Ibland spelar nyhetsflödet mig en del spratt. Min ambition att börja bearbeta de sju dödssynderna får därför anstå en tid. En nyhetssändning, möten med människor och en bok som föll ur handen får mig att ta upp ett annat tema idag än jag tänkt mig. Dagens tema blir hur vi skriver och uppfattar historien om oss själva. Jag inleder med ett citat som jag hittade på den uppslagna sidan i boken jag tappade:

Vi kan inte rätta till vår biografi i efterhand utan måste leva med den. Oss själva kan vi dock rätta till.

(Reiner Kunze, Tagebuch eine Jahres)

Ser jag tillbaka på min och andras historia så inser jag hur sant detta är. Och hur gärna människan strävar efter att försköna sin egen historia och legitimera sina val och handlingar, jag själv är sannolikt inget undantag. Att jag själv har tillräckligt många lik i garderoben och misslyckanden för att fylla ett medelstort svenskt bårhus är inte längre någon nyhet för någon. Inte heller för mig själv när jag är på det humöret, och detta sistnämnda är faktiskt viktigare än vi tror.

Just hågkomsten av vår egen historia för att kunna rätta till det hos oss som påverkar det som ligger i framtiden. Men ofta så är jag nog inte ensam om att försöka trycka undan dessa, att försöka måla mig själv i andra färger än vad jag egentligen är. De flesta, vågar jag påstå, försöker ikläda sig roller, värderingar och beteendemönster de aldrig varit riktigt vuxna att fylla när de berättar sin historia. Det är mänskligt, men inte hållbart eller ens försvarbart i längden. Det vill säga, om historien om den enskilde skall vara en positiv bild för eftervärlden.

Historien om den enskilda människan blir, om den tecknas av den enskilde själv, intet annat än en partsinlaga. Världen, jaget och historien som han eller hon såg och skrev den blir aldrig bättre än den egna självkännedomen. Det är sällan den bilden stämmer överens med omvärldens bild. Eller med den faktiska händelseutvecklingen. Och, kanske mest angeläget, så länge den enskilde envist vidhåller den egna bilden som absolut sanning så är han eller hon dömd att upprepa sina misstag och felbedömningar.

Kan däremot den enskilde försöka undvika att lägga historien tillrätta så skapas förutsättningar för att kunna gå framåt. Utan att upprepa de misstag som sannolikt inte bara skapat obehag för dom själva utan även för omgivningen. För vi skriver, genom våra handlingar, vår egen historia. Och frågan är ytterst hur vi vill bli ihågkomna. Som tomma skal eller som hela människor. Eller något mittemellan.

Beslutet om hur historien skall skrivas och hur vi rättar till oss själva ligger därmed i våra egna händer, och hur obehagligt det än är måste vi välja. Att inte välja är även det ett val.

Andra krönikor i denna serie:

Lördagen den 20 februari: Om hämnden.
Lördagen den 13 februari: Om bekräftelsen
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa

Andra som skriver betraktelser eller krönikor är Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson, Peter Soilander samt Antonsson. Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.