Vilka drivkrafter vi har som människa formar, så som jag ser det, vår personlighet. Detta gäller i allra högsta grad mig själv i alla fall. Förra veckan var jag inne på den resa jag gör just nu och vad jag fann på ett förgätet ställe.
Vissa drivkrafter är positiva, vissa kan jag leva med emedan en del inte är så vackra. Eller praktiska heller för den delen om de inte medvetandegörs.
Som alltid finns det två sidor av varje drivkraft. Tävlingsinstinkt, nyfikenhet och vetgirighet kan vara bra drivkrafter om de inte går över gränsen. I mitt fall så utvecklas de ibland till något som en gammal bekant till mig benämnde som kontrafobisk.
Vad denna bekant menade, med ett snett leende, var att jag gör det en normal människa borde vara livrädd för eller inse vara omöjligt att uppnå. Även jag borde vara livrädd, men just tillfredställelsen att nå ett mål som borde vara omöjligt att uppnå gör att jag bara inte kan neka utmaningen.
Det finns därför naturliga förklaringar till en sådan liten sak eller egenhet varför jag i vår ser fram emot islossningen. Då jag får jumpa på isflaken igen…. Och se om jag klarar mig helskinnad över sundet, ibland har det gått bra – andra gånger har det varit bra nära ögat. Broddar och torrdräkt är för mesigt anser jag rent känslomässigt, emedan förnuftet säger mig något annat. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Min pappa har gjort det så länge jag kan minnas och till min fasa har min dotter börjat med detsamma.
Denna egenskap, kontrafobin, spelar mig andra spratt ibland. Den utvecklar allt som oftast en tendens till tunnelseende eller dimma som skymmer det övriga livet. Dess positiva namn är målmedvetenhet och envishet om jag nu missat att nämna det….. en egenskap som är eftersträvansvärd i andra sammanhang.
Men andra drivkrafter finns där dom med, och eftersom jag inte är något mer än en högst genomsnittligt exemplar av en människa, åtminstone lika korkad, (ibland glimtar det till, men dessvärre ganska sällan) så kan de i praktiken sammanfattas med de sju dödssynderna:
Högmod - superbia
Girighet - avaritia
Begär- luxuria
Avund - invidia
Frosseri - gula
Vrede eller hämnd - ira
Lättja - acedia
Jag har dom alla, i olika mängd, men jag har även dess positiva motsatser. Att vilja påverka, att ha en dröm om livet, en bild av världen och samhället, att vilja prestera, att vara god, att vara en del av en gemenskap och att bara vara. I grund och botten är jag nog övertygad om att jag även är världens lataste människa, åtminstone kortare stunder. Jag tror att allt detta är det som det innebär att vara människa.
Alla dessa egenskaper sammantaget kan ge en människa själ och temperament. Jag liknar dessa, tillsammans med en del andra egenskaper som jag besitter i olika mängd såsom vemod, sentimentalitet, en svart humor och en viss blödighet som färger på en konstnärs färgpalett.
Just det finlandssvenska vemodet är ett drag i min familj som återkommer och återfinns i ganska mycket. En före detta flickvän sade följande om oss som familj i allmänhet och mig i synnerhet och jämförde oss med muminfamiljen när hon beskrev mina ljusa sidor:
"Ni (du) kan bäst illustreras av någon form av "liberal humanism", lite småslarvig, tolerant och en halvbohemisk inställning till livet".
Behöver jag säga att just muminböckorna har varit centrala i min uppväxt? Jag kommer att återkomma längre fram till livet i mumindalen i denna serie av krönikor. Det finns uppenbara likheter och sammanträffanden även när jag ser de mindre ljusa och praktiska sidorna hos mig.
Men, med alla dessa färger kan jag, eller måste jag, måla en tavla av mig själv. En tavla av mig själv som handlar om hur jag ska uppnå just min dröm om livet. Vissa färger har jag kanske inte använt tillräckligt av, trots att jag har dom. Andra färger kanske har använts lite väl flitigt.Med alla dessa färger har jag kommit att sätta upp ett filter mot omvärlden under vissa perioder, kanske inte sett företeelser eller drag i min omgivning. Jag tror nu att detta beror på att de bilderna eller gestalterna är alltför lik den bild jag målat av mig själv.
Att jag valt att leva i alla dessa färger istället för med dom och sökt mig till sådant som har en snarlik bild av sig. Att jag sökt min like och inte mitt komplement. Igenkännandet har allt som oftast spelat mig ett spratt, en annan vän uttryckte sig i något mer dramatiska termer men det kan ligga något litet i det han sa till mig. Men exakt vad han sade, det stannar mellan oss.
Vad vill jag ha sagt? Att jag bedömer nu att jag börjar se några, men sannolikt långt i från alla, av de mindre praktiska drivkrafterna hos mig själv. Jag tror det är förmätet att påstå att jag vet allt om mig själv. Kalla det maror eller färger om du vill. Jag blir nog aldrig av med dessa egenskaper, men jag är nu ganska övertygad om att jag kan leva med dom istället för i dom vilket är en diametral skillnad.
Och kanske kan livet bli en aningen mer praktiskt nu när jag ska försöka lära mig att använda fler färger på paletten, motivet förblir dock detsamma. Jag hoppas och tror i alla fall det. Tack för att du tog dig tiden att läsa, det sätter jag stort värde på.
Andra krönikor som på något sätt alternativt mer eller mindre hänger ihop med denna är
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa
Krönikor eller betraktelser som kan komma under helgen och som alltid är läsvärda finner du hos Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson och Peter Soilander. Antonsson har skrivit ett välkommet bevis på att även i en öken av torftighet kan finnas oaser av insikt.
Vissa drivkrafter är positiva, vissa kan jag leva med emedan en del inte är så vackra. Eller praktiska heller för den delen om de inte medvetandegörs.
Som alltid finns det två sidor av varje drivkraft. Tävlingsinstinkt, nyfikenhet och vetgirighet kan vara bra drivkrafter om de inte går över gränsen. I mitt fall så utvecklas de ibland till något som en gammal bekant till mig benämnde som kontrafobisk.
Vad denna bekant menade, med ett snett leende, var att jag gör det en normal människa borde vara livrädd för eller inse vara omöjligt att uppnå. Även jag borde vara livrädd, men just tillfredställelsen att nå ett mål som borde vara omöjligt att uppnå gör att jag bara inte kan neka utmaningen.
Det finns därför naturliga förklaringar till en sådan liten sak eller egenhet varför jag i vår ser fram emot islossningen. Då jag får jumpa på isflaken igen…. Och se om jag klarar mig helskinnad över sundet, ibland har det gått bra – andra gånger har det varit bra nära ögat. Broddar och torrdräkt är för mesigt anser jag rent känslomässigt, emedan förnuftet säger mig något annat. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Min pappa har gjort det så länge jag kan minnas och till min fasa har min dotter börjat med detsamma.
Denna egenskap, kontrafobin, spelar mig andra spratt ibland. Den utvecklar allt som oftast en tendens till tunnelseende eller dimma som skymmer det övriga livet. Dess positiva namn är målmedvetenhet och envishet om jag nu missat att nämna det….. en egenskap som är eftersträvansvärd i andra sammanhang.
Men andra drivkrafter finns där dom med, och eftersom jag inte är något mer än en högst genomsnittligt exemplar av en människa, åtminstone lika korkad, (ibland glimtar det till, men dessvärre ganska sällan) så kan de i praktiken sammanfattas med de sju dödssynderna:
Högmod - superbia
Girighet - avaritia
Begär- luxuria
Avund - invidia
Frosseri - gula
Vrede eller hämnd - ira
Lättja - acedia
Jag har dom alla, i olika mängd, men jag har även dess positiva motsatser. Att vilja påverka, att ha en dröm om livet, en bild av världen och samhället, att vilja prestera, att vara god, att vara en del av en gemenskap och att bara vara. I grund och botten är jag nog övertygad om att jag även är världens lataste människa, åtminstone kortare stunder. Jag tror att allt detta är det som det innebär att vara människa.
Alla dessa egenskaper sammantaget kan ge en människa själ och temperament. Jag liknar dessa, tillsammans med en del andra egenskaper som jag besitter i olika mängd såsom vemod, sentimentalitet, en svart humor och en viss blödighet som färger på en konstnärs färgpalett.
Just det finlandssvenska vemodet är ett drag i min familj som återkommer och återfinns i ganska mycket. En före detta flickvän sade följande om oss som familj i allmänhet och mig i synnerhet och jämförde oss med muminfamiljen när hon beskrev mina ljusa sidor:
"Ni (du) kan bäst illustreras av någon form av "liberal humanism", lite småslarvig, tolerant och en halvbohemisk inställning till livet".
Behöver jag säga att just muminböckorna har varit centrala i min uppväxt? Jag kommer att återkomma längre fram till livet i mumindalen i denna serie av krönikor. Det finns uppenbara likheter och sammanträffanden även när jag ser de mindre ljusa och praktiska sidorna hos mig.
Men, med alla dessa färger kan jag, eller måste jag, måla en tavla av mig själv. En tavla av mig själv som handlar om hur jag ska uppnå just min dröm om livet. Vissa färger har jag kanske inte använt tillräckligt av, trots att jag har dom. Andra färger kanske har använts lite väl flitigt.Med alla dessa färger har jag kommit att sätta upp ett filter mot omvärlden under vissa perioder, kanske inte sett företeelser eller drag i min omgivning. Jag tror nu att detta beror på att de bilderna eller gestalterna är alltför lik den bild jag målat av mig själv.
Att jag valt att leva i alla dessa färger istället för med dom och sökt mig till sådant som har en snarlik bild av sig. Att jag sökt min like och inte mitt komplement. Igenkännandet har allt som oftast spelat mig ett spratt, en annan vän uttryckte sig i något mer dramatiska termer men det kan ligga något litet i det han sa till mig. Men exakt vad han sade, det stannar mellan oss.
Vad vill jag ha sagt? Att jag bedömer nu att jag börjar se några, men sannolikt långt i från alla, av de mindre praktiska drivkrafterna hos mig själv. Jag tror det är förmätet att påstå att jag vet allt om mig själv. Kalla det maror eller färger om du vill. Jag blir nog aldrig av med dessa egenskaper, men jag är nu ganska övertygad om att jag kan leva med dom istället för i dom vilket är en diametral skillnad.
Och kanske kan livet bli en aningen mer praktiskt nu när jag ska försöka lära mig att använda fler färger på paletten, motivet förblir dock detsamma. Jag hoppas och tror i alla fall det. Tack för att du tog dig tiden att läsa, det sätter jag stort värde på.
Andra krönikor som på något sätt alternativt mer eller mindre hänger ihop med denna är
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa
Krönikor eller betraktelser som kan komma under helgen och som alltid är läsvärda finner du hos Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson och Peter Soilander. Antonsson har skrivit ett välkommet bevis på att även i en öken av torftighet kan finnas oaser av insikt.
Avslutningsvis ett stort tack till författaren, vännen och bollplanket Anders Widén, han har fått mig att tro på min egen text. En del samtal har det blivit med Anders den senaste veckan om skrivandet, livet samt hur enkelt och samtidigt svårt det är att vara människa.
