Miljöpartiet når sin högsta opinionsnivå på 14 år och ger de rödgröna fortsatt övertag. Samtidigt backar Sverigedemokraterna och hamnar utanför riksdagen i DN/Synovates marsmätning. När debatten mellan de två regeringsalternativen skärps inför valet hamnar småpartierna i skugga.

Den här gången tycker jag för en gångs skull att Henrik Brors naglat fast analysen riktigt bra. När den egentliga valrörelsen nu börjar den 15 april, med regeringens vårbudget som följs av oppositionensett par veckor senare, kommer det mediala fokuset gynna de två huvudalternativen. Och därmed sätta strålkastarljuset på (S) och (M) som är respektive blocks dominanter.

Detta får till följd att "småttingarna", (V), (C) och (KD), kommer slåss om sitt utrymme inom respektive block för att om inte bli belysta med en 500 W strålkastare så åtminstone kunna skönjas i halvdunklet på scenens ytterkant. (SD), som inte har något utrymme i något av alternativen, kommer få dras med att få en minskad exponering och därmed svårare att få genomslag för sin enfrågepolitik. För att inte tala om vilken uppförsbacke (PP) har. I det sistnämnda fallet tror jag dock att deras skicklighet med att hantera sociala medier inte skall underskattas ännu. Helt borta är de inte beroende på vilka dagsaktuella frågor som kommer upp efter hand och som kan gynna deras politiska, om än tunna, program.

Annars så finns det just inte så mycket att kommentera. En opinionsundersökniing är ett underlag för spelteorier, inte mer men heller inte mindre. Den pekar dock på en sak, att (MP) drar väljare från (S) vilket inte heller är någon nyhet. I min värld så är det ett bättre alternativ än soffan.

Men trots allt, ett spelteoretiskt underlag.

Annat: Peter Högberg om kakel, Alexandra om svek , Antonsson om lugn