Förra veckans krönika handlade om vreden och hämnden som en början att hantera mitt förhållningssätt till de sju dödssynderna. Jag kommer i dagens krönika göra en utveckling av något som jag tangerade, fegheten. Och med fegheten även dess motsats, modet.

Vad är mod? Och vad är feghet? Hur förhåller de sig till varandra och vad kan de få för konsekvenser?

Jag skrev om min farfar förra veckan, en modig man. Nästintill lite dumdristig i det samhällsklimat som rådde under andra världskriget, men han var beredd att offra den ekonomiska tryggheten för att rädda sin själ. I modern tid och under fredliga förhållanden kan riksdagsledamoten Karl Sigfrid (M) sägas vara modig. Han stod upp mot en enad riksdagsgrupp, i lojalitet med sin egen själ och i försvaret av den egna övertygelsen opponerade han sig emot en enad riksdagsgrupp. Han riskerade därmed utfrysning men han ansåg att priset var rimligt. Det är mod. Och det förstärker sannolikt inte bara Karls respekt för sitt eget människovärde, det förstärker därmed omvärldens respekt för honom och ger därmed möjligheter för tillit.

Mod kan vi se i vardagen, när någon ställer sig upp och skyddar mobbade. När någon räddar någons liv med risk för sitt eget.

Men är det modigt att åka sopsäck nedför en glaciär? Nej, snarare rätt dumdristigt. Är det modigt att bestiga Mount Everest? Snarare ett utslag för ekoturism och äventyrlighet men inte speciellt modigt anser jag.

Att vara modig är i min värld att handla efter det egna samvetet, att visa respekt för sitt eget människovärde och sin själ samt därmed vara beredd att offra något som den enskilde håller kärt. Som kan förloras.

Men fegheten förhåller det sig lite annorlunda. Feghet skall dock inte förväxlas med försiktighet.

Fegheten kan te sig på många olika sätt. Att vika undan, att välja sist vilket lag som har bäst förutsättningar att lyckas. Eller att inte ta ett beslut eftersom rädslan för att förlora det som den enskilde håller kärt är för stora. Feghet bottnar i, anser jag, en stor egoism. Att vilja ha men inte vilja ge eller riskera i proportion till det eftersträvansvärda eller nödvändiga. Att icke fatta ett beslut eller att uttrycka sig svävande är även det ett beslut. Med de konsekvenser ett sådant agerande för med sig.

Feghet är nog det minst attraktiva draget hos människan. I det stora och det lilla. En feghet som i mellanmänskliga relationer göms bakom ord som hänsyn kan ge värre konsekvenser när sanningen flyter upp till ytan. Vilket den förr eller senare gör.

Skador uppstår då detta händer som är svåra att överblicka, skador som kan ge ringar på vattnet såväl i tid som i rum. Som kan ligga kvar över lång tid och omfatta personer som inledningsvis inte omfattades av ursprungssituationen. Som var oskyldiga helt enkelt. Och det är just detta som gör fegheten så ful och hänsynslös. Nästintill ond.

Vad vill jag ha sagt? Mod kan uttryckas på många sätt men handlar ytterst om en positiv syn på sitt eget värde som människa. Men feghet, som är kanske det fulaste draget i en människa, bottnar ytterst i en djupt rotad egoism med inslag av en bristande empati och bristande förmåga till konsekvensanalys.

Jag avslutar därför denna krönika med ett citat från Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”:

”Han valde den breda vägen för att rädda sin självrespekt, den smala för att rädda sin själ”.



Andra krönikor i denna serie:

Lördagen den 20 februari: Om hämnden
Lördagen den 13 februari: Om bekräftelsen
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa

Andra som skriver betraktelser eller krönikor är Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson, Peter Soilander samt Antonsson. Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern en samling med politiska bloggar.