Kommunalskatten behöver höjas med 13 kronor på 25 år om välfärden ska räddas och om man inte hittar andra finansieringsalternativ. Det är en politikergrupp inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) överens om, skriver Dagens Nyheter och SvD.

Jag tycker det är bra att det finns en tvärpolitisk grupp som nu ser över detta. Jag tycker även att det finns tecken på att resultatet och insikten slår igenom. Vi kan se att retoriken om sex timmars arbetsdag nu tonats ner från de partier som företrätt denna modell. Gruppen är nämligen överens om att det krävs en kombination av åtgärder för att möta denna utmaning, en kombination av fler arbetade timmar, skattehöjningar och egenavgifter.

I sammanhanget bör vi därför nu ta en jobbigare debatt, debatten om vad som är det gemensamma åtagandet och vad som skall vara individens ansvar. Den debatten kommer vara smärtsam, för bägge politiska läger. Samhällets skyddsnät kommer, under min livstid, förändras. Frågan är hur mycket.

Med en allt äldre befolkning som lever allt längre samtidigt som kvalitetsambitionerna måste höjas så befinner vi oss idag i ett läge där vi snart måste välja väg. Och se längre än innevarande kvartal, opinionsläge och mandatperiod.

Alliansen har sedan valet 2006 sänkt skatterna med runt 100 MDR SEK, stora delar av dessa sänkningar var ofinansierade trots löftet om motsatsen och de utlovade makroekonomiska effekterna har uteblivit. Vi har inte skapat fler jobb, vi har inte börjat arbeta längre och nu med hotet om indraget bidrag till välfärden hotas ytterligare 20 000 jobb. Dock skall sägas att jag tror nog att det kommer valfläsk i andra ändan, det har hänt förut.

Jag anser att vi nu måste slå till bromsen i skattesänkarivern, för vi närmar oss med stormsteg en punkt där vårt samhälle kommer att tippa över. Där inga val kommer vinnas om inte skattelättnader genomförs och där budgetunderskotten kommer att skena om välfärden skall garanteras. Vi kan inte heller hur som helst höja dessa skatter eftersom det kapar bort framtida utrymme som partierna är överens om kan komma att behövas. Det finns därför skäl att modifiera debatten en del, (S) vitsordar de första två stegen i jobbskatteavdraget därför de var finansierade. De följande två, nummer tre och fyra, samt aviserade står utan finansiering vilket är ett solklart löftesbrott av regeringen från valrörelsen 2006.

Men åter till ämnet. Privata alternativ är här för att stanna bedömer jag, på gott och på ont. Det goda det för med sig är att de mycket väl kan visa sig mer personaleffektiva än motsvarande offentligt drivna. Men även dessa behöver finansiering, någon eller några skall betala fakturorna samtidigt som erfarenheter har visat att det allmännas ansvar och kostnader för tillsynen av dessa alternativ ökar.

Det är ingen enkel matematik, och det finns inga enkla ”one-liners” som lär lösa detta. De som fortsatt nu ropar på skattesänkningar måste kunna redovisa finansieringen och ta ansvar för de negativa konsekvenserna av dessa, samtidigt som vi andra måste vara mycket försiktiga med skattevapnet.

Vi kommer behöva höja skatterna för att trygga det offentliga åtagandet i form av vård, skola och omsorg i framtiden. Där är partierna överens. Frågan är mer om vilka tekniska lösningar som vi finner samt vad som är det offentliga åtagandet och vad som är individens ansvar.

Det är det som politiken och valrörelsen borde handla om. Och varför den inte gör det är för mig en gåta men jag bedömer att här har såväl traditionell media, de som kallar sig politiska journalister och de etablerade partierna ett gemensamt ansvar. Lösnummer och politiska "one-liners" säljer mer i stunden och kräver mindre av avsändaren än de frågor som nu närmar sig med stormsteg. De politiska analyserna fördummar och skymmer de viktiga frågorna eftersom oroväckande många politiska journalister tycks premiera personfrågor och enskilda företrädares popularitet före framtidens utmaningar.

Men frågorna finns kvar. Frågor som måste få sina svar.