Denna helgbetraktelse blir den näst sista i serien med lite andra perspektiv på tillvaron och interaktionen med mig själv och omgivningen. Dessvärre hann jag inte med alla de sju dödssynderna men dom finns ju kvar att djupdyka i senare. För hur går talesättet?

”Inled mig inte i frestelse, jag hittar vägen dit alldeles utmärkt på egen hand”

Skälet varför denna blir den näst sista rent opolitiska betraktelsen är att jag går in i valrörelse den 1 maj och vill hålla öppet för att blanda in ett partipolitiskt perspektiv fram till valet.

Dagen tema blir något så tabubelagt som livet och döden. I veckan avled, efter en alltför lång tids plåga, en person som stod min familj mycket nära. Nu kapades slutligen banden med mina far- och morföräldrars generation, det gick upp för oss alla att kretsen krympte. Nästa gång är det någon som är närmare i ålders tur.

Men med livet är det så att det för de flesta egentligen är både lätt och svårt. Livet innefattar egentligen bara två saker vi inte kan undvika. Vi måste välja och vi måste dö. Att inte välja är även det ett val, även att överlåta till någon annan att välja, att avhända sig rätten och möjligheten till det egna valet, är i sig ett val vi gör. Och priset för det sistnämnda? Det varierar naturligtvis, men att avhända sig möjligheten eller hamna i en familjekultur där andra väljer, kan vara mycket högt.

Vi väljer hela tiden vår väg och vad vi själva är beredda att offra för att nå våra drömmars mål, vi väljer om vi är beredda att såra andra eller oss själva i denna strävan till det perfekta tillståndet. Och det kanske inte är så att vi någonsin når det men under resans gång sårar andra eller bränner broar till det som kanske skulle kunna vara den bas vi kan återvända till när valen slår snett.

Att välja, att fullfölja det sagda och det tänkta och att inte leva i en dröm är svårt. Men nödvändigt. Hur ofta hör vi inte att en persons olycka eller olyckliga liv beror på någon annan, att personer låst in sig i beteenden som de inte är komfortabla med, väljer att hänvisa till att andra inte förstår eller lyssnar alternativt är uppkomsten till det som upplevs som begränsande? För att sedan nöja sig med denna klagan och missnöje med sitt eget liv leva vidare i samma spår? Jag vågar påstå att detta är en mycket farlig väg som bara leder in i en ensam bitterhet.

En mycket närstående person visade mig för en vecka sedan ett citat, citatet (ja, jag är citatsamlare) lyder:

Lev ditt eget liv. Du kommer nämligen dö din alldeles egna död.

Citatet brände fast i tanken, parat med dödsfallet i familjen blev det därför temat denna vecka, och jag bedömer det som oerhört viktigt att vi alla, så långt det är möjligt, lever vårat eget liv. Med detta följer ett stort ansvar naturligtvis.

Att vi tar ansvar för vår egen historia, att vi är aktsamma om de vi påstår vara oss nära. Oavsett om det är släkt eller de vi, rätt eller fel, säger vara vänner. Att vi fungerar i en social kontext och bidrar till en fungerande helhet.

Men ytterst, tar ansvar för vår egen lycka och vårat eget välmående på ett djupare plan. Att inte sucka uppgivet över den vi valt att leva med eller kalla den eller de för förklenande tillmälen i andra sammanhang när han eller hon inte hör. Att inte heller sucka uppgivet över ensamheten och de uteblivna vännerna. Det förra klagomålet beror sannolikt på att vi inte bejakat våra egna behov eller respekterat vårat värde, det senare för att vi alltför hårt drivit våra egna begär.

Den kvinna som nu avled i veckan var lite av en ensamvarg, historierna om henne är många och det hon lämnar efter sig är idel glädjeämnen trots hennes lätt originella livsval och livsstil. Eller kanske tack vare hennes egensinniga livsval och livsstil. Hon klagade aldrig över sitt öde, hon trivdes i ensamheten och tystnaden med sin konst och sina egna upplevelser men uppskattade sällskapet när det kom.

Hon visste att hennes ansvar var att leva sitt eget liv, vilket hon verkligen gjorde måste jag säga, för en dag skulle hon dö sin egen död. Och det har hon nu gjort.



Söndagen den 18 april: Om dugligheten
Söndagen den 11 april: Om förlåtelsen
Söndagen den 4 april: Om avund eller något åt det hållet.
Lördagen den 27 mars: Om ett val
Lördagen den 20 mars: Om högmodet
Lördagen den 13 mars: Om ett samtal
Lördagen den 6 mars: Om en människas historia
Lördagen den 27 februari: Om fegheten
Lördagen den 20 februari: Om hämnden.
Lördagen den 13 februari: Om bekräftelsen
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa

Andra som skriver betraktelser eller krönikor på helgerna är Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter Soilander samt Fredrik Antonsson. Per Ankersjö har sin topp-tio lista som jag helt oförblommerat kommer plagiera nästa vecka.

Mer om allt möjligt hittar du på NetRoots för progressiva bloggare och på Politometern som samlingsplats med politiska bloggar.