Sitter och tittar med ett halvt öga på Agenda med en intervju med Centerpartiets ordförande Maud Olofsson. I parallell med intervjun i DI ger Maud Olofsson ett intryck som onekligen biter sig fast. Det finns en hårdhet och, vilket DI lyfter fram som centralt: En obenägenhet att erkänna misstag. Inte ens när programledaren redovisar en undersökning där 11 000 företagare bedömt (C) som näst sämst med bara (V) bakom sig vill hon tillstå att (C) misslyckats på något sätt.

Mänskligt? Ja, men är det rätt väg att fånga väljare och förklara sig för sympatisörer? Tveksamt, men det är ytterst hennes val och det är därmed ytterst (C) medlemmar som har avgörandet i sina händer.

Jag kan inte riktigt bedöma om hon gjorde bra ifrån sig eller inte. Jag lutar åt det senare även fast hennes sympatisörer nog kommer hävda motsatsen. För precis så som jag beskrivit (C) dilemma tidigare så kvarstår det än tydligare idag:

Centerpartiet är i spagat och parterr, att behålla kärnväljare med rötterna i LRF samtidigt som de vill attrahera neo-liberala storstadsväljare har inte landat helt rätt. Och. Som Mats Knutson säger:

Valet 2010 kommer inte stå främst mellan de stora, (S) och (M). Det kommer avgöras av de små. Och jag tror inte (M) frivilligt kommer släppa till alltför mycket utrymme till sina stödpartier, det handlar ju ändock om väl arvoderade riksdagsplatser. Och till det kopplat partistöd.

Sådana är de politiska marknadslagarna.



SVT,