Jag pratade med Anders Widén igår om skrivandet. Om ordet och meningen. Om hur själva processen ser ut och jag suger åt mig hans erfarenheter som en törstig kamel. Så därför kommer jag att experimentera vidare med krönikeformatet och försöka finna modet att bli lite mer personlig. Och kanske har jag lärt något av livet så här långt som kan vara av intresse.

Jag har två stora favoritförfattare för närvarande. Den ena är Joseph Conrad vars behandling av det engelska språket är oemotståndlig. Hur han kan fånga människans innersta drivkrafter och behov. Men den jag tar avstamp ifrån är egentligen inte författare. Eller han var det inte under sin livstid i alla fall.

Den jag tänker på är Dag Hammarskiöld. Jag väljer att idag plocka ut en av hans tankar ur Vägmärken och jag väljer att formulera om den lite innan jag tar mig vidare genom krönikan.

”Det finns bara en väg ut ur den dunstiga, snåriga djungel där kampen föres om ära, makt och förmåner – bland snärjande hinder du själv skapat. Och det är: Att acceptera livets begränsningar”

Dom som har boken i original kan hitta denna på s. 16 och upptäcker att jag bytt ut det sista ordet. Jag har gjort detta för att få citatet lite ljusare men innebörden blir densamma. Varför jag valde denna beror i stort på att jag på ett privat plan nu försöker lämna en turbulent period bakom mig. Nyckeln fick jag i ett annat längre samtal under lördagskvällen av någon som jag betecknar som vän.

Hammarskiöld skriver om snärjande hinder som vi själva skapar och jag har valt att tolka om den lite grand. Varför? Jag tror inte jag är unik när jag skriver att vi alla någonstans har en drömbild av livet. Drömmen om det perfekta livet. Men det som begränsar oss som människor att uppnå detta är tyvärr sådant vi bara kan förbruka och aldrig återskapa. Tid och tillit.

Av olika skäl kommer jag i denna krönika endast uppehålla mig vid tiden, jag är inte riktigt mogen för att hantera den andra, tilliten, men det kanske kommer.

Jag har ibland lagt ner tid på sådant som för en yttre, neutral, betraktare borde varit dödfött från början. Men människan är inte alltid rationell och jag är sannolikt ett ganska genomsnittligt exemplar av den varan . Jag låter min känsla gå före sunt förnuft. Därav kan jag ibland spendera tid på att slå mig genom den dunstiga och snåriga djungel jag tror är livet för att mål som egentligen är orealistiska. Eller helt enkelt onödiga.

Idag har jag, om än sakta, börjat inse att en av de begränsningar som livet innebär är tid. Jag är inte riktigt där än. Men då just tid inte går att ersätta med annan tid har jag egentligen inte möjlighet att uppnå det som jag trodde var det som skulle leda mig till mina drömmars mål. Drömmen om livet.

De brister som just begreppet tid innebär begränsar vad som är möjligt att uppnå men innebär att jag måste slappna av och njuta, eller åtminstone försöka leva varje sekund.

Så vad vill jag ha sagt? Jag har spenderat mycket tid på att försöka nå drömmar på sista tiden. Ju mer tid jag ägnar åt detta, ju mindre tid återstår till att nå de mål jag kanske innerst inne vill uppnå. Tid är med andra ord en bristvara så jag ska försöka att inte slösa med den mer. Och ännu viktigare faktiskt, inte slösa med andras tid. Inte medvetet eller med vilje i alla fall.

Men sannolikt kommer det krävas en hel del mod av mig i alla fall. Att bryta med mina invanda beteenden. Att inte utnyttja den kattlucka jag använt tidigare vilket är jobb. För är det något som jag är duktig på är just att jobba,. Arbete föder en tillflyktsmöjlighet när livet inte blir som jag trodde.

I försvaret hade jag en chef som på väggen bakom skrivbordet hade en stor tavla med orden ”Fatta dig kortare” uppsatt så att ingen besökare kunde missa den. Han hade förstått värdet av tid på sitt eget, mycket säregna, sätt.

Tid går inte att ersätta.


Tack för att du tog dig tiden att läsa.

Krönikor att vänta är (hoppas jag) Mary Jenssen, Kent Persson, Peter Soilander, Peter Andersson, Peter Högberg, Peter på Röda berget och uppenbarligen kommer på onsdag något mediokert från Fredrik Antonsson.