I SvD läser jag Per Gudmundsons spalt om den förmenta och felriktade välviljan, han baserar sitt resonemang på Vilgot Sjömans film "491" om en socionoms väl naiva vänlighet av några ungdomar som är under vård.

Det är inte utan ett visst obehag jag läser vad Per Gudmundson har på hjärtat. Han ger uttryck för en syn på sjuka och svaga som närmast för mig i tanken till en tid i Europa som ligger 75 år tillbaka. Sjuka är lata eller svaga och skall därmed inte åtnjuta samhällets skydd. På samma sätt är arbetslöshet den enskildes ansvar vilket ligger helt i linjje med statsministerns syn på saken.

Han drar sig inte heller för att i raljerande termer peka på asylpolitiken. Och jag känner att nu har SvD, med Per Gudmundson som härförare, slagit in på en väg av isolationism och gallring av den enskilda människan.

Som sagt, det är inte utan ett visst obehag jag läser detta. Om SvD och Per Gudmundsson är regeringen Reinfeldts främsta inspirationskälla ser vi ett helt annat samhälle växa fram. Ett allt kallare samhälle som bygger på sortering och klassificering av medborgarna.

Ett antal LO-förbund har med sin sida "Ett kallare Sverige" börjat kartlägga hur regeringen Reinfeldts slår. Alliansfritt har lyft fram två exempel på hur denna attityd nu formuleras av regeringen Reinfeldt och dess företrädare i riksdagen.

Obehagligt.