Igår satt jag i solen med en gammal vän nere på KMK brygga vid Djurgårdsbron. Min vän är precis hemflyttad från London där han haft en central position på en större internationell bank. Han valde att flytta hem familjen av sociala skäl men samtidigt som han nu i efterdyningarna av finanskrisen behövde en tids vila.

Det var uppfriskande att föra ett samtal med honom. Det är alltid uppfriskande med nya utifrån-perspektiv som baseras på andra utlandserfarenheter än mina egna. Men just min väns perspektiv och slutsatser var remarkabla. Varför?

Han sågade regeringen Reinfeldts arbetsmarknads-, närings- och utbildningspolitik ungefär i höjd med fotknölarna, faktiskt kanske något lägre ändå när jag tänker efter. För vad min vän sade om den förda politiken var att regeringen Reinfeldt totalt missat Sveriges industriers och tjänsteexports förutsättningar. För att överleva i ett allt hårdare europeiskt näringsklimat var han milt sagt kritisk mot de reformer som regeringen Reinfeldt genomfört sedan valvinsten 2006. Att först montera ner all arbetsmarknadspolitiskt motiverade utbildningsinsatser för att nu brådstörtat bygga upp en bråkdel igen. Detta samtidigt som regeringen ensidigt satsat på utbudssidan på arbetsmarknaden.

Min vän var upprörd. Min alltid borgerligt röstande vän önskade av hela sin intellektuella kapacitet att regeringen antingen skulle vakna upp och föra en traditionell svensk progressiv arbetsmarknadspolitik med fokus på utbildning eller avgå. För än så länge är det den allt mer sinande kompetensen hos arbetskraften som håller oss uppe menade han.

Detta ser inte Sven-Otto Littorin (M) och partisekreterare Schlingmann (M) i deras försvar av den förda politiken. Ett försvar som är en kritik av Thomas Östros (S) artikel på SvD Brännpunkt.

För fakta talar tyvärr emot herrarna Littorin & Schlingmann. RUT och ROT-jobb kanske kommer lindra arbetslösheten en kortare period men är knappast något som kan finansieras med skattemedel en längre tid. Detta längre perspektiv är dock höljt i dunkel för regeringen.

För att kunna fortsätta finansiera dessa tjänster, som knappast kan exporteras, krävs en livskraftig exportnäring bestående av såväl tjänsteföretag som industrier. För att denna skall vara just livskraftig krävs utbildade arbetare. För att lösa detta krävs att staten går in och finansierar detta om svensk arbetsmarknad ska fortsätta utvecklas. Återbetalningen sker som bekant med framtida skatteintäkter från industrin som helhet, såväl arbetsgivare som arbetstagare inräknade.

Inte mer, men heller inte mindre än detta är vad som krävs.

Och hur min vän kommer rösta i september? Helt ärligt visste han inte det, han var fortfarande i affekt över tillståndet i svensk närings- och utbildningspolitik när jag lämnade honom i solskenet ensam med sina tankar. Hans resonemang lät dock väldigt nära ett parti han aldrig tidigare röstat på.

Det parti jag råkar företräda..... och det vet han om nu.