Det pågår ett systemskifte i svensk naturvårdspolitik där regeringen sätter det privata ägandet före alla medborgares önskan om att värna naturen för kommande generationer skrev Naturskyddsföreningen häromdagen på DN Debatt. Miljöpartisten Jacob Lundgren sågar regeringens politik i allmänhet och moderaternas i synnerhet i en slagväxling med moderaternas miljöpolitiske talesperson Sophia Arkelsten.

Ett lite intressant resonemang har Eva Franchell, Aftonbladet, i en ledare. Jag kan konstatera att hon mycket väl kan ha rätt i tes tes. En tes som bygger på att Andreas Carlgren i och för sig säkert försvarat miljön, men han har blivit överkörd och när besluten sedan ska presenteras är det han som fått stå där ensam i strålkastarljuset för att svara på de obehagliga journalistfrågorna.

Under Alliansens regeringsperiod har skyddet av värdefull skog minskat med 60 procent, enligt Naturskyddsföreningens beräkningar. Skogen ska ge avkastning så i framtiden får vi mest se gran och tall där det förut växte naturskog. Det privata vinner över allemansrätten. Regeringen har försvagat strandskyddet så att kommunerna kan bygga exklusiva bostäder som hotar strandmiljöerna är ett annat exempel.

Andreas Carlgrens, centerpartiets och regeringens försvarslinje bygger på att pressa ut ansvaret på ”parterna” istället för central reglering. Men. Regeringen missar därmed såväl mål som människans mindre charmiga drivkrafter. Människan i allmänhet och bolagskulturer i synnerhet kommer alltid att premiera egennytta före allmännytta. Att inte ta till vara aktieägares ekonomiska intressen är dessutom ett brott mot aktiebolagslagens grundtanke.

Vare sig marknaden eller parterna kommer självreglera ett långsiktigt miljöarbete som spänner över generationer, det ligger inte i kvartalsekonomins mekanismer. Det är ungefär lika begåvat som låta marknaden, eller parterna, reglera relationen mellan brott och straff. Det kommer sluta i anarki och den starkes rätt.

Regeringen Reinfeldts nya gröna miljöpolitiska tröja visar sig, när tidvattnet nu runnit ut, vara grå. En grå kostym bland alla andra i bankpalatsen runt Stureplan och Kungsträdgården. Långt borta från den natur som regeringen säger sig vilja vårda för kommande generationer.

Det nya gröna är det gamla gråa och (C), regeringens gröna röst, kraxar allt hesare för döva öron utan trovärdighet.

Inte mer, men heller inte mindre.