Lagom till påsk, en högtid jag för egen del inte finner någon större anledning att fira, kommer den fjärde av dödssynderna, avunden. Idag är det för övrigt skrivkramp, och dagens betraktelse hade jag velat jobba mer med men inspirationen vill inte riktigt infinna sig.



Avund är en känsla av olust eller begär, olust över att inte vara delaktig av någon annans förmån. Begär efter just detta något eller överta någons förmån. Ordet kommer från fornsvenskan med betydelsen 'harm' eller 'fiendskap'.

Avund är nog den fulaste av de egenskaper som finns, mer eller mindre, i alla människor. Alexandre Dumas har sin tolkning som jag hänger upp mitt vidare resonemang runt (fritt ur minnet):



Avundsjuka är konsten att såra sig själv mer än man sårar andra.

För avundsjuka äter upp själen, och om inte annat, är det en tidstjuv. För hur många gånger har vi inte känt oss förfördelade på ett sådant sätt att vi kommit att ägna timmar, dagar och i vissa fall veckor åt att fundera ut de mest raffinerade sätt att beröva någon annans lycka som vi ansett oss själva mer förtjänta av? Tid som vi kunde spenderat på att kanske förverkliga det som är greppbart efter våra egna utförsgåvor.

Jag har varit inne på det i en av mina första betraktelser, den om tiden. Jag skriver där att jag, om än sakta, börjat inse att en av de begränsningar som livet innebär är tid. Tid går inte att ersätta med annan tid.



De brister som just begreppet tid innebär begränsar vad som är möjligt att uppnå men innebär att jag måste försöka leva varje sekund.

Jag har spenderat mycket tid på att försöka nå drömmar på sista tiden, och tidigare i mitt liv omedvetet lagt tid på avund när jag sett hur andra nått sina drömmar. Ju mer tid jag ägnar åt detta, ju mindre tid återstår till att nå de mål jag kanske innerst inne vill uppnå för att slippa vara just avundet.

Vad jag allt som oftast glömmer är att dessa mål nås sannolikt inte utan ett pris, och jag vet sällan vilket pris de jag är avundsjuk på tvingas att betala. Det kan vara så att jag inte kan tänka mig att betala det priset, eller heller inte har rätt valuta i form av kompetens och personliga egenskaper.

Men åter till tidsbegreppet. Tid är med andra ord en bristvara och dessvärre intimt förknippad med avundsjukan. Jag ska därför försöka att inte slösa med den mer. Inte medvetet eller med vilje i alla fall. För det är som Alexandre Dumas säger, genom att slösa med min tid är det ytterst att såra mig själv. Mer än jag sårar andra.

Och det är precis det som avundsjukan resulterar i.


Peter Högberg har skrivit och mer kommer sannolikt av andra.