Dagen idag kommer med en sannolikhet gränsande till visshet domineras av ett bröllop som enligt uppgift går av stapeln i Stockholm. Jag kommer mest sannolikt, oundvikligt i mediaflödet för övrigt, se något av det på TV men annars ägna mig åt vardagligare sysslor som åt att ta hand om hemmet. Det jag såg av brudparet när jag i bakgrunden hade TV:n på av konserten igår gör att jag är glad för brudparets skull. De verkar uppriktigt lyckliga men jag tror att få förstår vilket offer brudgummen gör. Att hädanefter behöva bli bedömd av alla förståsigpåare för vad han säger och hur han för sig. Att hädanefter aldrig kunna vara själv fullt ut. En vardag bestående av protokoll, uppförandekoder och livvakter. Att tvingas sitta och se sådär lagom engagerad ut inför alla officiella uppdrag oavsett karaktär. Och oavsett dagsform.

Han gör ett stort offer, och för det förtjänar han en mycket stor respekt. Större än vad jag kan ge uttryck för här. Men verkligen, jag hade nog backat ur om jag vore i hans kläder på ett mycket tidigt stadium men han står pall. Respekt – den kärleken han känner måste i sanning vara stor och för det förtjänar han även alla rojalistiska förståsigpåares respekt. Sådana som prioriterar form och hovprotokoll före människors behov. Där formen är överordnad innehållet.

Att jag sedan inte kan bry mig mindre om kungahuset är en annan sak. Jag är i själ, hjärta och av födsel samt ohejdad vana republikan om det var någon som missat detta. Varför är inte svårt att motivera. Jag är Finlandsvensk till börden. Jag har läst tillräckligt med historia, och genom mina finlandssvenska släktingar och vänner fått återberättat, om Sveriges och kungahusens svek genom tiderna mot den östra delen av riket (så som det såg ut fram till 1809) för att vara ens i närheten av att tycka monarki som statsskick är en god idé. Med detta, och en farfar som stred på den vita sidan i frihetskriget så förstår jag hur svåra alla de konflikter är världen över där nationaliteter kommer i kläm när stater för att skydda andra intressen agerar mot grupper som i sig utgör staten.

Igår fick jag utöver dessa tankar ett samtal från en av mina vänner. Han är min äldsta vän, sedan 46 år faktiskt, och därmed en av mina bästa – han känner mig utan och innan och jag känner honom lika väl. Inte för att vi alltid är överens, ganska sällan är vi det. Sedan jag öppet blev socialdemokrat 2006 så är de tillfällen vi grälar öppet allt fler eftersom jag i grunden kommer från en borgerlig miljö och då ses som ”avfälling”, rebell har jag dock alltid varit i hans ögon. Min gamle vän är närmast att beteckna som socialkonservativ moderat och igår hade vi kanske vårt mest animerade samtal någonsin. Sällan har jag blivit så förbannad faktiskt men han retade upp mig. Och det visste han.

Det blev så oerhört tydligt vilket kluvet samhälle som nu träder fram och vad det beror på. Min vän bor i Stockholm stad och är VD för ett noterat bolag. Han har aldrig levt någon längre period utanför Stockholms stad om vi bortser från militärtjänstgöringen för snart 25 år sedan samt veckorna på sommarnöjet i Stockholms skärgård.

Hela hans argumentation baserades på hur den finansiella ekonomin ser på samhället. Skatter av ondo, kapitalets och aktieägarnas intressen av godo. Hela hans verklighet och argumentation byggde på de siffror som bankernas chefsekonomer levererar. Den kontakt och interaktion med verkligheten han får är när han varje dag promenerar mellan bostaden i en av Stockholms innerstads mer välbärgade församlingar till kontoret på Sveavägen. Stockholm stad har klarat sig bäst ur finanskrisen och har idag en arbetslöshet på 3,6 procent – i landet är den snart tio procent vilket naturligtvis gör att hans bild blir ännu skevare. Han lever i en värld där kyrkans loppmarknad egentligen är ett sätt för honom att bli av med överkonsumtion och att i stunden ”ge till de behövande” för att känna sig god och givmild en eller maximalt två gånger per år.

Ingenting i hans argumentation tydde på ens den ringaste förståelse att bakom de snart tio procenten arbetslösa finns människor av kött och blod. Bakom 90 procent av Sveriges kommuners höjda socialbidrag vill han inte ens intellektuellt försöka förstå att ett liv på försörjningstöd eller socialbidrag knappt kan kallas ett liv. Hans liv, med hans familj, präglas även av att han tagit privata sjukförsäkringar för att de ska bli garanterade vård på Sofiahemmet – på bekvämt gångavstånd från hemmet. Därmed slipper han se effekterna av att 33 000 jobb försvunnit från den allmänna välfärden. Hela argumentationen gick ut på vad hans chefsekonomer bedömde var bäst för aktieägarnas intressen. Mindre om att bakom all statistik fanns människor av kött och blod.

Det var länge sedan jag blev så uppretad. Och jag ställer mig frågan varför. Svaret ligger sannolikt i just vilka verkligheter som vi lever i eller törs se. Min vän är inte känslokall alls, snarare tvärtom. Hans upprördhet när hans nära anhörig lades in på en demensavdelning var äkta. En upprördhet över låsta dörrar, personal som inte alltid talade svenska bra och att tvinga patienterna i säng redan klockan sju. Men den var i grunden framkallad av ett egenintresse. Ropen på mer pengar till just demensvården lät inte vänta länge, inte heller när en annan ung anhörig drabbades av ätstörningar. Då skrev han i stunden under på att ungdomspsykiatrin behövde byggas ut. Nu är den delen av hans liv inte aktuell längre, och nu hörs därför inte de ropen längre.

Och kanske är det dessa skiljda verklighetsperceptioner som får oss att göra olika val. För mig är det livsöden bakom varje negativ siffra – för kapitalmarknaden och mycket av den finansiella ekonomin handlar det om vinstmaximering för aktieägarna.

Med detta sagt vill jag visa min respekt för dagens brudgum. Han lämnar en verklighet bakom sig och går nu in i en annan. Jag kan bara hoppas, främst för hans egen skull, att han inte glömmer bort den verklighet han lämnar. Idag är jag nöjd med en sak. Jag är vänsterliberal med hemvist i socialdemokratin. Och rebell, det kommer jag alltid att vara.


Andra som skriver i krönikeformat är Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter Soilander samt Fredrik Antonsson. Per Ankersjö har sin topp-tio lista som jag är lite avundsjuk på. Det är i alla avseenden ett kul format som jag skulle velat behärska.