Dagens krönika kommer att beröra våra mänskliga behov av omgivningens syn på oss som medmänniskor, familjemedlemmar, älskare eller arbetskamrater. Min uppfattning är att vi alla, i större eller mindre omfattning, har ett behov av bekräftelse för att kunna fungera som sociala varelser.
Och vad är då bekräftelse? Och vad är just mitt behov för att kunna ge och ta bekräftelse? Som jag tidigare skrivit är jag en högst genomsnittligt exemplar av en människa, inte mer men heller inte mindre. Människan har ett naturligt behov att bli älskad, att bli sedd och respekterad för sitt värde som människa. Men blir han eller hon inte detta så kan detta kompenseras i en fallande skala med följande:
Blir inte människan älskad, vill hon bli beundrad eller respekterad. Blir inte människan sen beundrad kan detta kompenseras med att hon blir fruktad. Blir inte människan fruktad kan det duga med hat.
Men jag tror det värsta som kan hända en människa är att omgivningen förhåller sig likgiltig, att inte väcka känslor. Att vara något försumbart i andras ögon, att bli betraktad som likgiltigt i värde. Jag tror numera att detta är det absolut värsta som kan hända en människa, att bli tagen för given. Att vara just den del av möblemanget som aldrig eller sällan används, eller i värsta fall som sista utväg. Att i vardagen inte bli uppmärksammad för sitt värde som människa.
Men dessa drivkrafter är intimt förknippade med förra veckans tema, tilliten, sanningen, lögnen och människovärdet. Kan jag inte bekräfta att jag själv har ett värde kan jag inte bjuda in till dessa känslor på ett ärligt sätt från min omgivning. På samma sätt så riskerar jag om jag bygger upp en kuliss av egenskaper jag tror omgivningen skall älska, beundra, frukta eller hata, att när denna kuliss rämnar framkalla just det vi fruktar att hamna i mest av allt. Likgiltigheten i andras värdering av människovärdet.
När ingen bryr sig om någons närvaro, eller märker av någons prestation så upphör mycket av den uppmärksamhet som bekräftar bilden som denna person gjort av sig själv. Det är det yttersta straffet, att bli betraktad med likgiltighetens blick. Som om omgivningen ser på en människa som materia utan själ eller värde.
Förra veckan skrev jag om tilliten, och att själen slits i tusen bitar när bilden av alla egenskaper jag visar min tillit till visar sig vara skapad av feghet, lögner och falska bilder. Det behöver inte vara alla delar som är falska, men det kan räcka med några centrala för att hela bilden skall ifrågasättas. Naturligtvis så går jag när något sådant händer mig hela resan för att landa i hatet.
Men hat förtär och kan bli till en farlig drivkraft. Hat förfular den egna själen, på samma sätt som jag tycker att fega människor är fula. Bättre för mig i min situation har jag lärt mig är att ta steget fullt ut för att landa i likgiltighetens tomhet inför den personen. Då kan jag fylla mitt tomrum med något annat av värde som riktas mot någon annan och som med min måttstock förtjänar det bättre.
Samtidigt så blir det i den stunden jag kan förhålla mig likgiltig det värsta som jag kan utsätta en annan mänsklig varelse för. Att betrakta denna någon som försumbart. Är det där jag måste landa så är det så, detta för att bejaka och respektera mitt eget människovärde, att inte låta mig förfulas av hat eller förakt. Men samtidigt kan jag intellektuellt inte acceptera den människosynen det innebär att skriva av en människas egenskaper och personlighets värde till noll.
Att ta sig dit är inte lätt. Samtidigt som jag vet att jag måste hamna där för att skydda mig från destruktivitet, så är det samtidigt det värsta jag kan utsätta en annan människa för. Att placera en person, en människa, i likgiltighetens landskap. Den plats där inga känslor finns, där inte kärlek, inte beundran, inte respekt, inte fruktan och inte ens hatet kan leva. Men jag måste ändock ta mig dit för att respektera mig själv. För att kunna ge och känna äkta tillit.
Vem har sagt att det är lätt att vara människa? Men det här ingår tyvärr i jobbet som just människa, och idag är det ytterligare en dag på jobbet.
När ingen bryr sig om någons närvaro, eller märker av någons prestation så upphör mycket av den uppmärksamhet som bekräftar bilden som denna person gjort av sig själv. Det är det yttersta straffet, att bli betraktad med likgiltighetens blick. Som om omgivningen ser på en människa som materia utan själ eller värde.
Förra veckan skrev jag om tilliten, och att själen slits i tusen bitar när bilden av alla egenskaper jag visar min tillit till visar sig vara skapad av feghet, lögner och falska bilder. Det behöver inte vara alla delar som är falska, men det kan räcka med några centrala för att hela bilden skall ifrågasättas. Naturligtvis så går jag när något sådant händer mig hela resan för att landa i hatet.
Men hat förtär och kan bli till en farlig drivkraft. Hat förfular den egna själen, på samma sätt som jag tycker att fega människor är fula. Bättre för mig i min situation har jag lärt mig är att ta steget fullt ut för att landa i likgiltighetens tomhet inför den personen. Då kan jag fylla mitt tomrum med något annat av värde som riktas mot någon annan och som med min måttstock förtjänar det bättre.
Samtidigt så blir det i den stunden jag kan förhålla mig likgiltig det värsta som jag kan utsätta en annan mänsklig varelse för. Att betrakta denna någon som försumbart. Är det där jag måste landa så är det så, detta för att bejaka och respektera mitt eget människovärde, att inte låta mig förfulas av hat eller förakt. Men samtidigt kan jag intellektuellt inte acceptera den människosynen det innebär att skriva av en människas egenskaper och personlighets värde till noll.
Att ta sig dit är inte lätt. Samtidigt som jag vet att jag måste hamna där för att skydda mig från destruktivitet, så är det samtidigt det värsta jag kan utsätta en annan människa för. Att placera en person, en människa, i likgiltighetens landskap. Den plats där inga känslor finns, där inte kärlek, inte beundran, inte respekt, inte fruktan och inte ens hatet kan leva. Men jag måste ändock ta mig dit för att respektera mig själv. För att kunna ge och känna äkta tillit.
Vem har sagt att det är lätt att vara människa? Men det här ingår tyvärr i jobbet som just människa, och idag är det ytterligare en dag på jobbet.
Andra krönikor i denna serie:
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa
Krönikor eller betraktelser som kan komma under helgen och som alltid är läsvärda finner du hos Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson och Peter Soilander samt att nu Antonsson som har börjat med regelbundna krönikor.
