Lotta Gröning på Expressen går idag till frontalangrepp mot Mona Sahlin (S) och de uteblivna beskeden från (S) och de Rödgröna. Till saken hör att Lotta Gröning är tidigare politisk chefredaktör på tidningen Norrländska Socialdemokraten och debattredaktör på Aftonbladet. I detta ligger hennes nyhetsvärde och det utrymme hon numer får i borgerlig media, att hon är kritisk mot den arbetarrörelse hon sägs företräda.

Jag har, sedan Lotta Gröning började på Expressen, aldrig sett henne skriva ett enda uppskattande ord om Mona Sahlin. Jag vet inte vari hennes antipati bottnar, det kan vara en bitterhet över jobb som hon aldrig fick, det kan också vara bristen på uppskattning för henne som person från kretsen kring Mona Sahlin. Vad det är kanske vi aldrig får veta men Lotta Grönings vinklingar andas onekligen en antipati som trotsar de flesta andra.

Detta leder mig osökt in på en annan krönikör, Göran Skytte som frilansar på SvD. Även han har en tendens att utrycka sig milt sagt hatiskt mot allt som har en socialdemokratisk prägel i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet. Även han har rötter i socialdemokratin och var en gång en uppskattad debattledare i sitt eget TV-program. Efter det hände något. Och numer är han öppet borgerlig frilansskribent på högerkanten.

Vad är det som förenar dessa? Jag är inte säker, men det finns ett mönster av att över tid, emedan den journalistiska glorian falnar, har dessa för att kompensera en dalande journalistisk karriär upptäckt att om det är något som skapar rubriker så är det när en sosse går emot sina egna. Och likt en narkomans behov av större och större doser så blir utspelen mer och mer drastiska och mindre och mindre förankrade i verkligheten. Och kommer allt tätare.

I Lotta Grönings fall i dagens Expressen så upplever inte jag att hon tagit del av Rödgröns hemsida. Där finns en sammanställning av den politik som de Rödgröna går till val på. Till dags dato har de Rödgröna levererat 18 överenskommelser varav den senaste idag i DN samt 27 gemensamma motioner som siktar på nästa mandatperiod. Från Alliansens arbetsgrupper har ingenting kommit vilket Lotta helt missat vilket gör hennes krönika än mer haltande i mina ögon.

Givet helgens diskussion om hur det nya medielandskapet växer fram så ser vi nu hur enskilda krönikörer agerar för att hålla liv i den falnande lågan. Lotta Grönings kommersiella värde för Bonnier-koncernen ligger i att hon positionerar sig som (S) men får endast rubriker när hon kritiserar (S). Och i detta fall blir det lite märkligt kan jag tycka eftersom mycket av det hon efterlyser faktiskt finns.

Tragiskt på alla sätt faktiskt, hur en historiskt skicklig ledarskribent utvecklas till att bli en rubrikjagande krönikör med, vad jag uppfattar det som, en personlig vendetta som styr åsikterna.

Mänskligt kanske, men inte försvarbart om vi pratar politisk journalistik på toppnivå. Men å andra sidan kanske inte det är toppnivå vi pratar om när jag tänker efter. Eller journalistik heller för den delen.

Det kanske är något så enkelt som besvikelse, bitterhet och hat.



Annat närliggande och läsvärt har Hartman skrivit.