbilen kommer.

Samma svar ges vid varje tillfälle det yppas om NATO, att det är bara att gå med. Vad ingen politiker av rang i Alliansen som helhet eller (FP) i synnerhet då säger är att för att leva upp till regelverket för ett medlemskap skall försvarsutgifterna ökas från dagens 40 MDRSEK till 60 MDRSEK. Ingen politiker som förespråkar NATO vill ens närma sig frågan varifrån dessa medel skall tas. Ingen politiker av rang törs heller beskriva vilken press som sätts på främst NATO-länder att delta i konflikter som initierats av dominanten, USA.

Dessa områden hänger ihop, det finansiella och det säkerhetspolitiska går inte att separera. För den som tvivlar på detta uttalande kan de titta närmare på Island. Island är en av NATO:s viktigaste geostrategiska medlemmar. Island behandlades efter Icesvaes konkurs med en lagstiftning som är anpassad för terrororganisationer som Al Quaida med frysning av tillgångar i andra länder. Det är ingen slump att Ryssland sedan dess står redo att hjälpa Island, en hjälp de hitintills tackat nej till men vem vet? Fråga vilken Islänning som helst om deras syn på vilket stöd de fått som västallierad och prioriterad NATO-medlem och hur förmånligt de upplever att vara prioriterad medlem i denna allians. Kan vara ett litet tips att titta på detta en vända till.....

Vi behöver en debatt. Och vi behöver en med spänst som förmår tänka utanför boxen och som kan röra sig tvärs över de ideologiska barriärerna. Och tänka framåt, hur skrämmande det än kan te sig, för det är det nu.

Jag är dock djupt tveksam till om vi förmår detta innan valet, och ännu mer tveksam om vi mäktar med det efter valet.


Stefan Wikén skriver om sektoröverskridande perspektiv men på regional nivå.