Jag läser med en stigande förvåning Jesus Alcalas insändare i SvD som hanterar den artikel som Donald Boström lät publicera i Aftonbladet. Den artikel som handlade om organstölder i Israel.

Ve den som anklagar Israel för detta bisarra brott blev en samfälld reaktion från i praktiken all svensk media. Jesus Alcala faller fortfarande in i den kören genom en rad öppna frågor och påståenden som får hänga fritt i luften. Han ägnar tre sidor utan att påvisa ett enda sakfel i Boströms artikel och hävdar att den är urspårad.

Jan Guillou skriver i sin krönika i söndagens Aftonblad en betraktelse över detta. Och är inte oväntat kritisk mot journalistkårens hantering av detta ärende. Det är jag med. Men jag vill ta det ett steg till.

För vad har hänt i sak? Debatten inleddes med att Donald redogjorde för rykten om organstöld. Det Israeliska utrikesdepartementet gick i taket och startade en massiv medial moteld som ytterst gick ut på att ingen Israel, läkare, armérepresentant eller minister kunde vara inblandad. Efter en tid framkom att en israelisk läkare utfört detta. Motreaktionen blev att ”ok, en läkare och ett institut har utfört detta men ingen armérepresentant eller minister har varit inblandad” och ny medial moteld. Nu visar det sig att armén i allra högsta grad varit delaktig och motreaktionen blir inte oväntat ” ”ok, en läkare och ett institut samt armén har varit inblandade men regeringen visste inget” och ny medial moteld.

Journalister i allmänhet och svenska journalister i synnerhet har varit oroväckande tysta i rapporteringen av detta vilket, anser jag, är såväl osmakligt som ett hot mot fredsprocessen. Journalistkåren har alla hukat för den mediala motelden som initierats ytterst av Israels regering. Och jag har svårt att se hur någon journalist med yrkeshedern kvar kan stå upp och med darr på stämman hävda att han eller hon bär Torgny Segerstedts rakryggade publicistiska hållning vidare.

Men varför är detta så viktigt? Låt oss se vad som skett bakom denna mediala mur av höga och upprörda röster. Israel har under denna period låtit expropriera mark och byggnader i Östra Jerusalem och på Västbanken för ytterligare bosättningar. I strid mot internationell rätt. I strid mot de vädjanden om byggstopp från främst USA. Men detta har kunnat genomföras med hjälp av den tystnad som nu råder bland annat från den delen av journalistkåren som var mest kritiska mot Donald Boström.

Genom att använda sig av den mur av medial moteld som skydd har den ena parten i fredsprocessen flyttat fram positionerna ytterligare med stora humanitära lidanden och personliga katastrofer som följd. Här tycker jag faktiskt att den enda nyktra rösten är Lena Posner, före detta ordförande i Judiska församlingen. Hon menar att all denna moteld ytterst och i förlängningen bara kommer att spela antisemitismen i händerna

Jag anser att alla de publicister och journalister som fallit för denna mediala mur har ett stort ansvar i den historieskrivning som nu sker på segrarens villkor. Jesus Alcala, som före detta ordförande i Amnesty, har där ett särskilt moraliskt ansvar anser jag. Varför media och vissa politiker låter sig påverkas kan jag bara gissa mig till men jag tror att den skuld som Europa har för Förintelsen spelar in.

Och resultatet idag? Fortsatt plundring, men inte av organ denna gång, utan av palestinsk egendom.


Annat: Calle Fridén,