I dagens pappersversion av DI publiceras en artikel av Staffan Thorsell som borde vara en intressant läsning för framför allt centerpartister. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) lättar sitt hjärta i en mindre krets av lojala journalister och ledarskribenter i ett intimt möte som liknar en terapisession för ”anonyma statsministrar”. Rent spontant så vill jag påpeka att på de mest grundläggande utbildningarna i media så lärs det ut som en av de viktigaste punkterna att

Det finns ingenting i mediavärlden som är ”off the record”. En journalist jagar alltid. En journalist vill alltid täcka löpet. Det ger mer i lönekuvertet. Och det borde Fredrik Reinfeldt vara medveten om.

Men till ämnet: Statsministern ger i detta terapisamtal med media uttryck för en oro över framför allt (C) prestation i allmänhet och sin vice statsministers utförsgåvor i synnerhet. Han kommunicerar en känsla av att inte veta var (C) finns och vad som händer när Maud Olofsson väl syns.

I en värld av fiender som annars bäst gestaltas av hungriga sossar och törstiga latteliberaler ser det inte bättre ut än att Fursten nu ser fiender bland sina egna allierade. Ett inslag av paranoida tankar ser allt mer ut att prägla statsministerns vardag och inte oväntat så antyder han att en valförlust skulle lasta Maud Olofsson tungt. Detta då Fursten själv alltid är utan skuld.

Jag har varit inne på det tidigare, regeringens svaga länk är inte (KD), Göran Hägglund kan nog ganska lugnt räkna med stödröster från värdekonservativa (M). Men med (C) förhåller det sig annorlunda. Dessa har inga naturliga stödröster att räkna med. Därför är jag inte förvånad över att nu Fursten kommit till samma slutsats.

Det enda jag är förvånad över är att han lättar sitt hjärta i en krets av hungriga ledarskribenter.