Tiden rinner undan, anseendet växer och dugligheten sjunker.

Detta är ett citat från Dag Hammarskiölds ”Vägmärken”, en bok jag alltid har med mig vart jag än reser. Den hinner dock inte bli så tummad eftersom jag alltid ger bort det exemplar som jag råkar ha med mig om jag träffar någon som jag tror skulle uppskatta den. Dom känner igen mig på Akademibokhandeln numer som ”han som köper på sig några exemplar” med jämna mellanrum.

Just böcker är bland det roligaste att ge, och det roligaste att få. Att få dela en tanke, ett livsöde eller en resa är bland det roligaste jag vet, eller roligaste? Mer av eftertanke och intellektuell, och ibland känslomässig, gymnastik för såväl kropp, tanke som själ. Mest själ ska sägas i detta fall.

Men åter till tanken. Den emanerar i veckans återuppståndna problem i det Moderata samlingspartiet och förstärks kanske av dagens retroperspektiva bild av (S) Distriktsårskongress och valupptakt. För jag tänker tillbaka lite på det (S) jag gick in i och där jag står idag.

I mångt och mycket är det ett förändrat parti, med en förändrad atmosfär. När jag blev medlem upplevdes det som toppstyrt av fler skäl men idag finns det, för de som vill och kan, ett ökat manöverutrymme. Luften känns lättare att andas och även när jag kanske inte alltid ligger i partifåran så möts jag med respekt i de flesta fall. Som kärleksfull kritiker, som del av en tankesmedja, som del av en folkrörelse, som den jag är. Inte mer, men heller inte mindre.

Jag är ganska övertygad om att valet 2006 förlorades på grundval av just Dag Hammarskiölds sätt att uttrycka det. Maktinnehavet hade överlevt sig själv, anseendet kring vissa företrädare var stort men dugligheten sjönk. Men nu är vi tillbaka och Mona Sahlin visade vägen och viljan vid hennes tal igår, ett tal som var bland de bästa jag hört henne hålla. Hon lyckades måla alla de bilder jag har men med sina och andra ord. Men resan har varit lika nödvändig som jobbig. Gamla dogmer och sanningar har varit tvungna att ifrågasättas, vissa har överlevt granskningen – andra inte.

Såsom jag ser det, från mitt perspektiv, växer ett vänsterliberalt parti fram. Ett parti där varje enskilds frihet skall garanteras – under förutsättning att denna frihet inte inkräktar på andras motsvarande rätt. Känns det igen? John Rawls. Där samhälletsresurser används så att de gör störst nytta hos dom som har det svårast. Även detta borde kännas igen. John Rawls igen men annars går det bra med ordet solidaritet.

Nu ser det inte bättre ut för (M) att Dag Hammarskiölds ord från 1960 kan återanvändas igen. Att det finns krafter i alla partier som i takt med tiden får ett ökat anseende men samtidigt tar saker för givna. Och därför sjunker dugligheten.

Jag önskar att vi som parti kan hålla i den känsla vi har nu, att vi har lärt oss att duglighet kräver ständig opposition mot oss själva. Att hela tiden utmana den egna tanken, att vända på logiken och därmed skapa förutsättningar för en progressiv och framåtsyftande partikultur. Att alla ska kunna bidra till att förverkliga den enskildes dröm om livet.

Detta var helgens halvpolitiserade tanke, återigen ett litet avsteg från min plan men inte desto mindre, en tanke jag bär med mig väldigt mycket och ska försöka hålla fast vid. Att om jag nu kommer åtnjuta ett högre anseende med tiden så får jag skärpa mig så att inte dugligheten sjunker.

Risken är, som vi sett, uppenbar.

Andra om ditt och datt:

Aurora Gullberg Peter Andersson Maryam Yazdanfar Veronica Palm Ulrika Falk Carin Jämtin Eva Rundqvist och Anna Vikström. Fler bloggare som var på plats var bl a Nathalie Sundesten Landin Johanna Graf Marika Lindgren Åsbrink och Robert Noord.

Helgkrönikor kan du läsa hos Kent Persson, Per Ankersjö , Peter Högberg , Peter Soilander, Tokmoderaten och Mary Jenssen

Edit 100419 16:20: Alliansfritt publicerar en notis om Fokus reportage som kan appliceras på resonemanget.