En vän läste mitt inlägg där jag skrev om att jag värjde mig för att borra i vad jag känner för begreppet tillit. Min vän tyckte det var en sorglig mening och jag ska nu försöka börja närma mig detta ämne något litet. Men det smärtar lika mycket som jag är rädd för att gå in i detta just nu. Se därför dagens krönika som ett första litet steg. Det kan dock dröja innan jag tar nästa.

Björn Afzelius menar i sin ”1 000 bitar” att om någon säger att han eller hon är en vän så är det kanske så. Men bara kanske. Synen för människans egenskaper blir bättre med åren, förmågan skilja på sanningar och lögner, såväl andras som egna. Men priset kan kännas väl högt i vissa fall tycker jag, att laga en själ eller en tillit som går i tusen bitar tar tid. Och tid, är en bristvara som aldrig kan återskapas. Jag låter därför ”1 000 bitar” i Maia Hirosawas tolkning inleda denna veckas funderingar.




Den danske filosofen Knud Ejler Lögstrup (som för övrigt är i samma skola som min favoritfilosof, Immanuel Kant) har skrivit en bok som heter Det etiska kravet, en bok som handlar om mellanmänskliga relationer.

Han skriver, i och för sig lösryckt ur ett större sammanhang, följande om tilliten:

Människor möter varandra med en naturlig tillit, i mötet med andra människor lägger vi en del av vårt öde i andras händer och förväntar oss att de ska visa omsorg om det. Detta ställer krav på att den andre skall visa ansvar för detta tecken på tillit. Ett krav på respekt för människovärdet.

Det är lika bra att erkänna det med en gång, jag har inte alltid kunnat leva upp till detta även fast jag försökt. Jag skyller helt oförblommerat min försumlighet på att jag inte reflekterat över detta perspektiv tidigare, men det är väl det som är mysteriet med livet. Vissa saker, som synen på människovärdet i ett djupare perspektiv, kommer med åren. Och jag hade säkert behövt det här perspektivet tidigare. Men.

När inte människor kan bejaka det egna värdet så har den egna människan inte förutsättningar att kunna ta vara på, än mindre ansvara för, den visade tilliten från andra. Och därmed ges andra krafter utrymme, medvetet eller omedvetet, att krossa allt i sin omgivning förr eller senare. Insikten om det egna värdet är därmed vital. Om människan inte kan värdera detta högt kommer det inte vara frågan om när omgivningen krossas, det är frågan om när. Och om hur långt chockvågorna når. I tid och i rum.

Tillit kanske, under extremt gynnsamma förutsättningar, kan byggas upp på nytt mellan människor men då i andra former än det som raserats. Tillit är en gåva som, oavsett om relationens karaktär, professionell eller privat, måste hanteras varsamt, det är skör materia.

Tillit raseras när ord och handling inte harmonierar. Jag ser min egen roll, jag ska bli bättre på att ta vara på mitt eget värde framgent, att sätta gränser för att skydda mitt eget värde bättre och därmed kunna vårda andras uppriktigt visade tillit bättre. Då kan jag värdera vad andra har för syn på människovärdet. Om det är äkta och bottnar och om det de påstår sig vara det de utger sig för eller om allt bara är som en läckande gummiflotte ute på djupt vatten.

Och framför allt, kunna se om någon som säger sig stå dig nära verkligen är sanningsenlig. I tid. För det är precis som i ”1 000 bitar”, om du säger att du är min vän, så är du kanske det.

Jag övar mig på att se nu, jag blir kanske bättre på att se om det finns mer bakom orden och fasaden med åren. Lite har jag lärt mig, men hur det går, det får tiden utvisa.


Andra krönikor som ligger i den här serien är:

Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa

Krönikor eller betraktelser som kan komma under helgen och som alltid är läsvärda finner du hos Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson och Peter Soilander. Antonsson har skrivit en recension om mitt bloggande som kommer bemötas med en separat postning.

Men slutligen, ett stort tack till författaren, vännen och bollplanket Anders Widén, han får mig att tro på min egen text.