Till slut, i SVT morgonsoffa, så rycktes det sista av (FP) socialliberala mask av. Ordföranden, tillika skolministern, Jan Björklund (FP) är intet annat än en neo-liberal i Chicagoskolans fotspår. Men med hårdare handskar, fram träder en neoliberalism med smått Stalinistiska inslag som Aftonbladet har en artikel om.

Att en minister aktivt vill gå in i arbetsmarknadens parters åtaganden och halvera lönenivåerna samtidigt som han inte adresserar grundproblemet är remarkabelt och hör inte hemma i Sverige. Att sedan detta tillvägagångssätt endast stimulerar utbudet på arbetskraft, inte efterfrågan nämner han inte.

Det andra jag reagerar på är den analys han gör av Eurons kris. Och hans recept. Han har rätt i en sak, att de svaga Euroekonomierna, PIGS (Portugal, Irland, Grekland och Spanien) i stor mån fuskat sig in i valutaunionen. Men han mäktar inte med att se hur detta har gått till. Skälet är att Euron är instabil med den konstruktion som ligger i botten, att det är möjligt att just fuska sig in.

Att som Jan Björkund komma och påstå att Euron är lösningen är väl magstarkt för vem som helst som läst nationalekonomi. Ett antal mekanismer är bortförhandlade som skulle möjliggöra Euron som lösning, om det talar han väldigt lite eller är väldigt tyst.

Folkpartiet av idag har inte längre några socialliberala drag kvar, den rörelse mot neo- och batongliberalismen som inleddes under Lars Leijonborg får nu sin fulländning under Jan Björklunds ledarskap.

En neoliberalism med endast batongen som morot är allt vad Folkpartiet står för. Inte mer, men heller inte mindre.


Peter på sitt Röda Berg har naturligtvis en bra, och läsvärd, postning. Peter den andre, som brukar ligga först har även han kommenterat samt att Alexandra har ett spännande anslag.