Jag ser att riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) författat en artikel på SvD Opinion, artikeln förtjänar faktiskt att läsas om och om igen. Kanske inte så mycket för dess litterära kvaliteter, snarare för vilken vånda och smärta som ligger i budskapet. Att liberala och självständiga alliansledamöter kanske är det största hotet mot Alliansens existens. Att när starka personvalskandidater genom sin förankring hos givna särintressen eller väljargrupper och om dom är förbundna med väljarkontrakt kan gå emot en majoritet i Alliansen. Och därmed utmana Alliansen som företeelse. Detta kan leda till märkliga effekter.
Såsom jag tolkar artikeln är Staffan Danielsson beredd att till varje pris, oavsett politiskt sakinnehåll, hindra (S) från att åter komma till makten. Oaktat om (S) politik gynnar just hans väljare eller inte. Att Alliansens farligaste fiende numera inte är (S) utan den egna ideologin och traditionen.
När jag läser sedan Tokmoderatens blogg tycks han vara inne på samma spår, att intet pris är för högt oavsett om politiken är bra för Sverige eller inte.
Det är inte utan en viss humorblandad förundran jag nu ser vad som sker. För vad som sker inför våra ögon är partiallians i konvulsioner. Att partier som hävdar personval och individens absoluta frihet nu förespråkar total konformitet efter valen bland sina kandidater till olika ämbeten.
Jag funderar lite kring Danielssons ursprung till artikeln, är detta ett individuellt initiativ eller agerar han på uppdrag av ett kollektivt ledarskap? Är det hans enskilda åsikt eller är det ett resultat av partiöverläggningar där han fått ikläda sig rollen att kommunicera, med eller mot sin liberala övertygelse, om att Alliansen skall anamma en kollektivistisk syn på dagspolitiken och ledarskapet?
Tokmoderaten uttrycker det kanske rakast, att han i grunden inte gillar denna händelseutveckling och än mindre tycker om att spela det politiska spelet på (S) villkor. Jag skulle kunna uttrycka det på ett lite annorlunda sätt.
Alliansen börjar helt enkelt bli allergiska. Mot sig själva, sin ideologi och tradition.
Såsom jag tolkar artikeln är Staffan Danielsson beredd att till varje pris, oavsett politiskt sakinnehåll, hindra (S) från att åter komma till makten. Oaktat om (S) politik gynnar just hans väljare eller inte. Att Alliansens farligaste fiende numera inte är (S) utan den egna ideologin och traditionen.
När jag läser sedan Tokmoderatens blogg tycks han vara inne på samma spår, att intet pris är för högt oavsett om politiken är bra för Sverige eller inte.
Det är inte utan en viss humorblandad förundran jag nu ser vad som sker. För vad som sker inför våra ögon är partiallians i konvulsioner. Att partier som hävdar personval och individens absoluta frihet nu förespråkar total konformitet efter valen bland sina kandidater till olika ämbeten.
Jag funderar lite kring Danielssons ursprung till artikeln, är detta ett individuellt initiativ eller agerar han på uppdrag av ett kollektivt ledarskap? Är det hans enskilda åsikt eller är det ett resultat av partiöverläggningar där han fått ikläda sig rollen att kommunicera, med eller mot sin liberala övertygelse, om att Alliansen skall anamma en kollektivistisk syn på dagspolitiken och ledarskapet?
Tokmoderaten uttrycker det kanske rakast, att han i grunden inte gillar denna händelseutveckling och än mindre tycker om att spela det politiska spelet på (S) villkor. Jag skulle kunna uttrycka det på ett lite annorlunda sätt.
Alliansen börjar helt enkelt bli allergiska. Mot sig själva, sin ideologi och tradition.
