Idag skriver min vän Tomas Hartman en mycket tänkvärd artikel på Aftonbladets debattsida. Som en händelse så pratade jag för bara ett par timmar sedan i telefon med min politiske motståndare Kent om ett närliggande fenomen.

Tomas artikel berör mig djupt, den är personlig – gränsande till naken och privat. Tomas menar att medierna diskuterar risken för negativ kampanj, politiska huliganer på nätet och utvecklingen mot en smutsig valrörelse. Men faktum är att största risken (och i min värld de största övertrampen) ligger hos traditionell media själva. Journalisterna har blivit de nya makthavarna. De kräver gärna ansvar av andra. Men är paradoxalt nog själva oerhört svåra att granska och kritisera både som individer och grupp.

Det är inte på något sätt irrelevant att plocka in det samtal jag hade med Kent. Vårt samtal kom att handla om en postning i bloggosfären som jag personligen tyckte var allt annat än rolig. Huruvida efternamn var ”moderata” eller ”sossiga”. Den postningen tjänar därmed som en självuppfyllande profetia och ger etablerad media legitimitet nog att fortsätta den rent ut sagt undermåliga politiska journalistik som Tomas beskriver. Bloggosfär, tabloidpress, ledarsidor, gästkrönikörer och självutnämnda politiska journalister hamnar därför i en spiral av personangrepp som kommer bli hart när omöjlig att häva om vi inte gemensamt sätter stopp.

Jag bedömer att idag finns det bara ett fåtal politiska journalister som verkligen kan göra skäl för titeln. Och jag drar mig inte för att nämna dom eftersom det jag vill visa är respekt samt ge beröm. Jag anser att de enda som har de personliga egenskaper och den kompetens som erfordras för detta i daglig publicerad media är Mats Knutsson SVT, Lena Hennel SvD samt Inger Arenander på Sveriges Radio. Av ledarskribenterna intar Sanna Rayman, SvD, och Katrine Kielos, Aftonbladet en lika respektfull position.

Övriga har, mer eller mindre, en tendens att vilja förenkla genom klatschiga ”one-liners” eller gå till explicita eller implicita personangrepp i större eller mindre omfattning. Vissa politiska reportage bär oroväckande likheter med den journalistiska kvaliteten som finns i kolorerad veckopress och som återfinns i frisörsalonger eller i väntrummet hos tandläkaren.

Vad får det för konsekvenser? Jag menar att bloggosfären är autodidakt som del av medborgarjournalistiken och journalistiken i ett bredare perspektiv. Vi tar efter och söker förebilder. Och här har, vilket Tomas pekar på, traditionell media i mångt och mycket misslyckats med sin självsanering och därmed kraftigt försvagat sin förmåga att agera som goda föredömen.

Därför är det dags för bloggosfären att vända på logiken och nu själva agera föredömen. Jag har under min tid inte alltid kunnat agera på det sätt jag önskar men jag kommer göra allt för att göra bot och bättring. Detta är jag inte ensam om och jag vill gärna se fler göra det jag, Kent och Tomas nu försöker oss på. Då kanske de som kallar sig politiska journalister i traditionell media kan börja ta efter och med det förstärka en sanering av all media, inklusive bloggosfär, från personangrepp och mediedrev som spårar ur.

Men ursäkta franskan, fan trot…. jag kan i alla fall inte låta bli att försöka.



Närliggande: Calle Fridén och Mary Jenssen har skrivit tidigare.