Den senaste tidens diskussion och reaktioner kring ”Dirty Campaigning” har onekligen fått igång tankarna i olika banor. Om vi nu för ett ögonblick lämnar själva sakfrågan, Diplomat PR övertramp i spridningen av fabricerat material, och tittar lite vidare på politiken i allmänhet och Alliansen i synnerhet.

Om vi ser till ministrar och andra framstående ledamöter inom Alliansen så är det förvånansvärt många som har en bakgrund inom Media- och PR-branschen. Och många fler som har kopplingar till den.

Listan blir allt längre upplever jag det som. Carl Bildt (f Ordf KREAB), Sven-Otto Littorin (Senior Vice President KREAB), Gunnar Axén (M) Ordförande i socialförsäkringsutskottet (enligt egen uppgift PR-konsult), Per Schlingmann (M) (Spider Communications), Edvard Unsgaard, f Pressekreterare hos Statsministern (Journalist SR) men nu sakkunnig hos Tobias Billström, ja listan kan göras ännu längre.

Alliansen är den regering som har jämförelsevis den absolut tätaste koncentrationen av sådana som gärna kallar sig mediaexperter, eller i varje fall borde kunna göra detta med den givna kompetensen genom tidigare yrkesliv.

Och ändock så tvingas enskilda ministrar att lägga dagar eller veckor på när uttalanden eller handlingar slår helt och hållet snett i media. För att inte tala om statsministern som, om jag vore honom, skulle hoppa av ilska för alla snedsteg som hans förtrogna, trots på pappret goda meriter, gör. Och inte bara en gång. Samma misstag ser ut att begås om och om igen.

Jag anser att frågan är relevant, vad gör alla dessa PR-byråer hela dagarna. Och varför går det snett så ofta? Hur motiverar dessa företag sin existens och sin kvalitet för andra kunder efter Diplomat PR senaste dikeskörning?

Jag börjar numera bli milt skeptisk mot alla dessa PR- och medieexperter. Oroväckande många som jag talat om sociala medier om visar sig ha ganska vaga begrepp om mekanismerna och trafikflöden som dom ter sig idag. Allt som oftast så beskriver dessa, ofta självutnämnda, experter en situation som den såg ut 2007 och i praktiken, i nästan samtliga fall, är de avtryck de gör själva i detta medielandskap försumbara om de ens görs några. Samtidigt som de debiterar sina kunder avsevärda belopp för råd och dåd inom dessa frågor.

Endast ett fåtal av dessa PR-experter är själva aktiva i det nya, och ständigt utvecklande, medielandskapet. Och det är därför jag har svårt att ta dessa på allvar när de ofta ganska grötmyndigt ställer sig och med tvärsäkra uttalanden skapar än den ena, än den andra, ihåliga sanningen.

Jag skulle, om jag vore konsument av dessa tjänster, nog börja fundera en del över vad jag betalar för och vad som levereras i form av reell kompetens. Facit så här långt från de byråer som har en slagsida åt Alliansen är inte något att yvas över den senaste veckan resultatmässigt.

För jag anser att många av mina politiska motståndare och mina egna partikamrater sannolikt skulle göra ett bättre jobb.

De jag anser når ut, och kan kombinera, såväl traditionell och sociala medier som sticker ut är Alliansfritt, Per Ankersjö, Veronica Palm, Kent Persson, Peter Andersson och Alexandra Einerstam för att nämna några, en annan är även Mary Jensen, en som kan det med sociala medier. Listan kan sannolikt, om vi väver in lokala och regionala perspektivet, sannolikt göras än längre. Men frågan kvarstår, och jag vet att det kan låta provokativt:

Vad är nu nyttan med alla dessa PR-experter?

De har inte direkt rosat marknaden på senare tid.

Annat läsvärt: Johan Ulvenlövs inlägg i det specifika fallet.