Dagens ledare i Aftonbladet hanterar utredningen om röstköp i Moderaterna i ett lite annorlunda perspektiv. Men den pekar på något som präglar alla partier, konsekvenserna av ett minskat politiskt engagemang.

Jag kan personligen vitsorda en del av det som ledaren (läs den gärna) tar upp. Att utse kandidater är ett av partiernas viktigaste uppdrag. Nomineringsprocessen utgör ett slags varudeklaration, och det är partierna som utfärdar den.

Traditionellt har svenska partier, med Folkpartiet som möjligt undantag, kunnat göra anspråk på ett slags folkrörelsekaraktär. Gräsrötterna, detta den svenska politikens mest slitstarka uttryck, har garanterat att de kandidater som ställer upp förtjänar förtroende.

Men med ett minskat medlemsantal krävs av partierna att nomineringsprocesserna tar sig andra uttryck än dagens stadgar ger utrymme för. Moderaterna baserar mycket av sina nomineringar på interna provval. Med ett krympande eller litet medlemsantal kan därmed ett tiotal medlemsröster få stora effekter för listornas utformning. En valbar plats leder ofta till arvoderade uppdrag som inte sällan är utan glans.

Vi, (S), har i mångt och mycket ett annat förfarande som baserar sig på det medlemsantal som kollektivanslutningen av LO-medlemmar resulterade i. Nu är kollektivanslutningen slopad vilket jag bejakar, men stadgarna har inte förändrats vilket gör att medlemmarna endast kan påverka genom sina kollektiva nomineringar och vid omröstningarna via sina föreningsrepresentanter. Detta system var nödvändigt när (S) var kanske 20 gånger så stort som idag räknat till antal medlemmar.

Dagens teknik medger andra utvägar och de är inte utan barnsjukdomar, röstfusk har avslöjats inom (PP) som kanske är det parti som kraftigast gör anspråk som det parti som leder demokratiutvecklingen med just de möjligheter som ny teknik medger. Men med nya möjligheter följer tyvärr dess negativa konsekvenser.

Någonstans när jag förhoppningen att vi gemensamt kan dra erfarenheter får såväl (PP) som (M) problem. Peter Wolodarski tangerar ämnet i (PP) fall, det är dags att få samhället närvarande även på nätet.

Det är inga lätta frågor dessa dagar då de etablerade partierna slåss om varje enskild potentiell medlem. Krympande medlemsantal har inte visat sig minska graden av nepotism och mygel, snarare tvärtom. En fråga som är intimt förknippad med symptomen är därmed nu i 2000-talet:

Vad är ett politiskt parti? Och hur ser det ut?

Det finns all anledning att fundera över detta. De nya konstellationer som formades under FRA-debatten kan ge några, men långt ifrån alla, ledtrådar.


Dessutom tycker jag att du ska läsa Victor Tullgrens uppföljning av Alexandras postning igår, lägger du dom bredvid varandra så ger det en bra bild av hur debatten kan komma att utvecklas i valrörelsen.


Relaterat: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet Bloggat: Peter Andersson vars funderingar är väl värda att begrunda, så även Marys.