Jag läser så här på kvällen att Fredrik Federley (C) funderar att ta död på sitt alter ego Ursula mot bakgrund av det som Fredrik själv kallat ”Ursulagate”. Ur ett perspektiv kan jag tycka det vore synd, att han av mediadrevet tvingas kasta in den handduken. För en sak respekterar jag Fredrik för, att han rakryggat står för att leva sitt liv öppet som HBT-person (konstigt uttryck).

Men min kritik mot hur Fredrik Federley hanterat detta riktar sig absolut inte mot hans livsstil, tvärtom så är han med sin frimodighet i många ungdomars ögon något av en ikon. Och det är här min kritik kommer in, hur han har hanterat olika typer av sidouppdrag och retoriskt duckat när det blivit för jobbigt. ”Det var inte jag, det var Ursusla”. Den bortförklaringen duger inte.

Jag har faktiskt inte några synpunkter på hans resa till Kanarieöarna längre, jag tror inte jag vid något tillfälle kritiserade den specifikt. Men min kritik mot honom är hans koppling till vodkaproducenten Smirnoff. Fredrik Federley fick inreda sin drömbar vid Smirnoffs produktplacering på nattklubben ”Rose” i Stockholm. Fredrik säger själv att det var Ursula men i detta ligger ett stort mått av naivitet eller ren dumhet.

Det finns tre till fyra marknadssegment som är milt sagt beroende av antingen goda kontakter med den politiska nivån för sin verksamhet eller omfattande medel för effetiv lobbying. Det är ingen hemlighet att dessa branscher utgörs av vapen, tobak, mediciner och alkohol. I två av dessa branscher, tobak och alkohol, utgörs dessutom mycket av marknadsaktiviteterna av så kallad livsstilsmarknadsföring.


Fredrik Federleys försvarslinje i detta fall bygger på att det Ursula och inte han själv som var dragplåster i Smirnoffs produktplacering. Här anser jag att Fredrik Federley antingen är fruktansvärt naiv eller inte vill ta till sig marknadsmekanismerna för att de är för obekväma för hans samvete.


Det är ingen hemlighet att Smirnoff önskade maximal publicitet, det ligger i ägarnas intresse för så fungerar en marknadsekonomi. Och vad kan ge bättre publicitet än den enda HBT-personen, en livsstilsikon, som sitter i Sveriges högsta parlament, Riksdagen. Och Fredrik Federley är allt annat än obegåvad enligt min uppfattning så det måste vara ett stort inslag av naivitet eller dåliga rådgivare.


Även här bör nog nämnas att just Fredriks ansvar som både livsstilsikon och, om än tillfällig, representant för ett alkoholföretag kan ses ur ett annat perspektiv. All internationell forskning visar på att relationen mellan tillgänglighet av alkohol och lägre priser leder till ökad konsumtion.


En sänkning av skatten på öl och cider i enlighet med Fredrik Federleys Motion för riksdagsåret 2009/10:Sk298 (Alkoholskatter) skulle med Folkhälsoinstitutets beräkningsmodeller leda till 1 600 000 fler sjukdagar per år. Samhällskostnaden för relaterade produktionsbortfall och vård beräknas enligt samma modeller till runt 150 miljarder kronor. Per år. En skattesänkning i linje med riksdagsledamoten Federleys förslag skulle å ena sidan öka försäljningen för de koncerner som äger bland annat märken som Smirnoff men å andra sidan utsätta finansieringen och nyttjandet av den svenska välfärden för enorma påfrestningar.


Det är ur detta perspektiv min kritik av ”Ursulagate” skall ses. Jag tycker det vore tråkigt om Fredrik Federley kastar in handduken för Ursula. Den typ av livsstil, att var och en skall kunna ge uttryck för sin sexuella läggning utan att behöva smyga med den, måste kunna premieras. Och här kan sannolikt Fredrik Federley göra mycket i sitt opinionsarbete som riksdagsledamot. Han har mitt, och flera av mina anhöriga och vänners, fulla stöd om han skulle prioritera detta.

Men den andra sidan, att som riksdagsledamot på sin fritid företräda eller vara reklampelare för intressen med tveksam koppling till hans riksdagsuppdrag som i fallet med Smirnoff, har jag mycket svårt att acceptera. För en riksdagsledamot är de facto alltid i tjänst.

Detta är reglerat och det borde Fredrik Federley känna till.