I SvD tar Sanna Rayman upp Erik Laaksos uppmärksammade bloggpost om hur han uppfattade Netroots utveckling. Och hur hon uppfattar att borgerliga motsvarigheter snarlika eller identiska utveckling till slätstrukenhet och försök till toppstyrning.

Jag kan inte uttala mig om den senares utveckling, men den förra, om Netroots har jag en del att säga. Till att börja med så känner jag inte igen mig riktigt i Sanna eller Eriks beskrivningar i den första postningen. Sannas reaktion är på något sätt ändå ett hälsotecken och ett kvitto att vi bloggare betyder något även för ledarredaktioner.

Vad beror detta på? Sannolikt är Sannas reaktion ett bevis på något annat. Ledarredaktionerna och de politiska analytikerna är nu på allvar hotade av bloggarna. Bloggarna interagerar med sina läsare till skillnad från traditionell media samtidigt som varje enskild bloggare väljer själva nivå, läsarkrets och vinkel. Vad de vill göra med sitt engagemang och hur ofta de postar.

Men mitt bloggande? Idag är det lite torka, det måste jag erkänna så jag är tacksam över att Sanna tar upp tråden. När det är torka så brukar jag annars lägga ut en musikvideo från Youtube eller tramsa till det, en dag i veckan brukar jag vika för andra betraktelser som helt lämnar politiken.

Netroots då? Jag vet inte hur de övriga 550 bloggarna uppfattar det men i min värld är det en portal där jag kan hitta andra progressiva bloggare. Och det är naturligtvis omöjligt för mig att interagera med de övriga 549, jag väljer de som har ett format, ett språk eller något att säga. Men då blir interaktionen desto intensivare. Peter Högberg, Peter Andersson, Alexandra Einerstam, Rosmari Södergren, Marika Lindgren-Åsbrink, Meeri Wasberg och Claes Krantz är några jag interagerar med på mitt sätt. Ofta via Facebook och ibland telefon. Jag och Peter Högberg pratas vid minst en gång i veckan om högt och lågt, inte sällan handlar våra samtal om livet i allmänhet samt sociala medier och skrivandet som konstart i stället för politiken. Samordning och toppstyrning? Nej, i så fall är varje samtal med en själsfrände en utslätande toppstyrning.

I det blåa laget har jag också ett nätverk. Kent Persson, Mary Jensen, Mark Klamberg och nu även Fredrik Antonsson är personer som jag pratar med vid sidan om bloggen. Där har samtalen en annan karaktär men handlar främst om ämnen som förenar oss. Integritet, smutskastning och i något fall en enskild politisk fråga där vi kan vara eniga. Andra exempel är Anders Widén (S) och Gun Svensson (PP) som står lite vid sidan av blockpolitiken men likväl är i mitt nätverk.

Det kommer naturligtvis bli en fokusering från alla politiska bloggare ju närmare valdagen vi kommer, vartefter olika besked och utspel klarnar kommer det naturligtvis bli mer av valbudskap än fria röster. Jag tror inte att det i sig är något att förfasas över, bägge sidor vill vinna val. Ner på enskild nivå.

Mitt bloggande och min engagemang i Netroots bygger på två saker som Mona Sahlin sade till mig i mars 2009. Jag väljer att citera det fritt ur minnet här:

Johan, jag kommer aldrig be dig skriva eller kommunicera en specifik fråga eller driva en linje. Jag är bara djupt tacksam att du driver opinion och att du tar dig tiden att skriva.

Det andra var:

Ingen kommer vinna valet 2010 på nätet, men det kan mycket väl förloras där.

Hur bygger jag då upp mitt bloggande? Inte så svårt egentligen, som före detta exportsäljare har jag gått den hårda skolan. Vill jag ha något gjort måste jag göra det själv. Och för att kunna skriva om det ena eller det andra om (S) politik vill jag ha bra underlag. Det innebär att jag utnyttjar hela det kontaktnät jag skapade i (S) förnyelseprocess och utnyttjar mina mentorer för att få en känsla av vart vi är på väg. Ibland skapar mina frågor kursjusteringar i den förda politiken vilket gör att mitt bloggande och mina läsarfrågor i sig fortsätter bidra till en förnyelse. Och det sistnämnda är det jag tror att Mona försökte adressera, att såväl jobba utåt som inåt är att fånga upp socialdemokratins själ. Att vara i ständig, men kärleksfull, opposition mot sig själv.

Det blir nog en ofrånkomlig fokusering på valet och specifika frågor men jag kommer försöka vara mitt format trogen. I ständig opposition, mer eller mindre, mot mig själv.


Annat: Julia Skott tar upp detta ämne i Aftonbladet