Idag är det internationella kvinnodagen. Och det har inte varit utan kreativ ångest som jag försöker skriva ihop något som tillför debatten ytterligare perspektiv. De som känner mina familjeförhållanden lite bättre kanske förstår när jag säger att för mig är ett delat ledarskap mellan kvinnor och män naturligt och logiskt samt det enda hållbara. Men ju äldre, och framför allt ju mer engagerad i samhället jag blir, märker jag att jag sannolikt tillhör ett undantag med att ha med mig denna erfarenhet från barnsben.

Men till ämnet för denna dag, eller rättare sagt vad jag vill se mer av i debatten fler dagar än denna. En dag räcker inte för att rätta till de strukturella problem som denna dag skall vara en manifestation för.

Ett sådant strukturellt problem återfinns i bristen på det kvinnliga ledarskapet inom såväl den svenska som den internationella utrikes- och säkerhetspolitiken. Även detta ämne tycker jag borde vara präglat av logik och erfarenhetsbaserat men ser vi till utrikesminister-, försvars- och satsministermöten så behöver en utomstående betraktare bara se till det obligatoriska gruppfotot att det är allt annat än legio att kvinnor är representerade när gemensamma globala frågor debatteras. Och detta får konsekvenser, det har historien visat.

Mary Kaldor, den kanske viktigaste och tyngsta akademikern i den säkerhetspolitiska debatten, har beskrivit ”det nya” krigets mekanismer i sin bok ”Nya krig”. Hon lyfter fram vad ett sådant bisarrt begrepp som ”marginalgruppers lidande” i en väpnad konflikt egentligen innebär. 80 procent av alla döda, sårade och invalidiserade i en konflikt tillhör denna grupp. Granskar vi, vilket Mary på ett förtjänstfullt sätt delger läsaren, vad denna grupp egentligen består av så häpnar i alla fall jag över vad som de facto döljer sig bakom definitionen.

Marginalgruppen visar sig enligt internationell praxis bestå av kvinnor, barn, äldre och handikappade. I ett fredligt samhälle är denna grupp allt annat än marginell, den torde utgöra gott och väl mer än 70 procent av befolkningen. Med detta sagt vill jag uppmärksamma dig som läsare på att dagens säkerhetspolitiska beslut ligger framför allt i händerna på de som inte omfattas av definitionen ”marginalgrupp”, det vill säga främst män och som är underrepresenterade i gruppen som blir offer i en militär konflikt.

I de konflikter det funnits ett kvinnligt ledarskap närvarande i förhandlingarna har utfallet många gånger tagit nya, och hållbarare, vägar till fred. Ett talande exempel är hur Anna Lindh (S) hanterade det forna rest-Jugoslavien och vilket hon erhöll välbefogad beundran för i en internationell kontext, en prestation som ger eko flera år efter hennes alltför tidiga bortgång.

Vad kan då vi göra? Vi kan sannolikt inte förändra världen över natt men vi kan gräva där vi står. Vi kan medvetet matcha fram framför allt kvinnor till ledande positioner på den internationella säkerhetspolitiska scenen. Och då inte positioner som har prefix som ”biträdande”, ”ställföreträdande” eller ”vice” framför titeln utan positioner med reellt inflytande. En rödgrön utrikespolitik kommer att öka Sveriges engagemang för jämställdhet och för kvinnors rättigheter i våra relationer med världens länder, i utvecklingssamarbetet och i säkerhetspolitiken skriver partiledarna för de Rödgröna och detta är mer än nödvändigt anser jag. Skall vi framåt så är det livsviktigt med en reell förändring och inte bara vackra ord.

Inom det Rödgröna samarbetet har vi ett flertal kandidater till framtida framträdande uppdrag och positioner. Jag vill i sammanhanget därför lyfta fram personer som Maria Wetterstrand (MP), Josefin Brink (V), Åsa Lindestam (S) och Ann Linde (S). Dessa anser jag vara, var och en för sig, kompetenta nog och ha kapacitet till att göra skillnad i en internationell kontext inom sina nuvarande ansvarsområden. Jag bedömer det dessutom som mer än sannolikt att dessa fyra har styrka nog att växa in i andra områden och därmed bryta ny mark. Just Josefin och Åsa har jag haft förmånen att prata med om krigets mekanismer och följdverkningar som trafficking etc . Även fast inte någon av dom vid det tillfället hade läst Kaldor eller motsvarande verk så visade de en intuitiv förståelse och helhetssyn i linje med vad den säkerhetspolitiska expertisen kommit fram till.

De kan åstadkomma skillnad och visa vägen för oss andra, en väg som kan komma att visa sig avgörande om vi menar allvar med att bygga en värld för fred och hållbar utveckling. Vi både kan och måste gräva där vi står.

Bloggstafetten rullar därmed vidare nu.

kl 8 Mer vänster i Uppsala
kl 9 Anders Wallner (MP),
kl 10 HBT-sossen
kl 11 Trollhare
kl 12 Jens Holm (V)
kl 13 Maria Ferm (MP)
kl 14 Mitt i Steget.
kl 15 HannaVictoria – utbildningsminister nästa
kl 16 IdaVänster
kl 17 Christian Valtersson (MP)
kl 18 Högbergs tankar (S)
kl 19 Ett hjärta rött,
kl 20 Rödgrönt samarbete