Jag har tänkt länge på hur jag ska angripa de sju dödssynderna på ett bra sätt. För jag besitter dom alla i olika grad med alla dess facetter. För att få någon struktur i det så kanske det är lika bra att nämna dom allihopa på en gång. De är

Högmod - superbia
Girighet - avaritia
Begär- luxuria
Avund - invidia
Frosseri - gula
Vrede eller hämnd - ira
Lättja – acedia

Och jag börjar med ira, eller vreden och hämnden, i denna lördagskrönika.

Ordet dödssynd finns inte i Bibeln. Det uppkom under medeltiden då främst den katolska kyrkan funderade mycket över om det fanns någon gräns för förlåtelse. Det upprättades, av kyrkan, en slags lista på synder som ansågs vara så allvarliga att människan var i fara om hon levde på det här sättet. Människan riskerade inte bara sitt jordiska liv och sin hälsa, andras välgång och säkerhet, utan även sitt eviga liv.

Jag har dödssynderna väl utvecklade, men med en stor portion uppfostran, bra vänner och förebilder har jag även de flesta motpolerna utvecklade och denna vecka tänkte jag resonera lite om vreden och hämnden och dess positiva motpol, temperamentet, glöden och engagemanget när jag tar mig an något. Enligt katolicismens syn på denna dödssynd så ska den balanseras med tålamodet. Tålamodet som är en av de sju dygderna.

Tålamod är ingenting som kännetecknar mig, jag är ”bråttom” som person. Men hämnd och vrede? Temperamentet finns där, helt klart. I unga år var jag arg, nu något lugnare.

Men hämnden finns där, inte som drivkraft men som komponent. När någon skadar mig eller någon jag betecknar som nära så finns naturligtvis tankar om hämnd. Men är hämnden en bra drivkraft? Nej. Hämnden som drivkraft är en tidstjuv har jag lärt mig. Och tillfredställelsen är en kort stund av lycka, inte mer. Kvar kan ligga en gnagande känsla av att kanske ha överreagerat.

Att agera med hämnden för ögonen gör dels människan ful, men den filtrerar bort eller sätter skygglappar för ögonen. Hämnd skapar ett stuprör och lyckas jag med min hämnd så blir tillfredställelsen kort intill jag ser hur mycket tid det tagit för mig. Och tid är som jag sagt tidigare, en bristvara. I mitt fall, att efter ha lagt år av tid på något som bara visade sig vara en Potemkinkuliss och som dolde endast feghet som resulterade i hänsynslöshet, är hämnd ett dåligt alternativ. Det skulle bara ta mer tid, tid jag inte kan få åter. Och fega personer är numer bland det minst attraktiva jag kan tänka mig. Inte ens en attraktiv förpackning kan kompensera för den hänsynslöshet en väl utvecklad feghet resulterar i.

Vad vill jag ha sagt? Naturligtvis skulle hämnd i vissa lägen kännas skönt men en dag som denna känns den mest som en ful egenskap som kapar tid. Men med den andra delen av denna drivkraft, vreden, kommer temperamentet. Och det tycker jag är en positiv drivkraft om det finns en grundläggande sund uppfattning om vad som är mod, etik och moral samt en allmän uppriktighet. Vrede och temperament ger glöd.

Andra krönikor i denna serie är

Lördagen den 13 februari: Om bekräftelsen
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa


Krönikor eller betraktelser som kan komma under helgen och som alltid är läsvärda finner du hos Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson och Peter Soilander samt att nu Antonsson som har börjat med regelbundna krönikor. Hans reaktion över hans ”fuskande” partikamrater förtjänar respekt. I det fallet lider jag med honom, annars i regel inte.