Näringsminister Maud Olofsson (C) är, med viss rätt, upprörd över Vattenfalls hantering av energiförsörjningen. Hon kritiserar nu statliga Vattenfall för att ha bidragit till vinterns höga elpriser. Avstängda kärnkraftverk är ”inte acceptabelt”, säger hon till Ekot.

Men problemen stannar inte vid att hushållen får höga elräkningar, vidden av problemen är större än så. Det kalla vädret under december och inledningen av januari har tvingat flera av de mest elintensiva börsbolagen att tillfälligt stänga ned produktionen vid sina anläggningar.

Summa summarum blir att den exportindustri som vi förtvivlat nu behöver få fart på stannar av sin produktion. Detta för att produkterna i förlängningen annars skulle bli för dyra på världsmarknaden.

Men Maud Olofsson kommer inte ifrån att det högsta politiska ansvaret innehas av henne själv. Vattenfall kan med fog kritiseras, men Maud har nu själv varit ansvarig minister i drygt tre år. Tre år då det enda mätbara resultatet är skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Och en industri som idag står still. Så i sammanhanget förstår jag om nu statsministern skjuter över frågan om förtroendet för näringsministern till just.... näringsministern själv. Men det är klart, när nu moderaterna försöker sätta nya bilder av utanförskapet så är det naturligt att viljan att frånsäga sig ansvaret slår igenom på hela regeringen.

Med Saab, Vattenfall 1 och fallande opinionssiffror kan jag konstatera att ordstävet ”en olycka kommer sällan ensam” stämmer. Om inte regeringen Reinfeldt rycker upp sig kommer vi andra inom kort bara kunna fortsätta den inslagna vägen. Städa hos varandra.

En olycka kommer sällan ensam....



DN1, DN2, DN3