Svensk rättspolitik pendlar mellan överlagstiftande och uppgivenhet. Justitieministerns utspel om skamstraff är bara ett exempel på visionslösheten. Detta trots att det med rätt insatser går att minska brottsligheten, skriver den liberala publicisten Paulina Neuding i SvD idag.

Nu adresserar Paulina endast ett område, det juridiska, men artikeln är bra. Mycket bra och jag finner det angeläget att med denna som grund höja blicken och bredda samtalet med ytterligare ett avstamp i Stefan Wikéns postning idag på morgonen.

Den rapportering och på vilket sätt som debatter genomförs samt hur politiska partier tvingas kommunicera är, dristar jag mig till att påstå, ytterst ett hot mot demokratin. I gårdagens debatt fick statsministern frågan om vad som var hans styrka. Svaret på den frågan var:

”Jag har en klar idé vart jag vill leda Sverige”.

Journalisten förmådde inte ställa den i min värld naturliga följdfrågan, en fråga i imperativ form som inleds med ordet ”Beskriv”. En fråga som måste kunna följas upp med kritiska följdfrågor om konsekvenser, samhällsförändringar och finansiering. En fråga som i detta specifika fall borde få den aktuella journalisten att fånga upp Fredrik Reinfeldts ord vid arbetsstämman i Västerås 2009 där han lugnade neo- och marknadsliberala partikritiker med orden:

”Det är inte en fråga om att Nya Moderaterna bytt riktning, den ligger fast. Det är mer en fråga om tid”.

Dagens medieutrymme, vare sig det är i tid eller spaltmeter, medger inte att media kan ta det folkbildande och granskande ansvar som man säger sig ikläda. Utrymmet och jakten på ytterligare sålda lösnummer pressar politiska journalister till tunnelseende och detaljer som kan skapa enskilda rubriker.

Journalister idag är en produkt av denna medielogik, jag tror faktiskt att skrämmande stor andel av de som säger sig vara politiska journalister saknar förmåga till helhetssyn och skulle sannolikt vara bättre som kändis- eller sportjournalister där detaljer spelar en större roll i nyhetsflödet.

Så vad vill jag ha sagt? Jag bedömer att sociala medier kommer fylla en roll på sikt som ”citizen journalism” eller medborgarjournalistik. Många politiska analyser på såväl makro- som mikronivå håller redan idag en bättre kvalitet och avsändarens sympatier är tydligare. Det senare en fördel eftersom läsaren själv kan avgöra vad som eventuellt kan ha präglat den ena eller andra slutsatsen.

Skall traditionell media kunna haka på börjar det bli dags för en förändring, och blir denna förändring lyckosam kan detta få genomslag på den politiska nivån. Att ledande politiker pratar mer om hur samhället ska hänga ihop och mindre om färger på åklagarmyndighetens kuvert.

Mindre om detaljer och stuprörsperspektiv som skymmer eller inte fångar helheten.

Krassman har bloggat om närliggande.