Miljöpartiet har lika stor dragningskraft som Socialdemokraterna på borgerliga väljare. Och det är Moderaterna som främst kan locka till sig rödgröna väljare. SvD kan idag publicera en Sifomätning om den grupp väljare som avgör kampen om regeringsmakten: de som kan tänka sig att byta block. I den efterkommande artikeln beskriver SvD valspurtens betydelse, att fler bestämmer sig allt senare.
Vid valet 2006 blev detta tydligt, och jag måste ge Alliansen en eloge för hur man organiserade och körde valrörelsen ända in i mål. Vi har lärt oss även denna läxa då ingen valarbetare med någon form av ansvarskänsla kommer gå hem innan dess denna gång.
Men i den undersökning som speglar storleken på blockbytargruppen blev jag förvånad över dess storlek. Att den var stor visste jag, men siffrorna förvånade mig som sagt.
Det här måste jag säga var den första undersökning som jag tyckte var värd publicering, de andra är mer av spelteoretiska underlag. Den analys jag gör är något som bekräftar tidigare bild. För att vinna valet 2010 så krävs såväl en långdistanslöpares uthållighet som en sprintlöpares explosivitet. Politiken har onekligen ändrat karaktär nu och det finns nog skäl för alla partisekreterare att efter valet tänka till en vända hur vi i framtida val disponerar loppet.
Vi som sprungit sedan valet till EU-parlamentet 2009 (i samtliga partier) måste med andra ord ladda för en spurt som för mig inleds med Almedalsveckan och därefter hålla i tre månader till. För oss har varje dag och varje vecka inneburit en kamp om Knuff-poäng eller listplaceringar
och som kryddats med att traditionell media antingen väljer att citera oss och i vissa fall intervjua oss.
Jag ser fram emot att kunna stretcha ordentligt måndagen den 20 september. Och jag kommer göra allt som står i min makt för att vårt lag kommer först. Jag trivs bäst nu, nu börjar blodsmaken i munnen göra sig kännbar. Och värre lär det bli.
