De välfärdspolitiska argumenten för ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster är tydliga. Istället för att avvecklas bör modellen reformeras och ges en stark jämställdhets- och fördelningsprofil, skriver Mikael Damberg, ordförande för (S) i Stockholm, och Eva Nordmark, SKTF i dagens SvD.

Sett ur ett makroekonomiskt perspektiv så kan jag nu börja skönja ett annat argument för att behålla dessa avdrag, den som handlar om ekonomisk brottslighet och ”jobb-trafficking”.

Det finns tecken på att tidigare delar av den svarta ekonomin nu, om inte blir vit, så åtminstone blir den lite grådaskig. Detta är bra. Det finns därmed tecken på att vi kan få en om inte helt sälvfinansierad reform så kan den utvecklas i den riktningen.

Ett annat skäl är att detta avdrag visat sig stimulera arbetsmarknaden för kvinnor och de som kanske står längst från arbetsmarknaden, kvinnor som kommer från en längre tids bortavaro från arbetsmarknaden.

Men. Det finns ett antal frågetecken kvar och en oroväckande utveckling att bevaka. Ett av, som jag ser det, huvudproblemen, är ett allt spretigare skattesystem. Ett annat är vilka tjänster ska i framtiden omfattas av dessa avdrag. Och var går skiljelinjen mellan avdrag och bidrag egentligen? Vilka samhällsekonomiska för- och nackelar finns det beroende på var vi lägger skiljelinjen? Och hur skall finansieringen se ut?

Det finns underökningar (hittar dom inte just nu men ska skicka en fråga till Marika på Storstad) som pekar på att lönebidragen är positiva för samhällsekonomin. De personer som har sådana fysiska eller psykiska funktionshinder som innebär att de har en nedsatt arbetsförmåga rent generellt har visat sig belasta samhällets sjukvårdsresurser mindre om de kan ges arbete anpassade för deras situation.

Var står jag? Jag vill se ett vidare grepp på frågan. Det finns alltför många frågetecken samtidigt som det finns en hel del försiktigt positiva signaler som pekar i en önskvärd riktning. Samtidigt så kommer jobbskatteavdragens och de låga räntornas effekter slå mot samhällsekonomin under 2011. Jobbskatteavdragen medgav ett större konsumtionsutrymme men kom att investeras i lån till större bostäder. En högre ränta kommer därför ytterligare minska hushållens konsumtionsutrymme (E24). Ett mått på hushållens sårbarhet är skulderna i relation till disponibel inkomst, med detta mått mätt har sårbarheten nått sin högsta nivå hittills. Skulderna uppgår till 156 procent av de disponibla inkomsterna jämfört med 116 procent 1990.

Och vi får inte glömma en sak: På något sätt måste vi få fart på vår exportindustri, det får vi inte med hushållsnära tjänster. Vi kan inte bygga vår välfärd med att leverera skattesubventionerade tjänster åt varandra.

Jag kan därför i viss mån sympatisera med Mikael Damberg (S) position men jag efterlyser, som den bitvis försiktige byråkratiserade politiker jag vill vara, en djupare och mer heltäckande analys. Denna lyser än så länge med sin frånvaro. Från bägge sidor.



Bloggat om detta: Robert Noord, Alexandra, Marika Åsbrink, Kent Persson,