Uppdaterad kl 15:55

Idag har jag förmånen att sitta inne på Cephalus, S-riksdagsgruppens kansli, och följer debatten. Jag kommer begränsa mig till att försöka beskriva hur de olika statsministerkandidaterna konstrasterar mot varandra. Självklart sker detta genom mitt perspektiv och eftersom jag är (S) så är beskrivningen präglad av detta.

Debatten sker i ljuset av TV 4 senaste opinionsundersökning som citeras i Aftonbladet idag. Siffrorna, 51,8 procent för oppositionen att jämföra med 41,9 procent regeringen Reinfeldt.

Något som slår mig är något som jag påpekat tidigare, att Fredrik Reinfeldt anammar mer och mer av vad Göran Perssons utstrålade. En pompös "air" omger statsministern (förutom att han äter ett grönt äpple i kammaren i direktsändning). Men vad jag reagerar starkast på i regeringens politik är den fortsatta ensidiga stimulansen av utbudssidan på arbetsmarknaden.

Statsministern säger uttryckligen att regeringens "arbetslinje" kommer fortsätta denna ensidiga väg. Statsministern låter i talarstolen mer som en åklagare i Millenium-triologin. En åklagare som ställer frågor som han själv formulerar svaren på utan att höra den tilltalade.

Det blev extra tydligt när han konstaterade att finanskrisen slagit hårt mot industrin men att denna sektor inte kan komma ifråga. Utbudslinjen gäller och statsministern gav klara besked:

Mer av samma medicin.

Och det mest märkliga är att Maud Olofsson i ett repliksskifte påstår att regeringen Reinfeldts politik har skapat 180 000 nya jobb. I sammanhanget kan jag tycka det är lite märkligt att arbetslösheten har ökat med 100 000 personer. Och på Twitter kan jag nu läsa att Per Ankersjö (C) säger att Mona Sahlin (S) skall lyssna på de som kan ekonomi.

Om nu Centerpartiet tycker att 100 miljarder i ofinansierade skattesänkningar och 100 000 fler arbetslösa är att kunna ekonomi och arbetsmarknadspolitik så är det fråga om vem som ska göra vad efter den 19 september 2010. För regeringen Reinfeldt är ense, mer av samma medicin är vad vi kan förvänta oss och med lite räkneövningar av banalaste slag pekar entydigt på att mer av samma medicin är en mycket farlig väg.

En hel del handlade om regeringsfähighet och här tycker jag personligen att regeringen Reinfeldt är inne på en farlig väg för fakta talar emot dess retorik. Mona Sahlin har varit minister i fler regeringar och oppositionen har förhandlat fram fler budgetar under tidigare ministär än den nuvarande.

Fredrik Reinfeldt återkom vid fler tillfällen till att de förslag som regeringen lagt är grundligt utredda men mot detta måste vi ställa FRA-lagens remisstid om två veckor (FöU fick 12 timmar på sig) och socialförsäkringslagen som fick hela tre veckor. Jag kommer inte påminna mer om vad remissinstanserna sagt, en samfälld kår ger regeringen underkänt i det parlamentariska handlaget.

Regeringen Reinfeldts svagaste kort är att de pratar om en ensidig frotsatt satsning på utbudssidan på arbetsmarknaden, ingenting om var framtidens arbetstillfällen och marknader kommer finnas. I persongalleriet är Fredrik Reinfeldts ömsande av skinn till en kopia av Göran Persson (S) slående. Och inte vackert. Maud Olofsson tycker jag är svag som näringsminister, hon kunde inte heller hon svara upp på den utmaning som ligger framför oss på industriområdet. Jag är tveksam till om hon förstår att industriområdet inte bara är produkter, 80 procent av industrins försäljning ligger inom tjänstesektorn i det som kallas för support, service, uppgradering och eftermarknad.

För att återvända till min liknelse med åklagaren i Millenium-triologin så känns regeringen Reinfeldts folkhemsbygge mer likt något annat, det blev precis tvärtom mot vad man påstår. Och jag tar en titel till min postning från denna triologi.

Luftslottet som sprängdes.

Uppdatering:

Precis som Peter på Röda Berget så anser jag nog att av de fyra borgerliga kombattanterna var nog Jan Björklund (FP) den som var mest alert och på hugget. De andra, har alla olika grader av problem.

Fredrik Reinfeldt med helheten, med siffro i senaste Novus opinion som sannolikt håller Pers Schlingmann sysselsatt. Maud Olofsson (C) gav ett lätt retligt intryck, en förklaring kan vara att löftet till företagen om slopad revisionsplikt havererat, det sistnämnda kommer nog läggas som ytterligare last på bördan. Skall jag vara helt uppriktig så kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg Göran Hägglunds (KD) prestation. Den måste varit rätt blek eftersom den inte satte några djupare spår.

En sak är dock viktig att poängtera som inte syntes i TV: Maud Olofsson sade i sitt inledningsanförande att (S)-ledamöter lämnade salen när hon inledde och jag kan nog hålla med henne om att några lämnade. I sällskap med ungefär lika många alliansledamöter av olika rang och parti. Jag var nämligen där och såg det.


DN, SvD, SvD2, Aftonbladet, Expressen 1, Expressen 2 , SvD 3, DN 2

Sociala medier: Krassman var först på banan, Peter Högberg 1 och 2 har en heltäckande analys.