Återigen så blir denna veckas krönika ett stickspår från min plan med de sju dödssynderna. Som alltid så störs eller påverkas tanken av oförutsedda händelser och andra inspel. Det är väl denna slump som mycket av livet innebär och som kallas ”oförutsedda händelser”. I mitt fall var det ett mail med ett innehåll som, med sin timing, avsändare och implicita innehåll, adresserade exakt de känslor som fick mig att ändra format på mina krönikor.
Vad är det för tankar som väcktes? Med en mild och nu alltmer stigande förvåning kan jag konstatera att de reaktioner som detta mail skulle ha väckt för drygt två månader sedan valde att sova vidare. Det är bra, till och med mycket bra för de känslorna var allt annat än konstruktiva. Men de tankar som kom i efterdyningarna förtjänar på något sätt en reflektion. Om inte annat för att för egen del bringa en rimlig klarhet i hur jag fungerar som människa.
Dagens tankar kommer därför handla om avstånd och val. Avstånd i tid, rum och känslor. För att hänga upp det på någonting så börjar jag med ett citat av Dag Hammarskiöld.
”I varje ögonblick väljer du ditt själv, men väljer du dig själv? Kroppen och själen har tusen möjligheter till olika val, men endast ett har kongruens mellan väljaren och det valda”.
Vad jag tror Dag Hammarskiöld vill ha sagt, och om jag applicerar det på mig själv just nu, är att vi i varje ögonblick i livet står inför val. Att inte välja i dessa oräkneliga, och oberäkneliga, ögonblick är även det att välja. Att välja sina tider, platser och strider för att bli en hel människa. Och att endast ett alternativ i varje situation är det långsiktigt hållbara.
I mitt fall så har jag medvetet valt att förpassa en del erfarenheter in i mina innersta tysta och slutna rum. Jag vill vara tydlig med att jag inte döljer skeenden i min historia, det jag syftar på är de känslor, reaktioner och tankar som uppkommer vid olika händelseförlopp. Det är sällan jag gläntar på de dörrarna för någon utomstående, jag har gjort det vid några tillfällen men jag kommer sannolikt i framtiden vara mycket restriktiv med att ens nämna vad som kan dväljas i dessa rum. Det finns en hel del sorg i dom, det är väl allt jag vill säga och jag låter det bero just där.
Jag tror i varje fall vi alla till mans har sådana skrymslen och vrår. Av fler skäl. I vissa fall kan det vara sådant den enskilde känner skam inför, i andra fall känslor som mina, sorg, besvikelse och ilska, och som inte tjänar något gott syfte att ligga kvar vid ytan.
Med detta sagt så tror jag att det är nödvändigt att veta att dessa känslor finns i dessa rum för att göra riktiga val, men att det ofta är kontraproduktivt att ständigt älta eller låta dessa ligga vid ytan. Och därmed ta upp tid och energi från sådant som annars skulle kunna bidra till att förverkliga just min dröm om livet. Det är skillnad att leva i en känsla och på att leva med en känsla. Att leva som jag, att veta att känslorna finns lagrade för längre eller kortare tid någonstans men välja att låta de ligga kvar där, är att kunna leva med dom.
För att applicera detta på en verklig händelse så kom det sig att jag i fjol befann mig på ett sjukhus i Stockholmsområdet. I väntrummet på akuten satt jag och råkade överhöra en konversation i korridoren som fastnade direkt. Konversationen i sig var mellan en läkare och en ung kvinna som under (uppenbarligen) lång tid skadat sig själv.
Läkaren sade spontant när hon gick förbi och såg den unga kvinnan:
”Varför sitter du här och tittar på dina armar? Det finns ett helt liv där ute som bara väntar på att levas. Jag tänker gå ut till det livet och leva det nu eftersom jag har en timmas lunch, vill du följa med?”
Vad läkaren menade, jag fick tag i henne ett par dagar senare för jag blev så paff över det självklara att jag sökte rätt på henne, var att vi inte kan förneka vår historia eller våra känslor. Men vi kan välja att skapa en mental distans till det som har en negativ påverkan. Att välja livet i sig istället för att välja att leva i det som passerat och ibland sårat oss. Ett sätt att bygga lite murar och rum som skyddar oss från det svarta och bejakar det vita. Rum där vi kan stoppa in det svarta men samtidigt måste vi vara noggranna med att inte förneka att det svarta finns. Att som i den unga kvinnans fall leva med sina ärr men inte i sina sår.
Det är val vi gör. Ett val jag gjort är att skapa en mental distans till sådant som påverkar mig negativt. Det kan ibland uppfattas som en viss snorkighet, avogsamhet eller känslokyla, men det är det inte. Det är en kombination av blyghet, rädsla och precis vad som krävs för att skydda mig för att jag ska kunna leva det liv som bara ligger där och väntar på mig.
Vad som sedan hände den unga kvinnan senare vet jag dessvärre inte, men jag såg när något i hennes ögon tändes just i det ögonblicket när hon sakta reste sig. Och med tvekande steg följde med läkaren ut i den lite kalla, men klara, dagen sent i november.
För att leva.
Fler krönikor i denna serie som, om planeringen nu håller, bör vara klar i början på maj är
Lördagen den 20 mars: Om högmodet
Lördagen den 13 mars: Om ett samtal
Vad är det för tankar som väcktes? Med en mild och nu alltmer stigande förvåning kan jag konstatera att de reaktioner som detta mail skulle ha väckt för drygt två månader sedan valde att sova vidare. Det är bra, till och med mycket bra för de känslorna var allt annat än konstruktiva. Men de tankar som kom i efterdyningarna förtjänar på något sätt en reflektion. Om inte annat för att för egen del bringa en rimlig klarhet i hur jag fungerar som människa.
Dagens tankar kommer därför handla om avstånd och val. Avstånd i tid, rum och känslor. För att hänga upp det på någonting så börjar jag med ett citat av Dag Hammarskiöld.
”I varje ögonblick väljer du ditt själv, men väljer du dig själv? Kroppen och själen har tusen möjligheter till olika val, men endast ett har kongruens mellan väljaren och det valda”.
Vad jag tror Dag Hammarskiöld vill ha sagt, och om jag applicerar det på mig själv just nu, är att vi i varje ögonblick i livet står inför val. Att inte välja i dessa oräkneliga, och oberäkneliga, ögonblick är även det att välja. Att välja sina tider, platser och strider för att bli en hel människa. Och att endast ett alternativ i varje situation är det långsiktigt hållbara.
I mitt fall så har jag medvetet valt att förpassa en del erfarenheter in i mina innersta tysta och slutna rum. Jag vill vara tydlig med att jag inte döljer skeenden i min historia, det jag syftar på är de känslor, reaktioner och tankar som uppkommer vid olika händelseförlopp. Det är sällan jag gläntar på de dörrarna för någon utomstående, jag har gjort det vid några tillfällen men jag kommer sannolikt i framtiden vara mycket restriktiv med att ens nämna vad som kan dväljas i dessa rum. Det finns en hel del sorg i dom, det är väl allt jag vill säga och jag låter det bero just där.
Jag tror i varje fall vi alla till mans har sådana skrymslen och vrår. Av fler skäl. I vissa fall kan det vara sådant den enskilde känner skam inför, i andra fall känslor som mina, sorg, besvikelse och ilska, och som inte tjänar något gott syfte att ligga kvar vid ytan.
Med detta sagt så tror jag att det är nödvändigt att veta att dessa känslor finns i dessa rum för att göra riktiga val, men att det ofta är kontraproduktivt att ständigt älta eller låta dessa ligga vid ytan. Och därmed ta upp tid och energi från sådant som annars skulle kunna bidra till att förverkliga just min dröm om livet. Det är skillnad att leva i en känsla och på att leva med en känsla. Att leva som jag, att veta att känslorna finns lagrade för längre eller kortare tid någonstans men välja att låta de ligga kvar där, är att kunna leva med dom.
För att applicera detta på en verklig händelse så kom det sig att jag i fjol befann mig på ett sjukhus i Stockholmsområdet. I väntrummet på akuten satt jag och råkade överhöra en konversation i korridoren som fastnade direkt. Konversationen i sig var mellan en läkare och en ung kvinna som under (uppenbarligen) lång tid skadat sig själv.
Läkaren sade spontant när hon gick förbi och såg den unga kvinnan:
”Varför sitter du här och tittar på dina armar? Det finns ett helt liv där ute som bara väntar på att levas. Jag tänker gå ut till det livet och leva det nu eftersom jag har en timmas lunch, vill du följa med?”
Vad läkaren menade, jag fick tag i henne ett par dagar senare för jag blev så paff över det självklara att jag sökte rätt på henne, var att vi inte kan förneka vår historia eller våra känslor. Men vi kan välja att skapa en mental distans till det som har en negativ påverkan. Att välja livet i sig istället för att välja att leva i det som passerat och ibland sårat oss. Ett sätt att bygga lite murar och rum som skyddar oss från det svarta och bejakar det vita. Rum där vi kan stoppa in det svarta men samtidigt måste vi vara noggranna med att inte förneka att det svarta finns. Att som i den unga kvinnans fall leva med sina ärr men inte i sina sår.
Det är val vi gör. Ett val jag gjort är att skapa en mental distans till sådant som påverkar mig negativt. Det kan ibland uppfattas som en viss snorkighet, avogsamhet eller känslokyla, men det är det inte. Det är en kombination av blyghet, rädsla och precis vad som krävs för att skydda mig för att jag ska kunna leva det liv som bara ligger där och väntar på mig.
Vad som sedan hände den unga kvinnan senare vet jag dessvärre inte, men jag såg när något i hennes ögon tändes just i det ögonblicket när hon sakta reste sig. Och med tvekande steg följde med läkaren ut i den lite kalla, men klara, dagen sent i november.
För att leva.
Fler krönikor i denna serie som, om planeringen nu håller, bör vara klar i början på maj är
Lördagen den 20 mars: Om högmodet
Lördagen den 13 mars: Om ett samtal
Lördagen den 6 mars: Om en människas historia
Lördagen den 27 februari: Om fegheten
Lördagen den 20 februari: Om hämnden.
Lördagen den 13 februari: Om bekräftelsen
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa
Andra som skriver betraktelser eller krönikor på helgerna är Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson, Peter Soilander samt Fredrik Antonsson. Mer om allt möjligt hittar du på NetRoots för progressiva bloggare och på Politometern som samlingsplats med politiska bloggar.
Lördagen den 27 februari: Om fegheten
Lördagen den 20 februari: Om hämnden.
Lördagen den 13 februari: Om bekräftelsen
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa
Andra som skriver betraktelser eller krönikor på helgerna är Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson, Peter Soilander samt Fredrik Antonsson. Mer om allt möjligt hittar du på NetRoots för progressiva bloggare och på Politometern som samlingsplats med politiska bloggar.
