Tällberg Foundations grundare Bo Ekman menar att världen behöver en ny demokratisk ordning som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en artikel på DN Debatt. Debaclet vid klimatkonferensen i Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera den globaliserade verklighetens problem. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen.
Jag tror som författaren, men hur detta skall te sig är för mig dolt. Jag tillhör den så kallade ”engelska skolan” inom ämnet ”säkerhetspolitisk problemlösning”. Detta innebär att min syn på det globala samspelet präglas av att jag tror ingen kan få mer av något utan att det sker på bekostnad av något annat. Dock innebär denna skola att det är möjligt att uppnå en viss harmonisering med starka internationella organisationer som ”neutrala parter”. Och häri ligger såväl problemformulering som lösning.
För att ge en helhet så kan jag kort säga att den ”liberala skolan” att det är möjligt att skapa en tillväxt som bygger på frivillighet mellan stater och fördelas jämnt över tid.
Den realistiska skolan bedömer att det är den starkes rätt i en värld av kaos där imperier och stater kommer och går.
Men. Ett allt svagare FN som kommit att domineras av de stater som varit ekonomiskt dominerande eller på annat sätt regionala stormakter så har vi idag inte det fora som Bo Ekman efterlyser. Dessa har ersatts med G7, G8, G20 och G77 (de fattigaste länderna) som endast fokuserat på de ekonomiska problemlösningarna. OSCE (OSSE), WEU och ASEAN för att nämna några har för små egna gemensamma medel och liten bas att bilda forum för förändring.
Men det som Bo Ekman efterlyser kan komma att bli självuppfyllande till del. Med ett USA, som står för 67 procent av NATO engagemang, som uppvisar en statsskuld på 20 triljoner dollar (140 000 miljarder kronor) och en negativ handelsbalans om 1 miljard dollar om dagen, så kommer andra ekonomiska spelare kunna agera friare utanför bland annat FN. Även G20 kan få stryka på foten om det visar sig att USA inte kan försvara dollarns som världsvaluta.
Och vad händer då? Kina har från början satsat mycket på relationerna med de svagaste länderna, främst ur ett råvaruperspektiv. Med detta sagt ligger nog mycket av svaret i händerna på ett Kina sprunget ur en kommunistisk diktatur. Med en tämligen för oss främmande syn på frågor som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
För tio år sedan hade detta varit omöjligt att skriva utan att bli utskrattad, nu är det nog få i det vi kallar väst som drar på mungiporna. Frågan är för vår del mer av hur vi skall hantera detta än att försöka motarbeta den händelseutveckling som nu är i rörelse. Vi kanske kan styra på marginalen men riktningen är klar.
Det är lika skrämmande som spännande när en ny världsordning vaknar.
Jag tror som författaren, men hur detta skall te sig är för mig dolt. Jag tillhör den så kallade ”engelska skolan” inom ämnet ”säkerhetspolitisk problemlösning”. Detta innebär att min syn på det globala samspelet präglas av att jag tror ingen kan få mer av något utan att det sker på bekostnad av något annat. Dock innebär denna skola att det är möjligt att uppnå en viss harmonisering med starka internationella organisationer som ”neutrala parter”. Och häri ligger såväl problemformulering som lösning.
För att ge en helhet så kan jag kort säga att den ”liberala skolan” att det är möjligt att skapa en tillväxt som bygger på frivillighet mellan stater och fördelas jämnt över tid.
Den realistiska skolan bedömer att det är den starkes rätt i en värld av kaos där imperier och stater kommer och går.
Men. Ett allt svagare FN som kommit att domineras av de stater som varit ekonomiskt dominerande eller på annat sätt regionala stormakter så har vi idag inte det fora som Bo Ekman efterlyser. Dessa har ersatts med G7, G8, G20 och G77 (de fattigaste länderna) som endast fokuserat på de ekonomiska problemlösningarna. OSCE (OSSE), WEU och ASEAN för att nämna några har för små egna gemensamma medel och liten bas att bilda forum för förändring.
Men det som Bo Ekman efterlyser kan komma att bli självuppfyllande till del. Med ett USA, som står för 67 procent av NATO engagemang, som uppvisar en statsskuld på 20 triljoner dollar (140 000 miljarder kronor) och en negativ handelsbalans om 1 miljard dollar om dagen, så kommer andra ekonomiska spelare kunna agera friare utanför bland annat FN. Även G20 kan få stryka på foten om det visar sig att USA inte kan försvara dollarns som världsvaluta.
Och vad händer då? Kina har från början satsat mycket på relationerna med de svagaste länderna, främst ur ett råvaruperspektiv. Med detta sagt ligger nog mycket av svaret i händerna på ett Kina sprunget ur en kommunistisk diktatur. Med en tämligen för oss främmande syn på frågor som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
För tio år sedan hade detta varit omöjligt att skriva utan att bli utskrattad, nu är det nog få i det vi kallar väst som drar på mungiporna. Frågan är för vår del mer av hur vi skall hantera detta än att försöka motarbeta den händelseutveckling som nu är i rörelse. Vi kanske kan styra på marginalen men riktningen är klar.
Det är lika skrämmande som spännande när en ny världsordning vaknar.
