Nu lämnar vi 2009 och går in i valåret 2010. Tre frågor är särskilt viktiga i en politik som ska bära Sverige på sikt: jobben, ekonomin och välfärden. Vi är inte nöjda innan alla som kan och vill arbeta har ett jobb att gå till, skriver statsminister Fredrik Reinfeldt på SvD Brännpunkt som även berör vikten av en stram finanspolitik.

Samtidigt så skriver Stefan Ingves, som sannolikt har minst lika mycket reell makt på DN Debatt att återhämtningen kommer ta tid. De nya bankreglerna kommer kräva en högre kapitaltäckning och det kommer ta tid innan bankerna har byggt upp denna buffert. En buffert som inte kommer kunna byggas upp utan att dessa banker stryper utlåningen. Och om utlåningen stryps kommer företag inte kunna låna pengar till förvärv, utveckling eller expansion. Utan expansion inga nya jobb.

Så det är två bilder som målas upp, en baserad på visionären och en på tjänstemannen som har att arbeta med realiteter. Det är inte så konstigt med statsministerns bild, det är valår och nu gäller det att hålla i plånboken samtidigt som han måste peka ut en väg framåt. Men denna väg är precis lika luddig som den han försöker klistra på de Rödgröna. Sänkta pensioner för de som redan har det tufft, ett förestående haveri i industriklustret och en näringsminister som inte förmått sig till att ta fram verktyg för att kunna stimulera just industrin. Det enda som hänt är att vi skattebetalare subventionerar "hushållsnära tjänster" för den lilla del av befolkningen som har råd med dessa.

Jag anser att vi måste se till regeringens historiska prestation när vi läser statsministerns rader för historiskt så har mantrat varit att marknadens krafter skall lösa alla problem. Nu är det så att samtliga länder som vi s.a.s. konkurrerar med som exportnation har regeringar som aktivt går in och stärker sina industri- och exportkluster. Frankrike, Tyskland och Finland är alla länder som har en liknande industri som vår där regeringar går in med riktade forskningsmedel, bilskrotningspremier och annat som dolt stöd emedan Sverige vill vara bäst i klassen i grenen "ideologisk fanatism och regelefterlevnad". För vad våra Europeiska grannar nu gör, och har gjort sedan 2008, är mycket medvetna avsteg från själva grundtanken med EU som avreglerad marknad. Men detta är Sveriges statsminister för feg för att påtala. Och ideologisk för förbunden för att motverka.

Statsministerns slutord för 2009 är tomma på substans när vi lägger såväl regeringens historia som Stefans Ingves slutord bredvid.

En mycket talande avslutning på året och lika illavarslande start på nästa.

Så skall nu årskrönikan postas. Av olika skäl känner jag inte direkt för att göra någon mer djuplodande historisk exposé om det senaste decenniet. Jag gjorde en tidigare som mer berörde den säkerhetspolitiska kontexten här. Men något kort blir det om året som varit.

Om vi ser till det politiska livet i (S) har det varit lika glädjande för en politisk nybörjare som jag som det varit överraskande. På det personliga planet så har jag kunnat vara delaktig i en nomineringsprocess som för egen del slutade i plats nummer 12 på Stockholms Läns lista för NO. Det är med stor glädje som jag faktiskt nu inser att ja, jag är socialdemokrat och att även min närmaste omgivning uppfattar mig som socialdemokrat. Om än med en slagsida åt det socialliberala. Kanske är glädjen över identiteten och den idépolitiska utvecklingen av mig själv och (S) är större än kandidaturen, det är svårt att säga.

Men det absolut roligaste under året har varit Netroots utveckling, en utveckling som inte hade varit möjlig om inte Johan Ulvenlöv och Björn Fridén lagt ner mer engagemang än vad som man rimligen kan begära. Vi har alla börjat forma våra roller i nätverket och det är inte utan att just nätdebatten har en menlig inverkan på vissa andra åtaganden i privatlivet. Som sömn till exempel och då framför allt på morgnarna. Peter Andersson och jag har under året konstaterat att man efter en tid får rätt bra koll på varandras vanor. Peter Högberg, en annan ny kompis, har formulerat våra olika roller väldigt bra i sin krönika. I det blå laget har framför allt Mary Jenssen och Kent Persson (bägge M) varit bra motståndare och jag hoppas att vi kan fortsätta ha kontakten på det sätt vi har arbetat upp den. Även den moderate enmanstankesmedjan Antonsson har blixtrat förbi några gånger men av ren hänsyn till hans partikamraters och vallednings mentala hälsa och nyårshumör kommenterar jag det inte mer än så.

Andra nya kompisar kommer jag förhoppningsvis kunna presentera mer ingående under 2010 då de alla förtjänar ett större utrymme än det jag tänker ägna just nu.

Men vad väntar oss 2010? En snabb blick i kalendern ger att 1.a maj, Almedalen och valet blir mina fokuspunkter på den politiska radarn. Det lär även vara ett bröllop inplanerat men eftersom jag bekänner mig till socialliberalismens främste uttolkare John Rawls ursprungsposition så kan läsaren själv lista sig till mitt engagemang i denna händelse som sägs leda till nationell yra. Dock önskar jag de unga tu all lycka i världen och jag tycker nog att bruden ger ett såväl viljestarkt som sympatiskt intryck genom att ha manövrerat runt förståsigpåare, etiketter och traditioner så här långt.

På den samhällsekonomiska fronten ser jag dock i allt väsentligt mörkare än vad finansministrar, KI och banker gör. Det finns tyvärr tecken som inte vill försvinna som om dom eskalerar kommer ta oss till nya och lägre nivåer. Resan är inte på något sätt över ännu.

Med detta sagt så ser jag fram emot år 2010. Ett år som kan, om allt går bra, vara en vändpunkt för oss, men det kan även komma att omfatta förluster och stora slitningar i samhället som provocerar fram centrifugalkrafter som har en annan syn på demokrati än vi andra.

Med detta avslutar jag min krönika och önskar alla mina läsare ett Gott Slut på 2009 och ett Gott Nytt 2010.

Jo, en sak till som jag höll på glömma och som faktiskt är det viktigaste av allt: Utan er läsare är denna blogg bara halv, ni gör den viktigaste delen och den helt avgörande insatsen genom att läsa och kommentera på olika medium. Utan er skulle den sannolikt bara bli av ett rent IT-arkeologiskt intresse om sisådär 500 år. Stort tack till er alla som tar er tiden och gör den hel.

Och med det sistnämnda utvecklar mig.

Mvh

Johan

Bloggare som jag interagerar med ofta är

Alexandra Einerstam, Krassman, Veronica Palm, Martin Moberg, Röda Berget, Eva Lena Jansson, Claes Krantz och Åsa Lindestam.

Till slut några som jag tycker ni ska besöka och som jag personligen har haft mycket glädje av som Wiseman, Marika Åsbrink, Scaber Nestor och Jens Odsvall samt Anders Widén


Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern, en samling med politiska bloggar

Från: Johan Westerholm (S)


Till: Näringsminister Maud Olofsson


Bäste Maud

Jag läser med en stigande förvåning dagens Aftonbladet och kan där läsa mig till att du i svepande ordalag tror att en del av den stormande kritiken under hösten beror på att du är kvinna. Du ger uttryck för att många vill förminska dig och tror inte att du behärskar sakfrågorna.

Jag tycker att det är djupt olyckligt att du inte kan vara mer precis i din kritik. Jag vill här poängtera att den behandling av dig som min förre partiledare Göran Persson (S) gjorde sig skyldig till under valrörelsen 2006 är oacceptabel på alla sätt och vis. Det ligger i alla politikers intresse att få bort den typen av beteende varför jag vädjar till dig att antingen vara mer precis i din kritik, alternativt ta tag i den på ort och ställe när den inträffar.

Du har mitt fulla stöd i detta och jag bedömer att du kan få ett än bättre stöd i Mona Sahlin (S) och Josefin Brink (V) som bägge under lång tid fått löpa gatlopp med sexistiska tillmälen haglande över sig eller sublima felsägningar och stickrepliker. Tyvärr har de som kallar sig för dina sympatisörer en benägenhet att stava Monas namn med å istället för o, det är ett klassisk tillvägagångssätt att förminska människor. Jag har dock inte sett det i de sammanhang du nämns men kommer reagera mot det om detta beteende dyker upp i mina led. Som sagt, du har mitt stöd i att försöka rensa upp.

Min kritik mot dig är dock politiskt och sakligt grundad. Jag anser att du och regeringen förtjänar avsevärd och väl motiverad kritik för hur ni hanterat såväl Vattenfall som den nu uppkomna krisen i industriklustret. Att i denna kontext som du dessutom ställa krav på media för att ställa upp i debatter eller intervjuer är direkt osmakligt. Dessutom tillhör jag en mycket besviken grupp av mikroföretagare som tyvärr inte sett speciellt mycket av det du utlovade i valrörelsen 2006 och jag kan inte se i regeringens propositionslista för riksdagsåret 2009/2010 något som kommer förändra denna inställning till centerpartiets vallöften. Andra områden som regeringen förtjänar kritik men som kanske slår hårdare på Centerpartiet är frågorna om integritet och kärnkraft. Men dessa är ytterst ett partiinternt problem för er att lösa varför jag låter detta bero.

Som ansvarig minister så är det naturligt att kritiken hanteras av dig vilket dessvärre inte näringsdepartementet klarat av och det är då per automatik chefens ansvar. Jag har i sammanhanget försökt lägga andra mediestormar bredvid varandra och kan konstatera att din moderate kollega Sven Otto Littorin även han har erhållit välförtjänt kritik, i jämförelse faktiskt mer än du erhållit i motsvarande fråga.

Jag önskar verkligen att du tar tag i problemet och antingen blir mer specifik alternativt att du söker stöd hos de riksdagsledamöter jag nämnde tidigare. Varför? Enkelt, jag vill till varje pris undvika en bisarr valrörelse från bägge parter. Om vi i vår kritik av regeringen mellan raderna i replikskiften anklagas för att vara sexistiska så kommer väljarna förr eller senare vända oss bägge ryggen.

Det är förmätet av mig att avsluta med ett råd men jag gör det i alla fall. Om du vid varje tillfälle du blir utsatt för något som du upplever sexistiskt eller förminskande av dig som person konfronterar sagesmannen omedelbart så är det min erfarenhet att det över tid försvinner. Din nuvarande strategi att i generella termer och i svepande ordalag anklaga riskerar att fördumma det politiska samtalet och ytterst slå tillbaka på dig.

Jag må tycka mycket om din och Alliansens politik, men som människa är du definitivt värd ett bättre eftermäle än det du skapar nu.

I all vänlighet


Johan Westerholm (S)

Annat: AB1, AB 2 , AB 3,

Martin Moberg, Röda Berget, Calle Fridén, Alexandra Einerstam

Maud Olofsson har blivit hårt kritiserad för hur hon skött Vattenfallskandalen och fordonskrisen skriver bland annat Expressen. Nu säger näringsministern att kritiken delvis beror på att hon är kvinna.

- Det är provocerande att en kvinna i Sverige är näringsminister och energiminister

säger Maud Olofsson till TV4.

Ah, så kom det jag väntat på. Genus-kortet. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att hon upplevt detta för jag har sett detta på mycket nära håll men riktat mot andra kvinnor. Inte ett dugg charmigt. Men ska Maud ha någon djupare trovärdighet kvar så bör hon sända en tanke och kanske agera mot hur hennes sympatisörer och spin-doctors behandlat Mona Sahlin (S). Och i detta även kanske reflektera vad Madeleine Albright (f.d. USA FN-ambassadör) har sagt i frågan.

Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

När nu Maud känner av konsekvenserna av ett havererat politiskt ledarskap och hur hennes opinionssiffror förändras i negativ riktning väljer hon att spela ut genuskortet. Men i min värld så är det tyvärr lite väl sent och därmed utan trovärdighet. Hon har under tystnad, och ibland med ett leende på läpparna, åsett hur Mona Sahlin åtnjutit samma behandling. Att komma nu och gråta krokodiltårar leder bara till en enkel biljett i andra klass till det resmål som Madeleine Albright åsyftar.

Annat: Peter Högberg, Röda Berget, Krassman

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling politiska bloggar,

LeoB gör en viktig och riktig iakttagelse i samband med mamman som nekades ersättning i samband med sin sons död på två av mina postningar som förtjänar en alldeles egen tanke. Det är kopplat till Marys reaktioner och här anser jag att vi, och de som stiftar lagar, måste anstränga oss lite mer för att förstå vilket dramatiskt skifte som skett i riksdagens arbete sedan regeringsskiftet 2006.

Att arbeta med ramlagstiftning som nu är fallet med den nya socialförsäkringslagen är i en internationell kontext ingenting nytt. Men, för oss, så är dess konsekvenser nya. Tidigare fanns i regel ett omfattande förarbete som gav myndigheterna hjälp till tolkningar. I förarbetet så redovisades, tämligen ingående, vad lagstiftaren har för grundtanke om tillämpningen av lagen. Vi har därför en tradition som med parlametariska termer kan kallas för detaljlagstiftning.

Med dagens exempel, den omdebatterade socialförsäkringslagen, förhåller sig det annorlunda, eller precis tvärtom. Tanken är att i mer generella termer ange syfte och överlåta till de myndighetsutövande parterna såsom socialtjänst och domstolar i detta fall att tolka. Lite burdust skulle jag kunna kalla det att göra processen i motsatt ordning med den skillnaden att det är domstolarna som i efterhand tolkar ut vad förarbeten tidigare haft för funktion.

Det åligger faktiskt de statliga verken genom regeringens regleringar att driva dessa frågor till sin spets för att få fram de tolkningar som tidigare förarbeten gav underlag till. Gör inte dessa myndigheter detta så faller hela idén med ramlagar och kommer över tid bli en rättsosäker ordning. De borgerliga debattörer som nu febrilt försöker skjuta in sig på Försäkringskassan vill, eller kan inte av kompetensskäl, förstå detta vilket gör debatten minst sagt märklig.

Vad LeoB mycket riktigt pekar på i detta fall är om det är rimligt att anta att en person som av olika skäl, faktiska eller bedömt fiktiva, kommer driva ett avslag. Dels av kostnadsskäl men även om den enskilde verkligen orkar eller har modet att ha en anonym koloss emot sig med till synes outtömliga resurser.

Men vad är då syftet med denna nya ordning? På sikt kan det ge ett resultat att vi har ett behov av konstitutionella domstolsfunktioner vilket har såväl för- som nackdelar. Här har jag väl en slagsida åt att tycka att konstitutionsdomstolar är i regel en bra funktion då dessa skall pröva lagar innan dessa träder i kraft. Till saken hör att den halvmesyr vi har idag, lagrådet, inte ens fick yttra sig för regeringen i arbetet med socialförsäkringslagen. Men.

Vi kommer därför, oaktat hur många reaktioner och bortförklaringar som borgerliga debattörer vi än ser, kunna läsa eller i värsta fall bli del i fler fall som detta. Och de är bara toppen på isberget för som LeoB konstaterar, det är sannolikt inte rimligt att anta att speciellt många orkar eller vågar överklaga beslut. Regeringens försvarare har kommit att sikta in sig på budbäraren och inte budskapet vilket än mer skymmer sikten.

Så som riksdagsmajoriteten nu smyger in en ny grundprincip bakvägen utan att vare sig riksdagsledamöter, enskilda debattörer eller ytterst de enskilda medborgarna förstår skiftet så riskerar vi nu att SKL remissvar om socialförsäkringslagen blir verklighet.

Att förtroendet för staten rubbas och att en omfattande känsla av osäkerhet sprider sig i samhället.

Och detta är inte att föredra anser jag.



Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern en samling med politiska bloggar
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik.

Mary är, med all rätt, upprörd över att en mamma dagen efter hennes sons död förväntades registrera sig på Arbetsförmedlingen. Jag delar Marys upprördhet men vill peka på att detta kommer inte vara det sista fallet som kommer att avgöras i domstol. Detta är en naturlig och fullständigt logisk konsekvens av de beslut som riksdagens borgerliga majoritet tog den 5 juni 2008. Varför det?

Jag pratade med en alliansriksdagsledamot som dessutom råkar sitta med god insyn i socialförsäkringsutskottet om detta och vi gick igenom själva principerna. Vi hade ett mycket bra och informativt möte och det var ett ömsesidigt kompetensutbyte i god ton. Vad Mary, jag och andra nu blir upprörda över har vi som jag skrev, inte sett slutet av. Alliansen har under denna mandatperiod bytt grundprincip i själva lagstiftningsarbetet. På gott, och på ont. I detta fall ont.

Riksdagen har gått ifrån tidigare principer att genom väl förberedda förarbeten kunna tolka lagen till att låta en ramlagstiftning råda som ytterst måste tolkas i domstol. Lite förenklat kan man beskriva det som att domstolarnas tolkningar ersätter förarbetet och att allt sköts sedan med prejudikat i efterhand. (S) har varnat för denna händelseutveckling sedan januari 2008 vilket finns dokumenterat i kammare och utskottsprotokoll samt en rad debattartiklar.

Jag är upprörd, och har varit det en tid. Men här anser jag att alliansbloggare och andra som borgerliga debattörer som vill skjuta över ansvaret på Försäkringskassan faktiskt saknar en hel del trovärdighet. Eller kompetens. Empatin och de spontana medmänskliga reaktionerna bedömer jag som äkta, de känns så. Men kritiken mot Försäkringskassan i detta fall känns inte trovärdig fullt ut.

Varför? Antingen förstod man inte varningssignalerna från ett otal remissinstanser såsom Sveriges Kommuner och Landsting, Försäkringskassan m.fl om vilka konsekvenser ett principbyte skulle få och då anser jag att man allvarligt bör överväga nya karriärvägar. Eller så viftade man bort dessa som domedagsprofetior på ideologisk grund, och även då bör man sannolikt fundera på nya utmaningar utanför politiken.

Politik är ingen lek. Människor kommer i kläm nu på riktigt.

Läkartidningen, SvD AB, Claes Krantz

PJ Anders Linder, SvD, skruvar till debatten om socialförsäkringarna ytterligare ett steg i sin ledare idag genom att indirekt lägga skulden på media. Jag kan inte annat än att reflektera över att en viss panik nu börjar sprida sig inom (M) i synnerhet. De övriga allianspartierna lämnas åt sitt öde vilket om inte annat åskådliggörs i Kristianstadsbladets gästkrönikör, Sven Bergquists, kolumn. Dessa partier nämns inte i någon större omfattning vilket både kan vara både ett bra och dåligt betyg. Men främst handlar det sannolikt för (M) att rädda sig själv.

Med Fredrik Reinfeldts numera klassiska uttalande i SVT om socialdemokratisk infiltration i redaktionernas oberoende värld kan det vara av värde att ta del av vad Kent Asp, professor i Journalistik vid Göteborgs universitet publicerade i april 2006 om partisympatier och redaktörernas eventuella inflytande, citat nedan.

En annan inflytelserik grupp är de journalister som har till huvuduppgift eller enda uppgift att dagligen följa och rapportera om politik, ekonomi och samhälle.

Och det gäller särskilt den mycket begränsade grupp av specialinriktade journalister som står för huvuddelen av den nationella rapporteringen om politik-- journalister som är verksamma i Stockholm inom medier med riksspridning. Det
vill säga journalister som varje dag rapporterar om politik och ekonomi i nyhetsmedier som direkt eller indirekt når ut till hela svenska folket.

I denna inflytelserika grupp av journalister är moderaterna största parti. Andelen moderatsympatisörer är ungefär lika stor som hos allmänheten. Folkpartiet är något mindre, men andelen folkpartisympatisörer är nästan dubbelt så stor som hos allmänheten. Och totalt sett är i denna grupp andelen borgerliga sympatisörer något större än andelen som sympatiserar med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet.

Det mest underrepresenterade partiet är socialdemokraterna - både i jämförelse med allmänheten och med journalistkåren i sin helhet.

I det sammanhanget känns Aftonbladets uppmaning till sina kollegor faktiskt relevant, att sluta spela spelet på moderaternas villkor. För om nu moderata och folkpartistiska journalister är överrepresenterade i kåren av samhällsjournalister, varför skyller främst moderata företrädare på mediebilden? En annan tes som framförts av borgerliga debattörer om hur media hanterar (MP) med silkesvantar beroende på journalisters partisympatier faller därmed även den platt.

Så, med detta sagt och med framför allt herrarna Reinfeldt och Borgs ovilja att ta debatter (dessa två är klart överrepresenterade i att tacka nej eller ännu sunkigare: villkora debatter) så bedömer jag att bilden blir allt tydligare av en regering som har svårt att stå för sina beslut. Eller, förstå sina beslut. Det är av dessa anledningar regeringen skyr debatter som pesten bedömer jag.

Bägge lika illa.


Röda laget: Martin Moberg, Peter Högberg, Peter Andersson, Röda Berget, Alliansfritt

Blå laget: Kent Persson, Mary Jenssen

Gårdagens nyhet i Expressen , om Alliansens och regeringens ovilja eller rädsla att ta debatter, får sin uppföljning i Aftonbladet idag. Jag tycker det är bra att diskussionen lever vidare för det handlar ytterst om vilka spelregler som vi har i vår demokrati.

Det ligger i varje persons rätt att recensera sin motståndare, men att (som Aftonbladet antyder) som Fredrik Reinfeldt (M) låta antyda att huvudskälet är att han tycker att oppositionen är för dålig klingar inte bara falskt i längden, det är som AB menar, en mycket märklig syn på demokrati.

I Anita Kratz biografiska bok ”Ensamvargen” hittade jag igår kväll ledtrådar till detta förhållningssätt. På sidan 502 citeras Karl Petter Torwaldsson som ger sitt omdöme om Fredrik Reinfeldt som politiker i ett ord: Tvålen. Svår att få grepp om, glider undan.

Men nu hoppas jag, att media i elfte timmen, får grepp om honom. Då kanske han kan konfrontera oppositionen. Att han ägnat mycket tid åt att resa runt i Sverige är en sak, men för att nå ut till fler med sitt budskap och vad han står för är media ovärderligt.

I samma bok, bland slutorden från Anita Kratz, framträder ytterligare drag. Statsministern gillar inte när hans allianskollegor krånglar i riksdagen, han blev irriterad över manifestationerna i samband med FRA-lagens antagande och hur debatten fick ”ett okontrollerat” förlopp på Internet. Sådant gillar inte moderata partiledare. Han vill ha kontroll.

Men hans allianskollegor måste nu börja ”krångla”, om dom inte gör det så raderas hela dess profil. Och det är många, däribland hans egna, som använder Internet som medium. Detta medium är, i alla fall just nu, autodidakt och låter sig inte tämjas hur som helst.

Jag kan inte tycka att den bild som Anita Kratz i sina slutord är så sympatisk men det kanske är så att det är egenskaper som måste till för att kunna tygla en Allians som å ena sidan rymmer abortmotståndare och å andra sidan inte kan klara av att styra statliga bolag eller ens grundläggande lagstiftningsarbete. Att Statsministern personligen har ett kontrollbehov framträder tydligt men samtidigt är han svår att greppa vilket oppositionen fått erfara. Han tycks välja sina strider och har valt att inte dyka upp på speciellt många så här långt vilket är ett underkännande.

Det är inte utan att det amerikanska uttrycket ”Yellow” ligger långt borta. Yellow, eller gul, används allt som oftast när man skall beskriva en persons karaktär och kan enklast översättas med feg, hal eller profillös. Så, Alliansens profilfärg orange kanske inte är så färgbeständig, då bleks den och antar ofta färgen gul.

Dock vill jag vara tydlig med att poängtera, och honorera, att såväl Mary Jenssen som Kent Persson, bägge (M) sällan eller aldrig har ryggat för en debatt. Det hedrar dem och inger respekt.

Annat: Peter Högberg, Röda berget , Peter Andersson, Johan Ulvenlöv, Alliansfritt Sverige

NetRoots för progressiva bloggare och Politometern en samling med politiska bloggar

Över 50 gånger på bara tre år har statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen backat ur planerade direktsända debatter med oppositionen. Det framgår av ett internt dokument från S-högkvarteret, som Expressen har tagit del av.

- Detta är förödande för demokratin, säger tidigare S-ministern Thomas Bodström.

Ja, vad ska man säga? Statsministerns förklaring är nog den som nu visar att han till fullo anammat den arrogans som Alliansen med visst fog ankalgade Göran Persson för. Han säger följande som förklaring:

- Vad tänker Mona Sahlin representera om hon möter mig i en debatt?

Nästan ordagrant är det ett direkt citat från Göran Persson för knappt fyra år sedan. Det visar, anser jag, en närmast total arrogans för demokratin. Jag drar mig inte för att kritisera (S) tidigare partiledare vars stil jag hade svårt att identifiera mig med. Men mannen som nu skall återupprätta förtroendet för Alliansen visar i min värld en total disrespekt för det politiska samtalet och en platonsk syn på demokrati.

Med det senare så menar jag att Platons omdöme om demokrati var att det är det minst dåliga av alla statsskick och att val skulle hållas mellan eliter. Mellan val skulle total tystnad råda.

Svagt.

I samtliga Sveriges 21 län har byråkraternas antal vuxit i snabbare takt än välfärdsarbetarnas. TIMBRO´s bearbetningar av SCB-data är inte någon uppmuntrande läsning för Sveriges skattebetalare. Bland yrkesgrupper med över 50.000 sysselsatta är administratörer i offentlig förvaltning den ojämförligt snabbast växande.

Medan yrkesgrupper inom vård, skola och omsorg ökade sysselsättningen med 9 procent åren 2001–2007 växte antalet administratörer i kommuner och landsting under samma period med 29 procent. Det finns därför inga garantier för att de miljarder som regeringen sköljer över kommuner och landsting verkligen leder till ökad personaltäthet i välfärden, skriver Thomas Idergard och Johan Kreicbergs vid Timbro på DN Debatt.

Som vanligt när Timbro signerar något med denna typ av rubrik så föds en misstanke om att de gör det för att de hatar allt som är offentligt och hyllar allt som drivs i privat regi. Och vid en första genomläsning av artikeln så är det onekligen bestickande. Men.

Det finns en i allt väsentligt viktig parameter att ta hänsyn till. Och det är vilka funktioner och vilka administrationer som vuxit och med vilka grunder de har växt. En sådan parameter är vårt medlemskap i EU som ställer krav på rapportering och uppföljning, en annan sådan är hur privatiseringen har ställt nya krav på den offentliga förvaltningen.

Naturligtvis är proportionerna mellan ökningarna alarmerande, men rubrikerna skulle sannolikt bli mindre när vi granskar orsakssambanden vilket inte Thomas Idergard och Johan Kreicbergs utrett närmare.

Men tvivelsutan så finns det goda skäl att börja titta på orsakssambanden, de ökade rapporteringskraven från EU och ökningen av tillsynsärenden för välfärdstjänster i privat regi har ökat. Jag pratade med en lokalpolitiker i Luleå som nämnde siffran 60 miljoner kronor per år i ökade kostnader som konsekvens av privatiseringar av vård i kommunal regi.

En bra rapport som jag kommer ta del av, men som det är nu så ställer den fler frågor än jag får svar. Och frågorna med efterföljande svar kanske inte är de författarna förväntade sig….

Nyårskrönikan blir istället ett par tre krönikor över 00-talet eftersom jag på något sätt är influerad av medias alla decenniekrönikor. Det blir en del personliga reflektioner och kanske något litet privat. Jag hoppas att du tar dig tiden att läsa, de kommer bli ganska långa.

Vad som slår mig nu när jag ser tillbaka på decenniet som varit är hur de händelser som utspelade sig i Berlin 1989 nu får klara och mätbara effekter. Murens fall i Berlin och den följande integrationer av forna Warszawapaktsstater i EU är en sådan positiv effekt, men tyvärr har den fått med sig en rad med andra mindre angenäma problem som det politiska ledarskapet haft svårt att greppa.

Med en riven mur så upphörde de historiska motsättningarna mellan öst och väst, Nato kom under en lång tid att stå passiva och nya hot växte under tiden fram som ställde gamla dogmer och strukturer på ända. Ett sådant var kollapsen av Jugoslavien som utvecklades till en konflikt som trotsade gamla gränser. Finansieringen av konflikten skedde inte inom konfliktområdet utan genom organiserad brottslighet i Tyskland och södra Sverige varför den tidigare uppdelningen av militära och polisiära hot kom att bli i otakt med omvärlden. Vill du läsa mer av detta har Mary Kaldor skrivit en utmärkt bok i ämnet som idag är standardlitteratur inom området säkerhetspolitisk problemlösning.

Det mest tydliga tecknen på hur världen kom att förändras är annars 9/11 samt bomberna i Madrid och London. Konflikter mellan intressegrupper agerar utan nationsgränser och finansiering sker med hjälp av system som i grunden är tänkta att stimulera en globaliserad ekonomi.

Vad vill jag ha sagt med detta? Att vi först nu, de senaste åren, ser vilka effekter som något som bejublades av en hel västvärld nu inte är bara positivt. Organiserad brottslighet och andra grupper har anpassat sig mycket snabbare än de som ska skydda samhället till de nya möjligheter som öppnar sig. Och, inte minst viktigt: Världen går nu igenom, inför våra ögon, en förändring i finanskrisens spår som få kan formulera. Jag sticker dock ut hakan rejält och säger att USA med NATO är ifrågasatta som norm och hegemoni. USA står idag för c.a. 70 procent av NATO åtaganden. Är det rimligt att tro att NATO är rätt väg att gå när USA har

* En statsskuld på 20 triljoner USD (120 000 miljarder kronor)
* En negativ handelsbalans om 30 miljarder USD per månad
* Genomfört, som sista industriland, en sjukvårdsreform som kommer belasta den federala budgeten med 37 miljarder USD per år

Och trots detta

* Har världens största budget för försvarsmateriel och personal

Samtidigt finns det krafter i OPEC som vill över tid ersätta dollarn som valuta med en valutakorg. Och vad kommer ske när dollarn inte är den dominerande världsvalutan? Ingen vet säkert men att det skulle gå obemärkt förbi vore naivt att tro.

Nej säger jag. Europa måste nu, 65 år efter andra världskrigets slut ta ansvar för sin egen säkerhet för vi måste även ta i beaktande en av de teser som styrt USA under hela 1900-talet och Henry Kissinger är den som uttryckt tydligast:

”USA har inga vänner, endast intressen”.

Det är i detta ljus vi bland annat ska se FRA-lagarna som jag hävdar är en överreaktion på lång sikt. En överreaktion då det politiska ledarskapet eller de effektuerande myndigheterna inte kunnat visa på någon tyngre analys på exakt vad som skall bekämpas eller ens kunna dimensionera sina egna organisationer på rätt sätt. För att ta ett exempel så hade FBI i USA innan 9/11 fem heltidsanställda som behärskade arabiska flytande. Efter detta datum, då just muslimsk extremism identifierades som det största hotet, så har man valt att öka antalet antropologer och arabisktalande personal. FBI hade vid ingången av 2009 hela sex anställda….

En anomali i sammanhanget var att US Congress nu senast 2009 i praktiken sågar hela det arbete som genomförts för att möta nya hotbilder. Ett arbete som Sverige de senaste tio åren plagierat utan ifrågasättande.

Det är ur denna position som jag vill backa bandet om integritetskränkande lagstiftning, jag anser att en tyngre och bredare analys måste till och en lösning som innefattar ett koherent lagrum med tydlig politisk insyn och kontroll än dagens nuvarande och framhastade lösning. För såväl FRA som sannolikt integritetskränkande åtgärder måste till för att möta omvärlden men de senare måste minimeras till sitt yttersta. Det var av den anledningen jag gav mig in i leken som resulterade i att jag, tillsammans med andra och uppbackade av Åsa Westlund och Jytte Guteland, fick socialdemokraterna till att i sina politiska riktlinjer nu uttryckligen vilja göra en total översyn av integritetskränkande lagstiftning. Detta stöd visade sig ovärderligt.

Så, min position? En bredare försvarsdebatt, ett bredare och djupare tag om frågan för rent generellt, oavsett om det är FRA eller Försvaret vi diskuterar, är vi inne på fel väg. Det politiska ledarskapet ser inte skogen för alla träden och Europa måste ta ett eget ansvar.

Vill du som läsare ha mer i detta ämne så kan du med fördel söka på de olika begreppen här till höger. Där finns även källor angivna och upplänkade.

Andra som på olika sätt varit aktiva och väl pålästa i debatten under året och som jag rekommenderar läsning av (även fast jag inte alltid är överens med) är

Mary Jenssen
Gun Svensson
Jens Odsvall
Mark Klamberg
Niklas Starow
Wiseman

Jag blir lite veckovill dessa tider, dagarna rinner undan och det är ju dags för årets sista söndagskrönika vilket Peter Högbergs och Kent Perssons utmärkta påminde mig om. Jag kommer försöka att i dessa lämna dagspolitiken och resonera lite mer generellt kring olika ämnen.

I ämnet för dagen väljer jag ta avstamp i det nu är nästan på dagen fem år sedan Tsunamin. En katastrof som släckte livet 543 svenska medborgare , som skadade över 1 500 fler och vars konsekvenser kan spåras i enskilda drabbade och i vårt samhälle än idag.

Själv hade jag två vänner som omkom med sina barn, många är vi som kände eller kände till någon som drabbats. Talesättet att tid läker sår tycker jag nu, fem år senare, är ett sätt att vifta bort eller förtränga det lidande som blev konsekvenserna. Men en konsekvens är i ett längre perspektiv allvarligare än alla andra. Och jag måste redan nu be om ursäkt för att jag inte kommer att uppehålla mig vid de personliga livsöden som egentligen borde förtjäna mer uppmärksamhet. Jag väljer att se lite mer ur ett makroperspektiv på vad som egentligen hände i samhället tiden efter katastrofen. Och spår som står att finna än idag, spår och stämningar som nu mycket lättare kan väckas till liv.

Otaliga var berättelserna om hur myndigheterna tämligen okänsligt förhöll sig till regler och reglementen och hur den efterföljande granskningen visade att vare sig kommunikation eller viljan att ta ansvar fungerade. Låt oss stanna upp vid detta. Ansvar och förmågan att ta tillvara medborgarnas intressen.

För, vad händer med ett samhälle där staten inte längre åtnjuter medborgarnas tillit och förtroende att stå på de utsattas sida när det väl gäller? Statens legitimitet urholkas, förakt och misstro sprider sig och andra krafter ges näring. Det ligger ingen rymdforskning bakom att dessa krafter har en egen agenda och verkar som centrifugalkrafter i samhället, en vilja att slita isär.

De ansvariga tjänstemännen och politikerna ägnade mer tid åt att formulera eleganta förklaringar som allt annat än belyste dess egna ansvar, en frustrerad grupp av offer tvingades till en kamp mot olika myndigheter samtidigt som tjänstemän diskret byttes ut och gavs reträttpositioner. Att hålla sig till ett icke fungerande tjänstereglemente visade sig vara i allt väsentligt en tryggare strategi än att de facto hjälpa människor i en utsatt position. Samhället bekräftade därmed tjänstereglementets och befattningshavarnas intressens överordnade roll före medborgarnas behov.

Jag anser att vi idag, fem år efter katastrofen, fortfarande ingenting lärt. Visst, vi har skapat en permanent krisstab i regeringskansliet men mer än så har egentligen inte hänt. Tvärtom nås vi av nyheter att vår representation i andra länder nu bantas och därmed den förmågan att tillvarata medborgarnas intressen i nöd. Samtidigt ger riksdag och departement signaler om att alltmer korta beredningstider och begränsa konsekvensanalyser i lagstiftningsarbetet som påverkar medborgarnas vardag.

Jag anser att just detta är djupt bekymmersamt, det är ur denna mylla som centrifugalkrafter och populism finner sin näring. Och jag tror att ett av svaren finns att finna i den offentliga förvaltningens kultur, en kultur som ytterst det politiska ledarskapet ansvarar för. Att medelmåttighet premieras före spets. Det finns naturligtvis undantag från detta och i sammanhanget vill jag lyfta fram Datainspektionens och Skatteverkets respektive generaldirektörer, den senare byts nu ut i dessa dagar. Men i övrigt? Illa anser jag.

I detta har vi att lära och reflektera, men har det politiska ledarskapet modet att återupprätta dialogen med väljarna på väljarnas villkor? För vad de centrifugala krafter som numer lätt kan uppstå inte vill är just denna dialog. De vill tvärtom att missnöjet gror starkare, ett missnöje som vill slita isär...

Annat läsvärt: Peter Andersson, Krassman

Jag hoppas att Mary Jenssen trots julledigt skriver en helgkrönika, dessa är alltid läsvärda.

Och något mindre läsvärt: Antonsson

Kina har en nyckelroll när en ny världsordning växer fram. Sverige och hela Europa måste fördjupa kunskapen om den nya stormakten, men också våga höja rösten skriver DN på ledarplats.

Det är svårt att inte hålla med i vad skribenten anför, få saker är så oomtvistliga som mänskliga rättigheter vilket artikeln fokuserar på. Men jag kan inte komma ifrån en visst mått av obehag. Inte från kinesiskt håll, utan mer från den penna som ligger bakom artikeln. Varför?

Igår bloggade jag om Rikard Westerbergs artikel om Geelys förvärv av Saab, en artikel som under ytan andades en nationalromantiskt inspirerad kolonialistisk syn på Sverige visavi Kina som industriland. Vi är bättre på allt var budskapet i den. Jag kan inte annat än spåra en frustration över just den öppna fråga som de bägge artiklarna resulterar i.

När motorn och dominanten i den globala ekonomin uppvisar en statsskuld på 20 triljoner dollar (120 000 000 000 000 kronor) och i allt väsentligt är beroende av att Kina balanserar detta med köp av statsobligationer så är den geopolitiska kartan som vi sett den inaktuell. USA:s delstater är i många fall i samma skick som Island och arbetslösheten slår igenom 10 procent varför nu framför allt skol- omsorgssystemen snabbt bantas.

Jag håller med författarna om att Kina måste, i moralens namn, kunna kritiseras, men författaren glömmer bort eller förmår inte att ta till sig de realpolitiska sakförhållandena och missar därmed möjligheten att driva denna fråga. Den första frågan borde istället vara, för att skapa oss utrymme, hur vi skall förhålla oss till dessa nya maktbalanser som industri- och exportnation.

DN ledare har kanske som liberal media en självpåtagen tradition av de mänskliga rättigheternas, såsom yttrandefrihetens försvarare vilket i sig är bra, men jag tycker inte att ledarredaktionen lyckas något vidare med det ändå. Jag har nämligen fortfarande inte glömt när DN konspirerade om hur FRA debatten i lönndom finansierades av mediabyråer och hur oberoende bloggare som jag anklagades att vara ”köpta”. Utan att kunna eller vilja leda detta påstående i bevis så har, anser jag, DN visat tendenser till att dela synen på det fria och oberoende ordet med just det man i sin ledare kritiserar.

Jag glömmer inte så lätt.

Först hade jag i dagens andra postning tänkt att skriva om den nya undersökning som tapetserar alla nyheter i den politiska julens nyhetstorka. Men jag såg att Peter Högberg redan hunnit skriva det jag anser och jag hittade något som knyter an bättre till dagens första postning.

Rikard Westerberg skriver i DN om Volvo och kinesiska Geely. En krönika som andas en hel del av det trauma som nu drabbar synen på Sverige som industrination. Och en stor portion nationalism vilket är förvånande med DN liberala profil. Att, hemska tanke, nu svensk fordonsindustri som det svenskaste av allt nu ser ut att övergå i kinesisk ägo. Rikard försöker inte oväntat peka på sådant som kultur och förståelse för kvalitet och säkerhet som omöjligt för kineserna att förvalta varför jobben på Volvo fortsatt bedöms som trygga.

Jag tror han är fel ute. Fruktansvärt fel. För det är detta som är en del av den globaliserade ekonomins effekter och som han med många uppenbarligen inte kan ta till sig eller förstå. Vi som är något äldre kommer ihåg hur Europa och USA fnyste åt bilmärken som Toyota och Suzuki, nykomlingar som i bästa fall kunde benämnas som riskokare och omöjligen kunde anamma 100 år av modernt industriellt tänkande. Men redan då var det fel ansåg jag och jag ska försöka beskriva varför.

Min far hade precis kommit hem från en tjänsteresa i Japan vid den tiden. Jag glömmer aldrig när han berättade för mig om sina intryck från den resan som bland annat innefattade besök på den japanska varvsindustrin.

Till historien hör att detta var vid den tid som svensk varvsindustri stod på sin absoluta topp, strax innan oljekrisen 1973. Min far kom hem och berättade att i receptionshallen till det varv han besökte stod en modell av ett varv med tillhörande varvsområde i skalan 1:250. Men modellen var inte det varv som han skulle besöka. Modellen var av Kockums varv i Sverige. Varför? Min fars japanske värd skrattade lätt när han frågade. Svaret som gavs var lika självklart som det var en väckarklocka. Motivet till modellen och valet av plats var att alla anställda och besökare skulle förstå och varje dag bli påminda om varthän Japan ville med sin industriella utveckling.

På samma sätt så kommer Volvo och andra företag över tid förflyttas till andra ägare än de gängse västerländska i globaliseringens kölvatten. Det är inte en fråga om riktning längre, mer en fråga om tid och att vi har en fråga som inväntar sitt svar.

Hur vi ska förnya vår industri för att skapa nya jobb. Och med det trygga välfärden.

Katrine Kielos i Aftonbladet ställer sig frågan om varför det idag endast finns fyra socialdemokratiska regeringar i Europa och resonerar kring idéutveckling. Hon ger en ingående beskrivning av hur Labour har utvecklats och i viss mån alienerat sig från sina väljare genom förhållningssättet till omvärlden och de egna medborgarna.

Det finns goda skäl att läsa vad Katrine skriver, några av skälen varför jag gick med i (S) 2006 var att jag som socialliberal med insteg från vänster omöjligen kunde gå med i (FP) men såg samtidigt (S) vilja till förnyelse och ifrågasättande av tidigare dogmer. En förnyelse som jag kom att vara del av. Och en förnyelse som ibland förvånade mig, att det fanns en felaktig uppfattning att förnyelse alltid är högersvängar. Förnyelse innebär såväl höger som vänstersvängar och ibland står jag till vänster om mitt numera lite nyare parti, ibland till höger (inte så ofta) om vi nu skall använda en höger-vänsterskala.

Men om vi tror att förnyelsen, som resulterade i nya politiska riktlinjer i samband med Jobbkongressen 2009, därmed är över tror vi fel. Ibland får jag det intrycket att en del av mina kamrater pustar ut, säger ”det var det” och sedan på något sätt inväntar att valdagen och maktfördelningen skall återställas till något normalläge. De har fel anser jag. Ingenting kan vara mer fel.

Maria Rankka, VD för Timbro, fångar en del i sin debattartikel på SVT. Nu har jag en hel del synpunkter på vad som kommer ut från denna smedja men hon fångar faktiskt en viktig iakttagelse i ord. Rubriken, ”Den Svenska enpartistatens fall”, har fler bottnar. Vi är inte ensamma, vi är en del av ett flerpartisystem som söker stöd från likasinnade och det är en av effekterna av EU och även Internet som informationsbärare men ytterst ett resultat av en sedan länge pågående rörelse med fler komponenter där (S) inte alltid kunnat se hur omvärlden förändrats.

I allt väsentligt bra ändå tycker jag, men som Katrin Kielos efterlyser, har (S) förmågan att se förnyelse i ett längre perspektiv? Som sträcker sig längre än valet 2010 och nästa mandatperiod? Vågar vi sätta ner foten i Europa och kräva mer av socialdemokrati när vi söker lösningar på global uppvärmning, finanskriser och nya hotbilder? Inser socialdemokratin vad en globaliserad ekonomi egentligen innebär? I sammanhanget kan jag rekommendera studier av den neokonservative statsvetaren och Reaganomicsarkitekten Francis Fukuyamas ”End of history and the last man”. I den finns ledtrådar för att se varthän dessa krafter strävar. Vi står mitt uppe i det, och frågan jag ställer mig är om vi ska sitta i baksätet eller på något sätt försöka få tag i kartan så att vi kan välja väg. Denna bok är avskydd av framför allt marxistiska och socialistiska tänkare, men att inte ta del av den är ett stort misstag anser jag.

I sammanhanget vill jag peka på ett bestående minne från Jobbkongressen. Det var när Jan Eliasson i talarstolen under Afghanistandebatten med en viss skärpa tillrättavisade ett av ombuden som i trängda lägen åberopade Olof Palme. Jan sade, med allt fog i världen, att han var trött på alla som åberopade Palme i tid och otid. Jag kommer inte göra det, men vill peka på en parallell mellan Olof Palme och Mona Sahlin. Bägge dessa stod och står inför gigantiska utmaningar i ett långsiktigt förnyelsearbete som måste sträcka sig över längre tid än en mandatperiod.

Olof Palme hade jämställdheten och det internationella engagemanget som några av sina främsta prioriterade projekt, en jämställdhet mellan olika grupper som fortfarande inte slagit rot ordentligt i arbetarrörelsen. Och ett internationellt engagemang som är hotat eftersom finanskriser och Europa skymmer sikten. Mona Sahlin har samma utmaning i andra frågor som rör HBT och synen på företagande som per automatik måste utmana många som styrs av en dogmatisk syn på parti och samhälle. Och jag hoppas på att kunna bidra till en del av hennes arbete, för jag tror i grunden att ingen är bättre skickad eller förberedd för denna utmaning än hon.

Jag gör därmed som Katrin Kielos, och avslutar postningen med ett citat från John Maynard Keynes:

”När fakta förändras, då ändrar jag mig. Hur gör ni, min herre?”

Via Peter Andersson och Röda Berget leds jag in på Per Gudmundsons ledare i SvD. Inte helt ointressant resonerar han kring (MP) stigande opinionssiffror genom att göra kopplingar till nyhetsflödet och journalisternas partisympatier. Per Gudmundson uttalar aldrig anklagelsen rent ut, att hans journalistkollegor medvetet skulle favorisera (MP) till förmån för Alliansen, men han ligger väldigt nära.

Till saken hör, anser jag, att Per Gudmundson hör till de mest lojala journalisterna som Alliansen har. Gudmundsons, och många av hans kollegor på SvD Ledarredaktion (Göran Skytte, PJ Anders Linder), utfall utan saklig grund mot framför allt Mona Sahlin (S) som person har under 2009 ofta präglat SvD ledarsida. Som dessutom uppbär skattebidrag för sin överlevnad i form av presstöd.

Per Gudmundsons egen blogg förtjänar i sammanhanget ett alldeles eget omnämnande, uttryck som brunvänster och haranger om att islam är islamism är inte ovanliga. Att Per Gudmundsson har en egen politisk agenda står ganska klart, få ledarredaktioner är så tydliga med sin position vilket i sig är bra. Men ibland närmar sig journalisten Per Gudmundson journalistikens utmarker, inte genom sin implicita anklagelse av sina kollegor, utan när man börjar granska hans utsagor lite närmare.

Det är mycket möjligt att (MP) förtjänar en lite mer ingående granskning. Men så långt vågar inte Per Gudmundsson gå i sina krav för han vet att förr eller senare skulle denna granskning kanske drabba honom om han tog initiativet. Så här i juletider så passar därför det bibliska ordstävet

Den som är utan skuld kan kasta första stenen.

Det är inte en fråga om han kommer kasta stenen, det är mer en fråga om när han följer efter. Men att kasta den första kan inte Per, så han har den i handen och väntar. Och genom att spela på ”Guilt by association” hoppas han på att få någon annan att kasta sin sten. Så rakryggad är Per Gudmundsons praktik av journalistiken och dess etiska koder.

Då det svenska nyhetsflödet på något sätt dels gått i stå, dels präglas av den innevarande högtiden väljer jag att blogga om den sjukvårdsreform som nu är inne i sista kurvan i USA. På julaftonen röstade den amerikanska senaten igenom president Barack Obamas sjukvårdsreform vilket innebär att kongressen, representanthuset och senaten nu var och en har antagit varianter som nu skall jämkas ihop. Det är, som DN skriver, nästan så att man kan höra sucken av lättnad från Vita Huset.

Av Jessika har jag fått en rad länkar som väl beskriver hur radikal denna förändring är för den enskilde amerikanen. Synen på det som vi tar för givet, en fri eller kraftigt subventionerad sjukvård för alla är inte givet. Den kanske intressantaste länken är den från NY Times som beskriver hur en amerikan i Amsterdam upplever en europeisk vardag, med de inledande fördomarna och hans attitydförändring över tid.

Men reformen är stor, idag saknar 47 miljoner amerikaner rätt till sjukvård då denna är försäkringsbaserad. Försäkringar som kostar drygt sex procent av bruttolönesumman per år. Det är inte hel ovanligt, jag stötte på det själv under min tid i USA, att familjer väljer att inte försäkra sig under ett par månader per år.

Glädjande att trots att reformen är skadskjuten (runt 95 procent av USA befolkning beräknas täckas in) så ser den ut att gå i mål. Men. Och det finns ett stort men i den finansiella situation världsekonomin befinner sig i, reformen skall finansieras. Man beräknar att den kommer kosta 35 miljarder dollar per år. Att läggas till en statsskuld som idag ligger på hisnande 20 triljoner dollar (120 000 miljarder kronor), ett engagemang i Afghanistan som alltmer belastar den amerikanska budgeten och med ett handelsunderskott som endast balanseras av utländska investeringar.

Det är på alla sätt glädjande att USA nu, som sista industriland, antar en reform som ger dess medborgare rätt till sjukvård oaktat inkomst. Men reformen kommer öka takten på resan mot en multipolär världsordning. En världsordning där USA inte är den självklara dominanten. Om hur länge? Svårt att säga men för fem år sedan så träffade jag en av Noam Chomskys medarbetare på universitetet. Jag har glömt hans namn men jag glömmer aldrig det han sade:

”Min uppfattning är att USA kommer att upphöra som hegemoni, med liggande siffror och trender (2004) skulle det inträffa inom 15 år. Men det kan gå i allt väsentligt snabbare”.

Det är därmed hög tid att öppet resonera i en handels- och säkerhetspolitisk kontext om vad vi vill med vår och Europas framtid. Märkligt hur blandningen sjukvårdsreformer och försvarspolitik kan få sådana extrema följder.... eller rättare sagt, hur vårt politiska ledarskap fullständigt tycks bortse från realiteter.

Katten på råttan, råttan på repet.... ordspråket går igen.

DN, SvD, AB, Expressen

Nu lider dagen mot sitt slut och jag överlevde även i år.

Egentligen tänkte jag lägga upp den julpolitiskt korrekta "Ave Maria" med sopranen Tarja Turunen, f.d. sångerska i den finska hårdrockgruppen "Nightwish". Men när jag satt och lyssnade igenom så föll valet på en som speglar min sinnestämning bättre. Så det blev Nightwish, inte så juligt kanske men jag tycker om det.....

Jag instämmer i Claes Arvidssons hälsning till våra soldater i Afghanistan av samma motiv. Men med den hälsningen även om en bekymrad rynka mellan ögonen, ögon som jag riktar till det möte i London den 28 januari 2010 där totalt 40 världsledare skall formulera de politiska riktlinjerna för en exit.

I Der Spiegel kan vi läsa om hur Tysklands minister Guttenberg nu förbereder såväl opinion som politiska kollegor på olika alternativ. Det finns skäl att följa denna utveckling samt den i Frankrike där ropen på en snabb exit ljuder allt högre.

Lika mycket som vi skall vara kvar så måste vi vara hörsamma på vilka signaler som finns i vår omvärld, den brittiska hemmaopinionen är viktigare för Gordon Brown inför valet i juli än vad våra soldaters säkerhet är. En säkerhet som bygger mycket på att vara en del av en stor styrka med ett FN-mandat.

Så. Jag instämmer i hälsningen. Men vill samtidigt poängtera att trots vårt politiska ledarskaps munväder så är vi en del av en helhet där inte alltid vi har varit på styva linan och kommunicera vad vi ställer för krav på ett fortsatt engagemang. Det sistnämnda, om något, är en grundförutsättning för att våra soldater skall kunna åtnjuta ett fortsatt skydd och därmed förutsättningarna för att kunna vara med och bygga en framtid värd namnet för det Afghanska folket.

Kort sagt, en julhälsning till de som sliter och en uppmaning till de som faktiskt har ansvaret.


PS: Ett stort tack och en speciell hälsning till Wiseman för hans idoga och högkvalitativa opinionsarbete under året, jag håller inte alltid med honom i hans slutsatser men alltid läsvärt och på alla sätt bildande.

Den 21 december 2009 höll Fredrik Reinfeldt (M) sitt jultal, det vore förmätet av mig att tro att mina tankar får samma genomslag men jag väljer ändå att försöka mig på en julkrönika med tankar och en del reflektioner på året som varit.

Från min horisont har året präglats av några stora politiska frågor som fångat mitt engagemang. Integritetsfrågorna, kriget i Gaza, Afghanistan, Försvarspolitiken, Socialförsäkringsdebatten, Saab samt Vattenfall. Alla frågorna har engagerat mig mycket, jag har inte haft några problem att hitta personliga motiv till något av dom. I alla frågorna har jag kanske varit en perifer debattör utom i en, integritetsfrågorna där jag måste rikta en alldeles speciell julhälsning till Mark Klamberg (FP), vars engagemang resulterade i en gemensam debattartikel i DN 2008. Den artikeln blev startskott för såväl mitt bloggande som mitt kanske alltmer tydliga politiska engagemang.

Årets ”seger” var (S) kongressens beslut att anta de två kanske viktigaste punkterna i den motion om en översyn av integritetskränkande lagar jag skrev tillsammans med fem andra. De dygn som vi skrev den, där jag var redaktionellt sammanhållande, var givande. Att sedan Jytte Guteland och Åsa Westlund i temagrupperna lyckades mobilisera ett stöd från kongressen som gick emot partistyrelsens förslag var stort. Mycket stort och ett styrkebesked för partidemokratin samt att den nya folkrörelse som Internet ger möjligheter till är en kraft att räkna med i alla partier. I den politiska världen är det nog det mest glädjande jag varit med om, att kunna vara del av en rörelse som förändrar Sveriges största partis förhållningssätt till integritetsfrågorna.

Årets förlust? Många tyvärr, men en väger tyngre än dom andra. En person nära mig drabbades av ett trauma som mest sannolikt kommer ta många år innan det läker ut. Inte heller jag är opåverkad på något sätt, en erfarenhet som jag sannolikt kommer bära med mig resten av livet.

Så året som gått har bjudit på såväl vin som vatten, och nästa år kommer kunna bli än mer utmanande. En valrörelse som kommer bli tung för bägge regeringsalternativen och som kommer vara jämn in i det sista, oavsett vad opinionsundersökningar säger idag eller om en månad. Det är resultatet på valdagen som kommer räknas, intet annat.

Men bloggeriet då? Detta forum har utvecklats enormt under året, nya band och nya forum har bildats och två som jag personligen vill honorera är Johan Ulvenlöv och Björn Fridén som två mycket tydliga drivkrafter i Netroots. Andra i nätverket är naturligtvis Andersson & Högberg samt Alexandra Einerstam, Eva-Lena Jansson, Åsa Lindestam, Krassman och Martin Moberg för att nämna några få av det stora nätverk som Netroots utgör.

I det ”blåa” laget finner vi främst Mary Jenssen och Kent Persson som de som utvecklar klimatet, Soilander (KD) har även han närmat sig det debattformat vi håller vilket är på alla sätt bra. En bredd i utbudet stimulerar såväl debattklimat som det ställer krav på en viss träffsäkerhet med pajerna när dom skall kastas…. En som däremot har en väg att gå är den gode (onde) moderate enmanstankesmedjan Antonsson vars nuna allt som oftast hamnar i den egna pajen.

De som kanske rör sig kring oss som ”fria radikaler” som håller en hög kvalitet och förtjänar ett omnämnande är Gun Svensson, Jens Odsvall och den inte helt okände Scaber Nestor.

Jag kommer återkomma runt den 30:e med slutord för året, nu stundar en viss anspänning då just julen inte är min favorithögtid. Mest sannolikt kommer jag smita undan för att blogga….

Så därför, en j-vligt God Jul till er alla. Det får tolkas som ni vill.

Med tanke på Alliansfritts och Maria Ferm (MP) postningar och årstiden känns denna videosnutt inte helt irrelevant. Undrar just om Sten Tolgfors (M), Johan Persson (FP) och Fredrik Reinfeldt (M) får besök av tomten....

SvD ledarsida tar idag upp sin tveksamhet till ”Obamacare”, en allmän sjukförsäkring. Jag kan inte säga att jag är förvånad eftersom SvD ledarredaktion, som oberoende tankesmedja till (M), är intuitivt motståndare till all samhällsservice som inte sorterar ut medborgarna efter inkomst. Utöver att SvD ställer sig tveksamma till reformen i ett statsfinansiellt perspektiv så säger ledarredaktionen följande:

Därmed naturligtvis inte sagt att Obamacare, som reformen ibland kallas, är alldeles lysande. Femtiotre procent av befolkningen är ändå misstänksam mot den. Och med den svenska erfarenheten av politikers inblandning i sjukvården för ögonen är det lätt att ställa sig tveksam.

Jag kan bara konstatera att utan de svenska politikernas inblandning (främst (S)) i sjukvården hade vi haft ett system som USA har idag, där inkomsten blir avgörande om den enskilde har råd att vara försäkrad och där tidigare sjuka nekas att teckna vårdförsäkringar.

Återigen slås jag av vilken reaktionär anda som tycks prägla SvD ledarredaktion, en önskan om att återvända till ett samhälle som än mer sorterar medborgarna efter klass och inkomst. Och om det är ledarredaktionen som nu bantas med anledning av det minskade presstödet (som även Per Ankersjö skriver om) så kommer ingen bli gladare än jag. Denna ledarredaktion har visat allt annat än respekt för det journalistiska anslaget och etiken i sitt arbete tidigare vilket jag kommenterar här.

Jag har med stigande förvåning följt nyhetsrapporteringen kring de organstölder som nu Israels arméledning nu tillstår. Förvånande ur fler perspektiv än ett.

När jag vintern 2008 var nere vid universitetet i Alexandria hörde jag dessa rykten, vad jag då bedömde som, sägner. Sägner som nu visar sig vara sanna. Jag viftade inte bort dom då, jag frågade försynt sagesmännen vilka var likt jag studerande om det gick att styrka. Om de inte kunde styrka påståenden om organstölder så var jag tvungen att kategorisera det som just en vandringssägen och inget annat. Men nu är det styrkt att fram till för tio år sedan var detta ett beteende som kunde hittas åtminstone vid en sjukvårdsenhet i Israel och med kopplingar till den Israeliska armén.

Det finns därför alla skäl i världen för ett antal ledar- och nyhetsredaktioner samt en och annan diplomat att granska sina egna reaktioner och tvärsäkra ställningstaganden. Hela historien ställs nu på ända oaktat vad SvD representanter påstår i Studio Ett. Det dummaste argumentet var att "det var ju så länge sedan". Det kan räcka med ett enkelt ”förlåt” till Donald Boström för nu har allt förändrats i grunden istället för att vifta bort och mörka. Det senare tyvärr alltmer vanligt i det redaktionella arbetet som bedrivs på etablerad media.

Det finns även alla skäl i världen att nu kräva en öppen och oberoende granskning av Israels armé i detta ärende. Varför? Enkelt, först förnekar Israel med en sådan kraft att den diplomatiska kåren darrar och framkallar något som enklast kan liknas vid en diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Sedan visar det sig att det fanns inte bara ett korn av sanning i historien, det fanns några fler vilket om inte annat en och annan framstående politiker nu bör reflektera över. Och även i den tillbakablicken kanske uttala en ursäkt till Donald personligen.

För att hyfsa debatten finns det nu all anledning att med en viss ödmjukhet vända på varje sten, för vad ingen inblandad vill se är ytterligare polarisering av den bräckliga grund som världsdiplomatin och respekten för media, meddelar- och yttrandefriheten vilar på.

NY Times, AB, AB2, AB3, SvD, SvD2, DN, DN2, Sydsvenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet 2,

Observera att jag inte är ett dugg religiös, men med dagens rapport från de Rödgröna kunde jag inte hålla mig.

Vid den tiden utfärdade socialförsäkrings- och arbetsmarknadsministrarna Husmark-Persson och Littorin en förordning om att hela landet skulle arbeta. Det var den första förordningen om massarbete för halta och lytta, och den hölls när Reinfeldt var ståthållare i Sverige.

Alla gick då för att registrera sig, var och en till sin arbetsförmedling. Och Josef, som genom sin härkomst tillhörde norrförort till Stockholm, begav sig från sitt till Filippas stad, Täby, för att registrera sig tillsammans med Maria, sin trolovade som var deltidssjuksriven (och som därmed tillhörde en så kallad omförsäkringsgrupp).

Då vägen varit lång, och de inte kunnat ha råd med en bil som alla andra eftersom de som tjänast mest erhållit de största skattelättnaderna under året som varit, voro de bägge trötta.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att registreras, och hon tog sina smärtstillande, den dos som hon behövde för att fungera som människa. Hon lade sig ner för att vila då vägen varit lång, eftersom det inte fanns plats för dem inne i väntrummet.

Då stod plötsligt en ängel från arbetsmarknadsministerns stab framför dem och regeringens hela härlighet lyste om den.

De greps av stor förfäran, men ängeln sade till dem: Var inte rädda. Jag har bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en ny förordning antagits åt er i detta land om minimiersättning för sjukskrivna om 223 kronor per dag.

Och plötsligt var där en stor himmelsk här på plats som prisade Alliansen och tackade för att de var det utvalda folket.


Ursäkta, f-n trot….

Annat: Marin Moberg, Andersson & Höglund samt läs gärna Johan Ulvenlövs julkrönika

Det är svårt att inte bli upprörd när jag läser den rapport som de Rödgröna släppte idag. När barn kommer i kläm är det svårt för mig att inte reagera. Jag uppmanar därför läsaren att ta del av rapporten själv, källorna är att beteckna som minst sagt vederhäftiga.

En Kall Jul FöR Allt Fler Barn

View more documents from Rödgrönt samarbete för framtiden.

Det är möjligt att mina politiska motståndare nu säger att det är ovärdigt att använda barn och sjukskrivna i debatten. Men jag anser att dessa har fel i grunden, för övrigt skulle jag inte kunna bry mig mindre om de stoppar huvudet i närmaste snödriva. För det är dessa grupper som möter ett allt hårdare och kallare klimat som debatten handlar om och att inte nämna dessa vore ohederligt eller att beteckna som verklighetsflykt.

Ytterligare opinionsundersökningar levereras så här två dagar före jul men jag finner de endast vara spelteoretiska underlag. Men det är klart, de ger en bra självkänsla, fel vore att påstå något annat.

I ljuset av dessa och med statsministerns jultal i någotsånär minne så är det inte ointressant att läsa vad Claes Arvidsson och Mary Jenssen skriver. Claes är, med viss frustration på handen som knackar på tangentbordet, irriterad över hur (MP) tycks glida genom alla undersökningar på en räkmacka. I min värld gör det ingenting om irritationen fortsätter, (MP) har förtjänat dessa siffror då man med framgång positionerat sig på (C) gamla frågor. (MP) av idag är långt ifrån det sambaackompanjerade parti som en gång tog plats i riksdagen och har blivit ett livsstilsparti för många unga väljare. Centerpartiet har nu slutligen tagit beslutet att lämna glesbygden för att ta upp kampen om storstadsväljarna och jag är inte helt övertygad i det kloka i detta. På samma sätt som det är trångt på det politiska mittfältet kan inte kärnväljare hanteras hur som helst.

Mary markerar sitt oberoende på ett bra sätt, jag måste honorera henne för hennes markering att (M) partiordförande har sin roll och hon sin i den kommande valrörelsen. Mary faller inte in i den kör av hallelujaropande allianssympatisörer och borgerliga ledarskribenter som ropar att ordningen nu är återställd. Naturligtvis har en ordförande en roll att spela men ett helt partis politik kan, och ska, inte stå och falla med en person. Om det är på det sättet så har man ingenting lärt av våra problem under Göran Perssons sista år vid ämbetet. Eller historien heller för den delen.

Men spelteorierna kommer inte ta slut för detta, det kommer mest sannolikt hålla många sysselsatta en lång tid framöver.

Sverige och Fredrik Reinfeldt får högt betyg för sitt sätt att leda EU av internationella EU-forskare. Reinfeldt säger i en DN-intervju att Europa är på väg att få en ny roll och mer makt i världen. Jag skrev om motsvarande förändring som Statsministern identifierar tidigare i ett inlägg här.

Jag ger faktiskt statsministern godkänt för hans diplomatiska och europapolitiska talanger. Förvånad? Jag är förvånad, inte så mycket att jag honorerar statsministern, det finns inga skäl att inte påtala när något skötts bra. Det jag är förvånad över är hur Fredrik Reinfeldt (M) lyckats manövrera runt Carl Bildt (M) som är en erkänt skicklig utrikespolitiker, om än med viss spets. Det senare både på gott och på ont.

Om jag ska försöka mig på ett bokslut från min horisont att lägga bredvid SvD sammanställning på ordförandeskapet så hamnar naturligtvis Tjeckien och utnämningen av vår kommissionär på pluskontot. Cecilia Malmström är mest sannolikt den enskilde person som är mest lämpad oavsett politisk färg.

På minuskontot finns, hävdar vissa, Köpenhamnsmötet COP15. Men jag skulle vara försiktig med kritiken eftersom det i grunden visar på ett systemfel vid denna typ av förhandlingar. Det finns skäl för FN-systemet att utvärdera formatet. Det kan vara dags att vända på logiken i förhandlingarna och bryta upp alla understrukturer såsom G 77 och G 20 och hantera förhandlingarna i delmängder innan man sätter sig. Slutbetyget? Som utrikespolitiker har Fredrik Reinfeldt visat sig en tidigare outnyttjad resurs, kan vara väl värt att ha i åtanke.

Men nu är det en annan match, han har ett minst sagt havererat ledarskap på den nationella arenan att hantera. För det är vad det är. Att offentligt, i SVT Agenda, implicit underkänna sina ministrar som kollektiv var inte snyggt. Jag skulle, om jag var minister i hans regering, inte direkt hjula till jobbet varje morgon. Det är en sak att vara moderat minister, det skulle kunna motiveras, en helt annan om man tillhör (FP), (C) eller (KD) och bli uthängd på det sättet.

Mannen med den silkeslena rösten och stora diplomatin har visat sig inte dra sig för högst tveksamma, och hårda, grepp. Oavsett vem det är. Undrar om alla hjular till Rosenbad dessa dagar.

Annat:

Mary som i allt väsentligt jublar över återkomsten även fast inte statsministern är hennes pappa,
Kent om att nu prövas ledarskapet och att ingenting av det vi sett egentligen skall lasta moderaterna och alliansen,
Smurfgodis som likt många andra säger att det är Reinfeldt som ska ordna upp det
Nemokrati om desperata utspel
Alexandra om jultalet
Peter som bloggar från sin självvalda exil
Jens som bloggar bra om Saab

och

Per som tycker att personen Reinfeldt är en saknad pappa....

Så kom han hem och höll sitt jultal. Statsministern och moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt.

I valet 2010 står en borgerlig allians med en idé om vad den vill mot ett ofärdigt vänsterexperiment, enligt statsministern och Moderatledaren Fredrik Reinfeldt rapporterar DN och SvD.

Naturligtvis kan inte någon (M)-ledare med självaktning uttrycka sig på annat sätt men ett tips från coachen är att ta del av det som ligger ute på de Rödgrönas hemsida och blogg. En hemsida och blogg som fylls på.

Det är mycket möjligt att Fredrik Reinfeldt har en klar idé vad regeringen vill, men jag bedömer att den inte skiljer sig så mycket från den politiska verklighet vi sett det senaste åren. För handen på hjärtat, hur bra ledarskap har statsministern visat om regeringens prestation är beroende av hans närvaro? Enligt alla definitioner torde det vara underkänt. Med råge. Men en och annan moderat men även andra alliansmedlemmar tycks vara i allt väsentligt beroende av någon som visar vägen vilket säger en del om partikultur och förmåga till självständigt handlande och idéer.

Peter Högberg gör en reflektion som ligger ganska nära min, att statsministern gör en "Göran Persson" och tillmäts, även av hans partikamrater, större betydelse än de idéer som moderaterna står för. För idéerna har vi klart för oss vad de är för några, där har regeringen varit mycket tydliga med A-kassan (2007), Fösrsvarspolitiken, Vattenfall och nu senast
socialförsäkringssystemet.

Men han fångar en visdom när han säger följande och som är nog så viktig och det är viktigt att spegla hela Sverige i politiken.

"Demokrati fungerar så att alla som inte känner in sig i politiken riskerar att vända demokratin ryggen".

Mot bakgrund av såväl FRA-lagen som den senaste (och inte avslutade socialförsäkringsdebatten så finns det alla skäl i världen att hålla fast vid detta. Jag skrev om de konsekvenserna på SVT Debatt och jag ifrågasätter i grunden statsministerns och regeringens förståelse för mekanismerna. Men han är stridslysten och det är bra. Det är vi med.

Moderaternas pappa har kommit hem lagom till jul....

Meeri Wasberg har precis bloggat, läsvärt.

Aftonbladet 1 och 2, Expressen

Olle Svenning i Aftonbladet står för dagens andra porträtt, ett porträtt av statsministern som jag kan till del hålla med om men som Kent Persson (M) målar i andra färger. Kents och mina reaktioner självklart präglade av våra respektive partisympatier efter statsminister Fredrik Reinfeldts framträdande i SVT igår.

Men en sak kan Kent inte komma ifrån, att statsministerns frånvaro inte borde ha resulterat i den svacka som opinionen visar upp om ledarskapet fungerat. En skicklig ledare förbereder från första dagen sin egen begravning, att organisationen fungerar oaktat om chefen är närvarande eller inte. Men som Olle Svenning uttrycker sig, det är inte kommunikationen som brustit, den har fungerat perfekt, det är innehållet i den förda politiken.

Statsministern skyller inte helt oväntat på mediebilden och ger sina ministrar en känga i direktsänd TV, att media målat upp den ena hemskheten efter den andra. Men här vill jag hänvisa till Expressen som redovisar specifika fall av verkliga människor som med det nya regelverket hanteras milt sagt omilt. Att statsministern sedan implicit desavouerar sina medarbetare i direktsänd TV kan jag ur ett ledarskapsperspektiv ha starka synpunkter på men det är kanske det ledarskapet som Claes Arvidsson, SvD, känner sig bekvämare med och som jag skrev i dagens första postning.

Men socialförsäkringarna måste ses över, där är vi överens. Men inte på det sätt som det görs av sittande regering. Jag har roat mig med en utblick i Europa, närmare bestämt Finland där samma diskussion är aktuell. Det finns en och annan positiv erfarenhet av ett förslag som ligger väldigt nära de Rödgrönas förslag.

Men jag har respekt för statsministern att han tog sig tiden att ställa upp i TV, sannolikt hade jag i den situationen helst sovit efter att ha jobbat dygnet runt i en vecka. Men det går inte att komma ifrån att han är tagen av de senaste månadernas utveckling för trots att han bet ihop mot den fysiska tröttheten så sken besvikelsen igenom. Att han nu måste få sitt parti och sin regering att arbeta mot den 19 september är angeläget om det ska gå vägen. Jag hoppas att han lyckas med detta, för det demokratiska samtalet tjänar på två jämnstarka alternativ. Det innebär dock inte att jag kommer slacka på hanen, tvärtom.

Men intrycket igår? Jag kommer inte ifrån att det jag såg var riddaren av den sorgsna skepnaden.

Men han är inte ensam, han kan få sällskap av riddaren i den rostiga rustningen.....

Claes Arvidsson på SvD fortsätter sin egen ”mosa-Mona” kampanj med ledaren som har rubriken ”Är Mona Sahlin av rätta virket?”. Varför? Sannolikt beroende på de siffror som den senaste opinionsundersökningen som Novus Opinion har levererat. Opinionssiffror som högst troligen gör framför allt SvD ledarredaktion allt annat än komfortabla. Men opinionssiffror vinner inga val och alla val i Sverige är jämna oaktat vad Novus och andra kommer fram till varför jag tycker att han, precis som jag, skall ta dessa med en stor nypa salt.

Claes Arvidssons reaktion baseras sannolikt även på ledarstilen, en annorlunda och i många sätt ovan stil i svensk politik. Mona detaljstyr nämligen inte. Och. Hon är kvinna. Och Claes Arvidsson är, så som jag uppfattar det, lika konservativ som bilden av den mest inbitne betongsossen.

I Claes Arvidssons värld så borde Gunnar Sträng återupplivas och göras till oppositionsledare för att han ska känna sig trygg. En ordförande för Socialdemokraterna bör vara en manlig arbetare i 55-års åldern som offentligt tillrättavisar och desavouerar sina egna medlemmar. I Claes Arvidssons värld är Sverige i själva verket ett land som det såg ut 1974 och som det gestaltas i boken ”Flyt”. Ett land där SVT slutade sända kl 2145, där televerket ägde alla telefoner och där kvinnor började förvärvsarbeta först i 40-årsåldern.

Claes Arvidsson är, bedömer jag, rädd för förändring. Med ett ledarskap som kännetecknas av hans direkta motsatts på alla plan rubbas hans världsbild. Mona Sahlin är numer känd för ett ledarskap där hon använder talet och hörseln i den proportion de borde användas, hon lyssnar dubbelt så mycket som hon pratar. Det är bevisat effektivt. Claes Arvidsson ger intrycket av att vara precis tvärtom, han pratar minst dubbelt så mycket som han lyssnar. Sådant brukar straffa sig.

Men det var så Sverige såg ut 1974 och där är vi inte längre som bekant.

Jag vill på alla sätt göra centerpartiets Johan Folins inlägg om hur vissa marknadaktörer vill begränsa det fria ordet. I detta fall Mäklarsamfundet.

Det finns alla skäl i världen att vi alla, oavsett politisk färg, uppmärksammar detta.

Mellan de vågor som nu slår in mot den svenska välfärden finns det anledning att se vad regeringen har för sig. Rubrikerna är svarta av det nationella trauma som nedläggningen av Saab innebär.

Men tyvärr finns inte tid för sorgbearbetning, folk blir ”omförsäkrade” och av med jobben i en snabb takt nu. Enligt uppgifter från Försäkringskassan totalt 54 000 under 2010 med 16 000 som första kull i januari. Lägg till detta situationen i Trollhättan och Västsverige.

Krassman satte mig på spåret med sin postning om Sven-Otto Littorins löfte om utbetalningar i januari. Det visar sig att regeringen, genom Littorin, utfäst ett beslut ”inom en vecka” den sjunde december om schablonersättningar för att A-kassorna skulle hinna med. Inget sådant beslut har fattats enligt protokoll från regeringen, och inget sådant beslut är heller inplanerat inför det sista sammanträdet innan jul.

Jessika har kloka synpunkter i sin kommentar till mitt tidigare inlägg och klär min position i ord, regeringen kan inte lastas för GM beslut. GM har visat sig allt annat än en ansvarstagande ägare och bär därmed huvudansvaret i det specifika fallet. Men, det finns ingen annan som kommer att ta ansvaret för de omförsäkrade och nyarbetslösa som nu ökar lavinartat om inte regeringen går från ord till handling.

För varje dag som går får A-kassorna allt mindre manöverutrymme. Den genomsnittliga handläggningstiden hos dessa ligger i dagsläget på elva veckor. Det säger sig självt att med den anstormning vi kommer se under första kvartalet löper A-kassorna en uppenbar risk att totalt haverera under anstormning. Lampor med ”System overload” riskerar lysa med fast sken och varningarna har varit många.

Just nu sk-ter jag i om arbetsmarknadsministern har för mycket att göra eller inte, har han en för hög arbetsbelastning så borde det finnas ett ledarskap som kan se till att uppgiften löses på annat sätt. Det är det som är såväl regerandets som ledarskapets sköna konst.

I detta nu förtjänar regeringen att klandras rejält för den delen av händelseutvecklingen. Det går inte längre att skylla på otur eller att det är någon annans fel. Om upprepad tur är skicklighet så är upprepad otur med andra ord oskicklighet.

Och därmed sagt kan vi inte acceptera en regering som har otur hela tiden….

Expressen, SvD, Aftonbladet , SvD 2, DN , Aftonbladet,

På DN Debatt idag kan vi läsa om att Pontus Braunerhjelm, VD för Entreprenörsforum och professor vid KTH tror att de negativa effekterna blir begränsade. Han menar att i stället kan det bli startskottet för nya företag och en kreativ omvandling av den svenska fordonsindustrin.

Ja, så kan det mycket väl bli om regeringen spelar sina kort rätt, men det finns stötetstenar. På kort sikt innebär nedläggningen av Saab naturligtvis en besvärlig omställning för Troll­hättan medger han

Omskolning och vidareutbildning kommer att vara nyckeln till en smidig omställning, men även företagsklimatet måste förbättras så att det blir lättare att anställa och avskeda personal, skriver Pontus Braunerhjelm.

Jag väljer att resonera lite kring just vad han skriver om omskolning och vidareutbildning. Det finns skäl att titta både bakåt samt framåt nu för att debatten skall bli konstruktiv. Saab gick i graven så att uppehålla sig vidare vid det faktumet är inte konstruktivt. Men, finns förutsättningarna som Pontus Braunerhjelm pekar på?

Regeringen påstår nu att man kommer tillföra medel och resurser, en siffra som nämnts är två miljarder kronor. Denna siffra är ointressant om vi inte vet vad som finns i dessa resurser och jag ställer mig milt sagt tveksam om vi på tre månader skall få en organisation på fötter som kan adressera just de områden som kan ge den största effekten.

Jämfört med våren 2006 har antalet platser i arbetsmarknadsutbildningen skurits ner med över 50 procent för att finansiera jobbskatteavdrag och hushållsnära tjänster. Det är anmärkningsvärt lågt givet arbetsmarknadsläget. Detta har skett trots att utvärderingar visar att den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen ger den enskilde mycket goda chanser att etablera sig på arbetsmarknaden. Tittar vi närmare på grafen nedan så blir regeringens passivitet slående då lågkonjunkturen slog till med full kraft i oktober 2008, sedan dess har väldigt lite hänt för att möta arbetslösheten. Och det som hänt har skett från en historiskt låg nivå.

Jag anser att nu behöver Maud Olofsson och Sven-Otto Littorin lägga in en överväxel, eller att åtminstone peta i tvåans växel för att överhuvudtaget börja hacka sig fram, den förmågan har inte varit direkt framträdande sedan regeringsskiftet. Jag ser inte riktigt idag hur framför allt AMS skall kunna växla upp eftersom man redan går på knäna med de förändringar som sker i socialförsäkringssystemet. Utöver att det i januari kommer tillföras 16 000 ”omförsäkrade” (vilket bara är början) så kommer varslen från Saab och dess underleverantörer lägga ytterligare sten till bördan.

Nu tror jag kanske som SvD, att nedläggningen av varumärket Saab kanske inte kommer stänka på regeringen och att sådana oden som Robert Collin författar andas mer nostalgi över varumärket samt känns som överord men han har en poäng.

Jag dristar mig till att påstå att Maud Olofsson (C) har en väg att gå innan jag känner att hon klarar av industripolitik i bredare, framtidsorienterade och pragmatiska perspektiv. Hanteringen av Saabs efterverkningar kommer definitivt ligga till grund för hur väljarna bedömer regeringens framtid. Så därför börjar det bli dags att peta i en högre växel, det hastar. Folk blir av med jobben på riktigt nu.

Annat: DN, SvD , RUT utredning,

Bloggat: Martin Moberg, Peter Högberg , Kent Persson,

Jo en sak till: Veckans Knuff-lista har nu förändrats lite, stort grattis till herrarna Fridén och Utbult på Alliansfritt som nöp andra platsen. Peter Andersson får se upp nu....

1. Peter Andersson (1)

2. Alliansfritt Sverige (3)

16. Kulturbloggen (16)

18. Rödgrönt samarbete (18)

25. S-buzz (28)

28. HBT-Sossen (27)

29. In Your Face (31)

36. Peter Högberg (41)

38. Veronica Palm (38)

40. Claes Krantz (36)

44. Bodströmsamhället (48)

46. Erik Laakso På uppstuds (37)