Han skriver följande:
Skrivande utan egen lust och på snäva direktiv – från Partiet eller inte – blir lätt trist och platt. Men å andra sidan. Både tryckta och digitala medier är översållade av folk som egentligen inte tänkt så mycket, eller vill något mer än att fylla ett utrymme och twista till ett ämne så att det framstår som en originell vinkel. Hur kul är det?
Nej, det är inte kul. Alls. Och det finns alla skäl i världen att ta med sig detta. Jag skulle även önska att traditionell media reflekterar över detta, inte helt sällan så vrider även ledarredaktioner och PR-konsulter ut så pass mycket av en nyhet, en åsikt eller ett utspel så att det till sist dammar om det. I förlängningen lika njutbart och givande som att åka motorcykel med öppen mun på en varm dammig grusväg en dag i augusti.
Av det skälet ser jag sociala medier som något som berikar om vi kan se bortom länkväggarna och slentrian länkningarna. Sociala medier har, med några få undantag som Politikerbloggen och SvD Ledarblogg, inte några resurser att ösa ur. Varje ideell blogg drivs, vågar jag påstå, ursprungligen av viljan att bli sedd och viljan att tillföra diskussionen något, men utvecklas tyvärr över tid till något annat.
Även de ”stora bloggarna” idag, de som ligger stadigt på Knuff eller Politometerns topp 20, kommer någon dag drabbas av antingen hybris eller den dammtorka jag försökte beskriva. En dag kommer dessa, inklusive jag, bli omkörda (om nu ranking på dessa listor i framtiden kommer vara av samma vikt som idag) av tredje generationens bloggare. Jag kommer sannolikt inte bli så glad då, det är väl lika bra att erkänna det. Åt att jag själv rasar ner i ett hål där döda bloggares sällskap blir större och större. Men desto gladare hoppas jag att jag blir för att det då kommer några som har ännu vassare pennor än dagens och vitaliserar debatten.
Alla dessa ledarredaktioner och PR-konsulter då? Sannolikt kommer en och annan av dessa göra oss sällskap när vi passerat ”bäst före datum”. Utvecklingen mot allt kortare livslängd kommer gå fort nu, utvecklingen i USA med nedlagda tidningar och en allt större autodidakt bloggosfär är väl värd att följa för såväl tidningshus som politiska partier.
Vi kommer alla att återfinnas i det sällskap där döda PR-konsulter, ledarskribenter, bloggare och poeter kan resonera över tidens ting och i samtal som förhoppningsvis inte någon annan kommer att bry sig så mycket om.
Dagens medialandskap förändras allt snabbare nu, och det är väl det som försmådda bloggare och hotade ledarredaktioner samt en och annan politisk analytiker nu börjat inse.
Men misströsta inte, vi kommer alla en dag samlas i "Döda bloggares och ledarskibenters sällskap". I det eviga kretsloppet där bitterhet och självbeundran utan substans frodas.
En annan som hade ett bra perspektiv var Seved Monke.
