I dag är det dags för nästa stora integritetsdebatt i EU-parlamentet. Efter Telekom och Ipred är det nu dags att rösta om Swift. Det är det belgiska företaget Swift som förmedlar överföringar av pengar mellan världens alla banker. I jakt på terrorister har USA krävt att få tillgång till all information som går via Swift. Det innebär att USA vill ha full kontroll över EU-medborgarnas privatekonomi skriver Aftonbladet ledarredaktion.

Om det är så som Aftonbladet ledare gör gällande, att USA får tillgång till all europeisk information i oredigerat skick, att sparas i 90 år, men att Europa inte har motsvarande rätt till motsvarande information så kan man väl säga att avtalet haltar lite.

Jag erkänner att jag inte följt debatten något vidare. Detta eftersom jag inte direkt sett det dramatiska i avtalet. Till skillnad från FRA-lagen så adresserar SWIFT-avtalet en av de grundläggande faktorer som utgjorde basen för förberedelserna till terrordåden 9/11 och Madrid. Detta visar utvärderingarna efter dåden som av US Congress även underkänner den massavlyssning som FRA-lagen medger som metod.

Min hållning: Ett affärsmässigt- eller bilateralt avtal bör balanseras så att bägge parter bedöms som jämbördiga. Så har inte skett alls, och utöver detta så har regeringen Reinfeldts agerande medgivit att informationen kan gå över Atlanten i oredigerat skick samtidigt som den kan sparas i 90 år. Att jämföras med Europas fem.

Fredrik Reinfeldt har som statsminister, ordförande (när det skedde) och nu affärsman ett särskilt ansvar för detta avtal. Jag kan fundera lite på hur det skulle gå om han var ordförande i FN säkerhetsråd. David Bowies ”The man who sold the world” känns inte apart och får därför avsluta postningen.