Utbetalningarna av ekonomiskt bistånd, socialbidrag, ökade med 19 procent under tredje kvartalet, värst drabbat är Örebro rapporterar Socialstyrelsen återgivet i SvD och DN som även har gjort en länsindelad statistik.

Som en tanke kommer även idag två utspel från de Rödgrönas partiledare- Det ena om hur försäkringssystemen skall samordnas, det andra om hur ett statligt ägande av Vattenfall skall utnyttjas att skapa fonder för tillväxt.

Bägge angelägna. Bägge interagerande med den andre. Jag väljer att inte kasta några pajer på Kent Persson (M) i Örebro i det här läget, även fast det är lockande när jag läser hans inlägg från den 28 oktober 2008. Det vore alltför enkla poäng att plocka och hjälper sannolikt inte alla de som nu befinner sig i en minst sagt prekär situation. En situation som om inte något börjar hända snart kommer att slita isär vårt samhälle.

Den andra frågan, om att tillgängliggöra riskkapital, är däremot mer konstruktiv. De Rödgrönas förslag är ett konstruktivt och jag måste faktiskt kasta in ett till. Inte så socialdemokratiskt men desto mer präglat av pragmatism och inspirerat av Illmar Reepalu (S) som menar att det räcker inte att partierna vill entreprenörerna väl. Han levererar förslag till konkreta åtgärder på DI Debatt, ett sådant är att kunna skjuta upp arbetsgivaravgifter i tre månader för nyanställda. För är det något som företagare lider brist på idag är det likviditet och riskvilligt kapital.

Det är lättare för ett hushåll att ta ett bostadslån än för ett företag att erhålla, trots god soliditet, riskvilligt kapital för att kunna expandera och rekrytera. Mitt inspel till detta är att försöka utforma någon form av skatteamnesti för de miljarder kronor som stannat kvar utomlands. Ett sådant alternativ för dom som valt att låta vinster stanna kvar utanför Sverige för att slippa betala skatt skulle kunna få någon form av villkorad amnest från straffavgifter etc.

Givet att dessa bolag och privatpersoner investerar eller kapitaliserar upp riskkapitalfonder avsedda för mikro- och småföretagare skulle dessa, om de gör transaktionen innan ett givet datum, kunna ”gå fria” från straffavgifter och tilläggsbeskattningar.

Det är inte så mycket traditionell socialdemokrati i dessa tankar, mer av pragmatism (titta på länken, Berglin är klockren). Om vi ska få fart på vår ekonomi och vår arbetsmarknad måste vi våga kliva utanför boxen. Socialstyrelsens siffror talar sitt bistra språk och regeringen tycks vara mer upptagen med att skylla på (S) än att agera.

Så, det blev inte mycket till paj från min sida gentemot Kent. Men jag måste erkänna att det var bra lockande….


Kent Persson, Peter Andersson, Johan Ulvenlöv,

Människor ska slippa bollas mellan myndigheter. Därför vill vi samla Arbetsförmedlingens, Försäkringskassans och kommunernas insatser i en enda ­organisation på kommunnivå. Vi kallar det för ”En dörr in”, skriver Mona Sahlin, ­Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly i SvD.

Själv har jag faktiskt erfarenhet av detta, den här typen av tillvägagångssätt bedrevs för sju år sedan i min hemkommun på ett försöksstadium. Min reumatism hade precis brutit ut och jag var, milt sagt, rätt illa däran. Jag blev kontaktad av Försäkringskassan och hade tur med engagerad personal och en coach värd namnet. Det är inte ovanligt att när, vilket var mitt fall, att jag var tvungen att omvärdera stora delar av livet när kroppen visade sig allt annat än en pålitlig partner.

I alla fall fick jag senare reda på, när jag väl lämnat projektet, att det lades ner som ett resultat av de stora omorganisationer regeringen sjösatte i samband med valvinsten 2006.

Jag tycker det är bra att de Rödgröna nu återupplivar detta projekt och sätter det i en lokal kontext. Det är förutsättningen för att lyckas. Men, och det finns en rad med fallgropar:

Resurser, attityder och regelverk har all anledning att genomgå en omfattande översyn. Kanske ytterst den tendens att regionalisera Försäkringskassan som organisation. Norrtäljes ärenden handläggs nu i en grannkommun, kvar finns endast ett servicekontor trots att det lever runt 55 000 människor i kommunen. Jag förutsätter, om reformen skall lyckas, att tendensen vänds så att myndighetsutövningen kommer närmare medborgaren. Inte som idag tvärtom.

I detta ärende kommer jag, av en ren slump då det var planerat sedan tidigare, på torsdag vara moderator i en debatt mellan Kurt Kvarnström (S), riksdagsman och ordinarie ledamot i Socialförsäkringsutskottet samt Birgitta Rydberg (FP), sjukvårdslandstingsråd i Stockholms län.

Advent.

Jag måste passa på att framför allt tacka Kent för initiativet att skriva mer personligt, i ett krönikeformat, på helgerna. Helt ogenerat (nästan) kommer jag plagiera detta format, ett trevligt initiativ som jag ska försöka hålla mig till på söndagarna och så även Peter om jag förstått honom. Men åter till advent.

Nu går vi in i den period på året som skall präglas av fred och frid enligt vår lutheranska tradition. Jag vill poängtera, innan jag går vidare, att en av mina bästa vänner är präst och har definierat mig som en av de mest ateistiska personer han träffat. Min taktkänsla för det religiösa inslaget i allmänhet och denna högtid i synnerhet är högst begränsad. Milt uttryckt och en inställning som inte alltid är uppskattad av min omgivning.

Men fred och frid skall ändock prägla oss så här års. Råder detta tillstånd kan man, med visst fog, fråga sig?

Även fast det är långt till valet 2010 så har ändock valrörelsen börjat. De olika partierna och regeringsalternativen är utkristalliserade emedan vad dessa innebär i politiska förslag fortfarande har en del kvar. Med de ideologiska skiljelinjerna som grund har sådana som jag, Peter, Björn, Johan, Martin, Alexandra, Kristian och Peter valt att ta debatten med våra motparter i bloggosfären. Dessa kanske den här veckan bäst representeras av Fredrik, Kent, Dick, och Mary men det finns många fler bra bloggar på bägge sidor som inte ryms här. En politisk kraft som måste nämnas är Piratpartiet, i mitt fall bäst representerad av Gun Svensson, som med sitt enträgna arbete kommit att påverka och skaka om de ”etablerade” partierna. Dessa samhällsdebattörer kommer tvivelsutan att under tiden fram till valet såväl formera sina egna styrkor som sitta på läktaren och puffa de etablerade partierna i en annan riktning. Min adress till Gun och alla andra pirater är att jag från djupet av min solkiga själ respekterar och uppskattar deras enträgna arbete. Även fast jag aldrig kommer rösta på dom så kan jag ibland känna en sympati i anden i vissa frågor med dem.

Och nu till veckan som varit. Mycket av debatten har kretsat kring regeringens (närmare bestämt näringsministern) förmåga till ansvar och ledarskap i industriella frågor. Vattenfall och Saab har präglat debatten och den kommer sannolikt få en fortsättning med den förestående KU-granskningen. Jag har luftat mina synpunkter om vad jag tycker i bägge frågorna och ser väl ingen anledning att gnugga in detta i ministerns eller dennes sympatisörers eller opinionsbildares ansikte en gång till.

Ett annat samtalsämne har varit de spelteorietiska resonemangen och opinionssiffror. Mitt partis siffror är ingenting att yvas över i en historisk kontext men samtidigt är riksdagens småttingar nu riktigt illa ute. Och värre kan det bli för ett av dom. Andelen osäkra väljare är idag runt 19 procent och min bedömning är att en stor del av dessa inte ens har valt blocktillhörighet.

Ett tredje ämne som jag måste ta upp nu när jag summerar veckan är Afghanistan. Åsa Lindestams (S) och Allan Widmans (FP) enträgna arbete i Försvarsutskottet och andra fora (för att nämna två av många) parat med kanske framför allt SvD om helikoptrar till vår trupp i Afghanistan verkar nu bära frukt. Glädjande men även en allvarlig signal till såväl försvarsmaktsledning som försvarsminister att sunt förnuft och förmåga att prioritera rätt bör ses över. Den här frågan har varit olöst på tok för länge och ingen inblandad beslutsfattare i departement eller högkvarter kan räkna med något annat omdöme än IG.

Inför veckan som kommer tror jag att Saabs framtid och social- och sjukförsäkringssystemen kommer dominera debatten och som du kan läsa i Aftonbladet, DN och SvD. Även fast dagens nyhet om nya beräkningsgrunder kanske kommer klinga av finns det god grund att driva denna fråga vidare. Hittade nyss på Alliansfritt hur en av (M) mönsterkommuner, Täby, ser på en sådan enkel sak hur många tänder som en enskild kan vara berättigad till. Ett exempel gott som något på vad som skiljer oss åt i synen på människan.

Valrörelsen är i full gång. Kanske inte så mycket konkreta förslag ännu, mer att vi nu slår ner pålarna i en ideologisk grundposition.

Och till er alla: En fortsatt fredens och fridens afton.

Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder ankomst. Advent är den inledande perioden i det västerländska kyrkoåret. Jag hade tänkt att skriva en adventskrönika men den får anstå till kvällen. Varför?

Idag kan vi i Aftonbladet, DN och SvD läsa hur regeringen nu avser inleda detta år. Reglerna för ersättningen från Försäkringskassan ska bli helt annorlunda mot i dag. Studenter och andra nya på jobbet riskerar i allt väsentligt ett sämre skydd när de blir sjuka men regeringen kommer inte lägga förslaget förrän efter valet visar det sig. Förutom de som precis har tagit klivet ut i arbetslivet riskerar även deltidare som går upp i tid att komma i kläm. Däremot kan heltidare som börjar arbeta deltid tjäna på förändringen eftersom de under en tid får betydligt mer i ersättning än vad deras aktuella inkomst egentligen ska ge.

Regeringens politik, med nu senast deltidssjuka som tvingas ta tjänstledigt från sina arbetsgivare för att vara sjuka och ha möjligheten att rehabiliteras, kräver att vi tänder ett ljus. För att hålla bort mörkret och kylan som alltmer präglar det samhälle som nu växer fram.

Tänd ett ljus du med.

Annat:

Kulturbloggen som kommenterar
Scaber Nestor som funderar
Claes Krantz som reagerar
Svensson som protesterar

Vårdnadsbidraget infördes av den borgerliga regeringen, trots att det motverkar arbetslinjen och utmanar jämställdhet. Erfarenheterna hittills talar för att slopa systemet skriver DN Debattredaktion.

Men kommer det ske? Sannolikt inte, attackerad från såväl (FP) som (M) inom socialpolitiken så riskerar, om detta försvinner, (KD) försvinna från kartan på det rikspolitiska planet och i praktiken bli uppätna av sina allierade.

(M) ansvarar för det närliggande socialförsäkringsområdet och tuggar sig sakta men säkert in mot kärnan från sitt håll emedan (FP) med sitt landsmöte skapat en av valrörelsens tyngre rubriker med rätten att få åldras tillsammans, det senare en klar utmaning mot (KD) värdighetsgaranti. Det ger Göran Hägglund ett ganska litet utrymme i valrörelsen att redovisa vad (KD) har för möjligheter nästa mandatperiod.

Förslaget i förra valrörelsen om sänkt bensinskatt blev fiasko när det gick upp för Fredrik Reinfeldt att miljöfrågorna var vår tids kanske största utmaning, i abort- och äktenskapsfrågorna har riksdagen med en förkrossande majoritet beslutat i en annan riktning.

När nu Göran Hägglund ger sig ut på sin köksbordsturné för att hämta inspiration så undrar jag lite över vad resultatet blir. Hur den kristdemokratiska tankesmedjan ska få ihop resultaten av de samtalen med deras kanske främsta företrädares, mer bokstavstrogna, syn på hur samhället skall möta framtidens utmaningar.

Men regeringen behöver (KD) om man ska överleva, den balansakt på fyra procent som (KD) nu utövar måste lyckas men jag tror inte att Fredrik Reinfeldt (M) ska vara så orolig för att Göran Hägglund misslyckas. Gammel-(M) kan mest sannolikt mycket väl tänka sig att lägga sin röst på ett värdekonservativt (KD) givet att förslagen inte är alltför tossiga.

Värre ute är (C) som försöker få sina gamla väljare, LRF medlemmar och andra icke-urbana väljargrupper, att stanna samtidigt som man vill smälta in i Stureplansmiljön bland investment bankers, corporate finance experter och managementkonsulter. Då tror jag nog att (KD) har det lite lättare så länge tossigheterna hålls på en rimlig nivå.

Men säkert är det inte.

Uppdaterad efter kommentar från en läsare

Svenskt Näringslivs rapport om hur den rödgröna politiken skulle slå är naturligtvis värd att kommentera. I en rad frågor har Svenskt ­Näringsliv dessutom hamnat på rejäl kollisionskurs med regeringen och finansminister Anders Borg. Men organisationens ordförande Signhild Arnegård Hansen förnekar att attacken på de rödgröna är ett försök att flytta fokus från den konflikten.

Jag kan tycka, efter att ha tagit del av rapporten (vilket läsaren bör göra för källkritikens skull), att den gör en rad antaganden som inte alls på något sätt är färdigförhandlade i de Rödgrönas valmanifest varför den inte känns som något annat än en partsinlaga. Signhild vitsordar sedemera detta i en bisats i intervjun.

Men att hela Svenskt Näringsliv är en part i ett större spel med egna intressen att tillvarata blir allt tydligare när en annan organisation, Företagarna, ger (MP) och (V) småföretagarpolitik markant högre betyg än regeringens partiers. Läs den rapporten den med. På det hela lite märkligt hur två organisationer, med i huvudsak samma intressen, kan komma till så divergerande slutsatser.

Men rent generellt är jag mer och mer kritisk till hur regeringen hanterar framför allt industripolitiken, Anders Borg (M) vitsordar att någon sådan politik inte existerar med sitt uttalande till SR/Ekot igår där han säger:

– I grund och botten ska vi inte bedriva industripolitik, vi ska bedriva näringspolitik. Näringspolitik bygger på att man har breda villkor för hela företagsamheten, säger finansminister Anders Borg (M).

Den här inställningen förklarar en del, men inte på långa vägar allt, orsakerna bakom Saab och Vattenfalls senaste rubriker. Jag dristar mig till att kalla det ointresse faktiskt. Föregående ministär påbörjade ett mer omfattande strategiarbete 2003, varav stora delar kom att beröra det innovationsmoln som försvarsindustrin skapar. Som ett mycket påtagligt exempel är den teknik (kapslar med riktad sprängverkan utvecklad av Bofors) som ligger bakom krockkuddarna i bilar en sådan produkt som idag sysselsätter tusentals anställda. I alla fall, detta strategiarbete har upphört sedan Sten Tolgfors under ledning av Anders Borg tog över försvarsdepartementet.

Vad jag vill ha sagt är att det finns möjligheter, vilket föregående ministärer (M) samt (S), att arbeta aktivt med innovationsupphandlingar som medel i en aktiv industristrategi. Fordonsindustrin, i exemplet, hade inte tagit fram motsvarande produkter på många år om inte en medveten strategi från regeringen (oavsett politisk färg) hade följts och Sverige är nu bas för ett av världens ledande företag som ett resultat. Ett av dessa företag har verksamhet i 80 länder idag.

Regeringens nuvarande näringspolitik tycks baseras på skattefinansierad tjänstesektor med hushållsnära tjänster och jobbcoacher som kanske de tydligaste exemplen. I sammanhanget en lite märkligt näringspolitik kan jag tycka. Och om vi följer Anders Borgs utsago så kan inte vi, eller industrin heller, förvänta oss speciellt mycket mer.

Men jag vill vara tydlig, det ena utesluter inte på något sätt det andra. Med en medveten industripolitik och att underlätta för mikroföretagaren (0-9 anställda) kan industriklustrets underleverantörer komma att få en ökad trygghet och del av de positiva effekterna av till exempel innovationsupphandlingarna. Eller, till och med vara en aktiv del, det finns många stora begåvningar som jag bedömer är underutnyttjade i denna krets.

Och vem vet, som bieffekt kan kanske ett eller annat mikroföretag bli framtidens exportframgång....

Annat:

Krassman som har ett bra och långt inlägg
Mary Jenssen som tycker att för mycket kommer bort i bruset
Peter Andersson vars åsikter ligger i linje med vad jag anför

Spelteorierna har fått nytt bränsle med Mona Sahlins (S) avfärdade invit till (C) och (FP) igår.

Den olyckliga fastlåsningen i två block i svensk politik svarar illa mot vårt proportionella valsystem. I en tilltrasslad parlamentarisk situation efter valet 2010 – där ingetdera av de politiska blocken fått egen majoritet – finns olika lösningar. Ett alternativ vore att blocken enar sig om att temporärt låta Miljöpartiet ensamt bilda regering och regera med hoppande majoriteter. Mönstret från 1978 med Folkpartiet i regeringsställning skulle därmed upprepas skriver Olof Ruin i DN idag. Att en ministär endast bestående av (MP) finner jag dock som uteslutet, utrikespolitiken i form av vårat engagemang i Afghanistan är ett sådant centralt. En annan synen på försvarspolitiken.

Samtidigt hittar jag en kolumn idag av SvD´s Thomas Gür som, till skillnad från hans redaktionskollegor Claes och PJ, gör en någorlunda nykter analys av situation och ropar (sannolikt för döva öron) efter en valallians. En valallians skulle enligt Thomas kunna avvärja den omedelbara faran för (C) och (KD) att falla för ”Kamrat fyra procent” men är inte möjlig av två skäl. Partiekonomiska och rent finansiella, det senare då bidrag mellan 20 och 30 miljoner skulle vridas ur händerna.

Varför jag kan tycka att Thomas resonemang håller är för att såväl (C) som (KD) problem är större än ett havererat näringsdepartement eller en socialminister som ränner som en skållad råtta mellan köksbordens kaffekoppar. Problemen är spretiga väljarkårer.

Ställer man en representant för Stureplanscentern bredvid en grisbonde är det svårt att förstå hur de tillhör samma parti. På samma sätt är Göran Hägglunds (KD) resa mot mittens rike med en vilja av mindre regleringar på tvärs mot sina egna abortmotståndare och ledande kristdemokrater som önskar att statministern i varje tal ska be en högre makt välsigna Sverige.

Hade (C) valt att hålla kvar vid sina kärnväljare från början, med rötter i LRF, så kanske man inte utvecklats till ett 20-procents parti men väl runt åtta procent om man haft en tydligare regional miljöprofil. (KD) huvudvärk är något mildare eftersom (M) av det mer konservativa snittet är det parti som kan tänka sig att vara stödtrupp i trängda val, en stödtrupp som (C) i allt väsentligt saknar. ”Hip”-faktorn att vilja stå på Stureplan med en latte istället för i skogen med en kaffetermos har försatt (C) i en situation som partistrategerna säkert börjat fundera över en hel del nu.

Att de rödgröna inte har klockrena siffror vet jag om mycket väl men, och här talar siffrorna i opinionsundersökningarna sitt språk, utmaningarna är minst lika stora om inte större för Alliansen. Vissa ministrar har sista tiden börjat spela bort de kort som handlar om ledarskapsförmåga, andra kort som kommer att granskas i valrörelsen är såväl hur många som befinner sig i utanförskap och hur många som kommer få gå i avsaknad av en industristrategi.

Det senare kommer jag återkomma till senare under helgen.



Annat: Peter Andersson om M-dominans, Krassman om blockeringar, Stefan Mårtensson som med sin postning implicit beskriver hur (C) står utan stödröster, Per Ankersjö som försöker förklara borgerlighet,

Hur skall man tolka Mona Sahlins utspel om ett samarbete över blockgränsen idag? PJ Anders Linder tolkar, föga förvånande, utspelet som en vilja att dumpa Lars Ohly (V).

Men jag skulle inte vara så säker på det. Partisekreterarna i (C) respektive (FP) är inte direkt sena i sina kommentarer då ingen av dessa vill ”samarbeta med socialister” och därmed slår igen den dörren med samma kraft som Maria Wetterstrand (MP) slängde igen dörren på Jan Björklunds (FP) tidigare invit. Det senare med motivationen att (MP) aldrig kan tänka sig att stödja en moderatledd regering.

So wie so är nu ett antal näsor något plattare och spelplanen därmed lagd när alla nu sagt sitt. Min tolkning?

Mona Sahlin (S) avlutade idag, med herrar Flanking och Ullenhags uppvisade reaktioner, spelteoretiska resonemang fram till valet. Uppvärmningen är nu över, nu ner i starblocken för den första januari upphör borgfreden.

SvD, SvD 2, DN

Bloggat:

Peter Högberg om ensam är stark,
Peter Andersson om utspelet
Dick Erixon om desperation
Kent Persson om fulspel
Kristian Krassman om blockeringar

och slutligen

Kamrat Antonsson som vanligt befinner sig off-pist

Cecilia Wikström (FP) erbjuds jobbet som migrations-kommissionär av ordförande José Manuel Barroso, som strax efter lunch presenterade sin nya laguppställning rapporterar DN, Aftonbladet (även Lena Mellin) och SvD bland annat.

Dick Erixon bedömer posten som medeltung men jag håller inte med. Visst, utrikes, jordbruks samt regionalkommissionärerna är mer prestigefyllda men denna post innehåller en rad med strategiska överväganden och vägskäl som inte skall ringaktas, hennes prestation kommer kunna mätas i många år efter att hon lämnat. Att ansvara för bland annat migrationsärenden kommer innebära allt annat än en promenad i parken då starka centrifugalkrafter präglar migrationspolitiken.

Ungern och Rumänien har stora problem med den demografiska utvecklingen, läget är akut med fertilitetstal som ligger väl under 1,5 barn per kvinna emedan Italien och Grekland har stora problem med båtflyktingar från Afrika. Samtidigt som vissa länder nu är i akut behov av invandring för att hålla produktionen uppe finns andra länder som vill starkt begränsa folkrörelser över EU.s yttre gräns.

Lägg därtill Cecilia Malmströms andra arbetsuppgift, polissamarbetet. Inte heller här är ens hennes egen nuvarande justitieminister helt på banan då denne historiskt motsatt sig central samverkan på det nationella planet.

Ändå tror jag att portföljen mycket väl passar Cecilia Malmström. Jag är, trots att jag inte sympatiserar med hennes parti, övertygad om att hon är rätt person till jobbet. Alla hennes tidigare färdigheter såsom språkkunskaper, doktorstiteln i statsvetenskap, europaparlamentariker och minister skapar en mycket god plattform och nätverk för en framgångsrik tid som kommissionär.

Jag bedömer att hon är väl rustad och vill på detta sätt önska henne lycka till.

Mona Sahlin (S) manar till nationell samling kring Saab i dagens "morgonsoffa" (konstigt uttryck, finns det en "lunch"- eller "kvällssoffa"?). Som jag skrev om tidigare finns faktiskt alla regelverk och finansiella medel på plats för att kunna få en fart framåt. Men något lurt är det, och här vill jag vara tydlig: Staten ska inte äga bilmärken, sådant hör hemma i andra statsskick.

Men vad är lurt? Regeringen har i riksdagen påtalat "fordonsklustrets" vikt för Sveriges utveckling som industrination, alla regelverk och finansiella medel har en uppbackning i såväl Riksdag som EU. Vi har en skolminister och en tidigare utbildningsminister som talat sig varma för kompetens och utveckling. Ändock haltar hela processen. Eller haltar, står helt still.

Jag kan inte annat än få känslan att det är något som inte stämmer. Antingen finns viljan, och då ska man inte stå och säga vad man inte ska göra. Eller så finns inte viljan, och då ska man göra processen kort. Varför dessa tveeggade signaler? Finns det tvivel på den egna förmågan? För ytterst handlar det om kanske 15 000 enskilda människors oro, en oro som definitivt inte behöver få ytterligare bränsle.

Oro föder rädsla, rädsla föder hat, hat föder.... nej. Jag vill inte avsluta den tanketråden. Men att det kommer påverka opinionen borde vara ställt utom allt rimligt tvivel.

Mer i DN,SvD, AB, GP, Expressen

Peter Andersson som (all heder) ser ljus,
Peter Högberg om orsosmoln i opinionen
Edvin Alam om att flaskorna ska ligga till sig lite till
Mary Jenssen om sin syn på opinionen

Mona Sahlin ställer nu ultimatum och kräver att det ska bildas en majoritetsregering efter valet om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får en vågmästarställning. "Det skulle bli politiskt kaos med en minoritetsregering", säger Sahlin till DN som idag även publicerar Synnovates senaste undersökning (finns mer i Expressen).

Denna är den senaste i raden av rysarundersökningar, inget block har majoritet och bägge ledarna (både Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S)) vill att den andre pantsätter skinnet innan björnen är skjuten. Vad jag vill ha sagt är att flirtarna eller uppmaningarna att bryta blockpoliktiken nu hörs från bägge håll och jag tror mig veta att det finns krafter i bägge blocken som bejakar detta. Inte för att dom är starka, därtill är lojaliteten för stark, snarare att det finns ibland en sorg över nivån i det politiska samtalet. Om det nu är ett samtal….

Det är lika bra att vara ärlig, jag har i alla fall inte den blekaste aning vad jag skulle gjort i den här situationen. Jag tycker dock att det är bra att Mona Sahlin i alla fall öppnar upp för samtal måndagen den 20 september 2010. Men innan dess har vi en sannolikt stenhård valrörelse. Jag hoppas att den utvecklas på ett sådant sätt att vi kan samtala med varandra den måndagen och inte faller alltför djupt i graven av smutskastning. Där har alla, inklusive jag, ett ansvar att inte dras med i en allmän hysteri.

Och även där är det bara att försöka vara ärlig, det är inte alltid det är lätt och jag vill därför uppmana läsare att påtala när ni tycker jag går över gränsen.

Annat: Peter Andersson kommenterar undersökningen.

2008 antog riksdagen regeringens proposition 2008/09:95

Staten som huvudman för bolag med verksamhet avseende forskning och utveckling och annan verksamhet inom fordonsklustret m.m där man skriver bland annat följande som resultat av finanskrisens inledningsfas:

Med anledning av den nu beskrivna situationen bedömer regeringen att staten bör bedriva verksamhet genom statliga hel- eller delägda bolag avseende forskning och utveckling och annan verksamhet inom fordons-klustret. Bildandet av sådana bolag kan även innefatta förvärv av s.k. lagerbolag. Den verksamhet som bedrivs bör ha till uppgift att på kommersiell grund stärka fordonsklustrets internationella konkurrenskraft.

Verksamheterna ska bestå av FoU-verksamhet, men även annan verksamhet med betydelse för industrins utveckling. Anledningen till att regeringen finner att verksamheten bör bedrivas i bolagsform är att det underlättar samverkan med näringslivet. Avsikten är att bland annat bedriva FoU-verksamhet och finansiera verksamhet hos andra forsk-ningsaktörer, som t.ex. företag, forskningsinstitut samt universitet och högskolor.

Nu anser jag inte, och där håller jag med näringsministern (som gärna får skriva ut och rama in denna postning, papperskvaliteten Svenskt Arkiv är åldersbeständigt och tål solljus), att staten skall äga biltillverkare på fallrepet. Men. Riksdagen har med denna proposition givit regeringen ett utrymme att agera framåt och ingjuta mod istället för att som nu mest fokusera på vad man inte ska göra. Detta utrymme har även stöd i Industrikommitténs strategiska ramverk som i sin tur har hela det europeiska industrisamarbetet som stöd. EU har explicit uttryckt att man bejakar en statligt - privat partnerskap.

Det strategiska ramverket är på plats, riksdagen har givit regeringen ett finansiellt och operativt utrymme att äga och driva utvecklingsbolag för att kunna ställa om och / eller anpassa ett industrisegment som regeringen själva identifierar i propositionen som unikt i Europa. Min fundering en kväll som denna, när upp till 15 000 personer är oroliga för sin utkomst, varför tog riksdagen detta beslut? Jag kan inte direkt peka ut ett enda framåtsyftande exempel som kan ingjuta hopp om en industriell framtid i Trollhättan med omnejd trots att regeringen för detta ändamål har anslagit tre miljarder kronor.

Det bästa regeringen kan göra för att hjälpa Saab är att hjälpa till att korta tiden för en ny affär så långt det bara går. Det sade Saab-chefen på en sällsynt presskonferens i Trollhättan som andas en viss kritik mot det juridiska klister som kännetecknar åtgärderna. Ett juridiskt träsk drog ner Saabs tilltänkte räddare Koenigsegg Group. För att realisera affären var parterna tvungna att enas om inte mindre än 86 avtal, avslöjar Saabs Automobiles vd Jan Åke Jonsson – som kritiserar regeringen för att ha gjort för lite.

Det fordonskluster som regeringen talat så varmt om tenderar nu att utvecklas till ett klister av juridik och utanförskap. Ett utanförskap för såväl den enskilde som en hel industri.


Media: SvD, SvD2, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3, DN * 2, DI

Annat: Veronica Palm om sin oro, Alliansfritt om att lova att inte göra något, Martin Moberg om utanförskap, Johan Ulvenlöv om ett raderat utanförskap.

På DN Debatt, som även kommenteras i SvD och Aftonbladet, ventileras nu regeringens hanterande av utnämningsmakten. Artikeln på DN Debatt av Sven Erik Österberg (S) (och som jag kommenterar här) baseras i allt väsentligt på Riksdagens Utredningstjänst rapport som du hittar här.

Rapporten är väl värd en stunds eftertanke. Framför allt om man som jag bekänner sig fullt ut till John Rawls, en av socialliberalismens förgrundsgestalter, urspungsposition. Han säger följande om ämbeten i statens tjänst:

*Alla yrken och ställningar skall vara öppna för alla människor att söka och diskriminering är ej tillåtet.

Av den anledningen tycker jag att debatten är nödvändig. Framför allt med tanke på den retorik som kom att prägla Alliansens utspel under valrörelsen 2006. Ett av de mer remarkabla uttalandena står Maud Olofsson (C) för i synen på statsförvaltningen när hon säger följande:

"Det är inte bara ett socialdemokratiskt parti som styr landet utan det är en maktapparat. Vi ser också en socialdemokrati som använde hela statsapparaten för att ge förläningar till dem som har partibok. I andra länder skulle detta kallas korruption."

Vid samma tillfälle kallade Fredrik Reinfeldt AMS generaldirektör Bo Bylund för en “socialdemokratisk valarbetare” vilket är en allvarlig anklagelse som borde få en polisutredning som följd om vi ska försvara vår förvaltningsmodell. En sådan har inte förevarit, än mindre en utredning vilket tyvärr säger en del om de retoriska greppen från våra nuvarande (ordinarie och ställföreträdande) statsministrar.

Jag anser att rapporten förtjänar en timmes studier, oaktat vad man tycker om de olika politiska alternativen. Fokusera gärna på avsnitten där författaren gör en internationell utblick. Vi är inte, framför allt med regeringens agerande sedan 2006, på något sätt bäst i klassen. Vad jag skulle vilja kasta in är en variant på det brittiska systemet med en kommitté som gör ett oberoende urval. Den varianten ligger väldigt nära det amerikanska systemet med offentliga utfrågningar innan utnämning.

I praktiken skulle detta innebära att regeringen, efter en kontrollerad process, låter till exempel arbetsmarknadsutskottet fråga ut samt ge sitt utlåtande innan regeringen utser till exempel en ny chef för arbetsförmedlingen. På detta sätt bedömer jag att vi desarmerar politisk träta och att de myndighetschefer som slutligen passerar alla nålsögon har en bred förankring.

Genom att låta fler politiker bli engagerade över blockgränserna kan vi kanske avpolitisera utnämningspolitiken och lyckas vi med det, vore mycket vunnet.

Annat:

Peter Andersson sammanställer alla regeringens hitillsvarande dikeskörningar.
Peter Högberg kommenterar rekryteringshaveriet
Johan Ulvenlöv kan du läsa för att få hans bild av ärendet från riksdagsgruppens horisont.

Uppdaterad

Mer än var tredje utnämning av regeringen efter 2006 har skett i helt slutna processer. Det är hög tid att utvärdera alliansregeringens vallöften från 2006, även om detta inte var ett explicit löfte så uttryckte sig såväl (C), (KD) som (M) partiledare i en riktning (se citat i RUT utredning) som rimligtvis inte kan tolkas på annat sätt än just löften. Bland annat deklarerade man att alla lediga tjänster till ledande befattningar inom staten ska utannonseras. En ny utredning från Riksdagens utredningstjänst visar att merparten av utnämningarna – 53 av totalt 93 utnämnda chefer – genomförts utan att den som utnämnts sökt tjänsten. Över en tredjedel, 38 tjänster, har tillsatts i slutna processer skriver Sven Erik Österberg (S) på DN Debatt som även kommenteras i SvD och Aftonbladet.

Detta var en av Alliansens paradgrenar i valrörelsen och den faller nu platt till marken, i och för sig kan och skall Fredrik Reinfeldts (M) företrädare i ämbetet Göran Perssons (S) personalpolitik med viss fog kritiseras hårt. Han gjorde denna gren till sin egen, upphöjde den till stor konst och kunde med utnämningar och regeringsombildningar såväl slå drömmar i spillror som föda nya stjärnor. Att Sven Erik Österberg nu visar att han förstått betydelsen av en fungerande utnämningspolitik är bara att bejaka.

Det han påpekar i artikeln kan jag skriva under på, och sannolikt även Alliansen. Just utnämningspolitiken är ett av de verktyg en regering måste ha för att effektivt styra riket. Till vissa ämbeten krävs bland annat ett nätverk i den politiska sfären varför, helt naturligt, kravprofilerna påverkas att bli allt annat än generella.

Ett annat problem är sekretessen, Sven Erik skriver:

Ett öppet ansökningsförfarande ska grundas på offentlighetsprincipen men inte utsätta enskilda sökande för skada. Regeringen ska inte på eget initiativ hemlighålla ansökningar, men det ska skapas möjligheter för enskilda sökande att undvika att deras ansökningar blir offentliga. Hur detta bäst kan ske måste utredas och noga övervägas. Vi behöver därefter göra nödvändiga förändringar i sekretesslagen.

Det sista har jag själv viss erfarenhet av i en annan kontext. Om en arbetsgivare via, vilken källa de vara må, får reda på att en betrodd och uppskattad medarbetare aktivt söker sig till en annan myndighet kan detta skada individen. Rykten om varför och annat kan komma att, om den enskilde inte kommer i fråga, skada framtida relationer gravt. En annan parameter som bör sekretessutredas är hur anlagstest etc. hanteras. Test som, i fel händer, kan tolkas på sätt som skadar individen mer permanent.

Detta är en svårare nöt att knäcka än vad Alliansen insåg, eller så insåg man just det men valde att spela ut korruptionskortet i valrörelsen 2006. Jag skulle bejaka en bredare parlamentarisk utredning, det tjänar alla på. Sverige blir allt mer en del av Europa och såväl vi själva, Europa, som väljarna har mycket att vinna på en utnämningspolitik där korruptionsinslagen på alla sätt minimeras.

Efter Sven-Erik Österbergs utspel ligger bollen hos regeringen, vad som kommer härnäst kommer tydligt att beskriva hur pass seriös Fredrik Reinfeldt är eller om det bara var valfläsk 2006. Resultatet tyder dessvärre på det senare då utfallet inte ens vill diskuteras av de ansvariga.

Annat: Peter Andersson,

Ibland är det bra att ha dagar som är vikta för att skriva konsultrapporter, idag är en sådan dag och mellan dessa passar jag på att blogga. Mer för att bryta tankemönster än något annat. SvD ledare är idag en av dom giftigare mot den egna Alliansen jag läst. Föga förvånande så riktas kraven på en valteknisk samverkan nu. Ett krav som emanerar ur de milt sagt risiga opinionssiffrorna för (C) och (KD).

Det finns naturligtvis för- och nackdelar med samverkan som denna. En fördel är att tvätta bort de meningsskiljaktigheter som finns mellan de olika partierna i till exempel kärnkraftfrågan. Men. En nackdel är att signalen till centerpartiets och kristdemokraternas kärnväljare kan vara att partiledningarna kastar in handduken och i ivern att rädda det som räddas kan ytterligare slätar ut identiteten.

Just identitet är viktigt, att politiker kan identifiera sig med sina väljare och tvärtom. Och idag kan vi i Aftonbladet läsa om vilka prioriterade väljargrupper centerpartiet har. Partiets målgrupper är två: Kärnväljarna på landsbygden samt unga och tjänstemän i de större städerna. Spännande kombination.

Kan någon se en företrädare för Stureplanscentern klampa runt på en regnig leråker i handsydda italienska skor, kamelhårsulster, cashmerehalsduk med en latte i näven och se komfortabel ut? Eller har någon sett en lantbrukare sladda in med sin skördetröska på Stureplan efter jobbet och glida in i sina arbetskläder på Sturehof och ta en öl i parti- och meningsfränders glada lag?

Bägge väljargrupperna förtjänar det politiska ledarskapets fulla respekt men de har kanske lite olika förutsättningar och värdegrund. Jag säger inte att (S) har det lätt med att få väljargrupper att hänga ihop. Men kombinationen som centerpartiets valstrateger ger sig på är onekligen en… utmaning.

Annat: Krassman

Vänsterledaren Lars Ohly ger delvis regeringen skulden för den spruckna Saabaffären. Men näringsminister Maud Olofsson slår tillbaka. "Oppositionen ska vara tacksam över att det finns någon som förstår affärer", säger hon till TT som återgivits av SvD.

Nu är det kanske lite för enkelt att sätta sig och slå sig på knäna och säga att detta är lätta saker, inte ens Tomas Eneroth (S), och näringspolitisk talesperson, kan med säkerhet uttala sig om en (S)-ledd ministär hade räddat Saab.

Men tre saker bör uppmärksammas:

Pro primo: Alliansen hade innan krisen monterat ner många av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som man nu, brådstörtat, måste montera ihop igen. Åtgärder som kännetecknas av coacher och andra rätt märkliga grepp.

Pro secundo: I ljuset av SEP och BAE Hägglunds i Örsköldsviks problem blir avsaknaden av en industristrategi uppenbar. Vad Alliansen egentligen döljer bakom ord som industrikluster är tills vidare och för alla utomstående en väl förborgad hemlighet.

Pro tertio: Uttalandet att vi ska vara tacksamma för att någon förstår affärer bör näringsministern snarast äta upp innan det blir allt för illaluktande. Jag ställer mig milt sagt frågande om det är näringsministern själv, Vattenfall-metoden eller någon alternativt något annat som hon hänvisar till.

Men utöver att Jöran Hägglund (C) och Maud Olofsson (C) i rimlighetens namn borde ha sett detta komma (om man nu förstod sig på dessa affärer) så manar jag ändock till en viss försiktighet i kritikerstormen mot näringsministern för en gångs skull. Jag delar Tomas Eneroths tvekan och Saabs kris kan inte komma som någon större överraskning för någon. I detta finns en kritik från min sida mot alla politiska partier då man uppenbarligen tagit för givet att ett bilföretag som endast visat vinst ett år av tio förväntas överleva år efter år.

Med detta sista sagt är det därmed milt sagt provokativt och underlättar inte ett konstruktivt samtal med att komma och påstå att man förstår sig på affärer. Åtminstone om det var sig själv näringsministern menade.

De som nu blir utan försörjning tror jag personligen ger blanka den i försöken att förhäva sig själv, de vill nog bara ha ett jobb. Då blir man nog tacksam.

SR* 2, DN * 2, Aftonbladet,

Det kanske finns de av mina läsare som tror att jag helst av allt vill se Maud Olofssons (C) avgång nu när KU skall utreda turerna kring Vattenfall. Alliansfritt flaggar för ytterligare anmälningar men där ställer jag mig tveksam om det håller.

Men ingenting kan vara mer felaktigt än att tro att jag skulle bejaka hennes avgång. Mot bakgrund av dagens artiklar på SvD Brännpunkt och DN-debatt så hävdar den moderate bloggaren Kent Persson att centerpartiets kräftgång till stor del beror på att (C) synts för lite i media och därför bejakar dessa tydliga steg.

Jag tycker det är ädelt att Kent Persson (M) nu kommer till undsättning, likt riddaren i den skinande rustningen. Han slår ett slag för att den sköna jungfrun Maud Olofsson (C) skall synas mer och därmed betvinga den illasinnade röda (S)-märkta draken som i sägnen om ”S:t Göran och draken”. Men mer än den senaste veckans mediala täckning är svårt att slå vilket alliansens bloggare och riddare helt missat. Och mer kommer det bli, oaktat vad som kommer ut av SAAB´s svårigheter lär näringsministern få fler chanser att på egen hand komma till tals.

Men jag vill inte se Maud Olofssons avgång alls, möjligtvis en näsknäpp från KU men det får räcka med det. Med det ledarskap som näringsministern visat sig kapabel till samtidigt som (FP) genom Carl B Hamilton öppnar för en aggressiv satsning på kärnkraft i konflikt med (C) interna meningsskiljaktigheter så vill jag gärna se en Allians som åtminstone på pappret håller ihop.

Hela hanteringen och denna utveckling kommer att bli en mycket värdefull inspirationskälla för oss i valrörelsen. Ta den inte ifrån oss utan sitt still i båten, håll ihop parti och Allians, något hjärta måste ni ändå ha i kroppen.

Media: Aftonbladet, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3

Annat: Andersson & Högberg, Roger Jönsson, Krassman, Yttrandefrihet,

Jobbfrågan står i fokus inför valet 2010. Sverige har inte råd att stänga ute en hel generation från arbetsmarknaden. Den höga ungdomsarbetslösheten är oacceptabel skriver Maud Olofsson (C) på DN Debatt.

Med opinionssiffror som närmar sig stupstocken på fyra procent, ett ledarskap för sitt departement ger allt annat än rätlinjigt intryck, en internt omtvistad energiöverenskommelse och nu med Saab:s kräftgång i knäna (igen) så ter sig utspelet lika märkligt som självklart.

Märkligt för att hon i artikeln pekar ut (V) som fientligt, detta samtidigt där Företagarna i en anonymiserad undersökning konstaterat att just (V) är det småföretagarvänligaste partiet tillsammans med (MP).

Enligt Företagarna själva kommer det mest företagarvänliga förslaget från Miljöpartiet. En sänkning av arbetsgivaravgiften med 10 procentenheter upp till en lönesumma på 2,5 miljoner kronor tror fler än 60 procent av företagen skulle förbättra det svenska företagarklimatet mycket. Miljöpartiets förslag är nästan identiskt med förslag som drivs av Företagarna. Ett annat oppositionsparti, Vänsterpartiet, har föreslagit att ta bort sjuklöneansvaret hos företag med färre än 10 anställda. Detta faller väl ut hos landets företagare – nästan hälften av företagarna uppger att företagarklimatet skulle gynnas väldigt mycket av dessa reformer.

Men även självklart. Jag förstår mycket väl om Maud Olofsson nu tar upp tävlan mot (FP) att bli det mest allmänborgerliga partiet. Det är en kamp mot klockan att försöka hinna fånga upp de (M) väljare som inte längre känner igen sitt parti och där soffan helt plötsligt dykt upp som ett relevant alternativ inför den 19 september 2010.

Annat: Peter Högberg,

E24/SvD Näringsliv har två ganska värdefulla artiklar som beskriver komplexiteten i Vattenfall och är helt klart läsvärda. Efter en expansion utan motstycke där årsomsättningen på tio år ökat från 28 miljarder till 185 miljarder körde helstatliga Vattenfall in i väggen. Med enbart tillväxt för ögonen försummade ledningen med Lars G Josefsson i spetsen att lösa problemen med bolagets kärnkraft i Sverige och Tyskland. Utlandssatsningen har lett till att fossilkraft blivit dominerande samtidigt som klimatfrågan kommit i centrum.

Samtidigt blir de politiska turerna kring Sveriges och Europas elmarknader i allmänhet och Vattenfall i synnerhet blir alltmer bisarra. Nu pekar politikerna på varandra för att hitta någon att ge skulden för att det blev som man var överens om. Eller nästan.

Visserligen har en privatisering och notering av Vattenfall diskuterats från tid till annan, men fördelarna av att ha ett företag som Vattenfall i statens ägo överväger, speciellt som verksamheten ger avkastning till ägaren flera gånger om: först i form av vinst från själva rörelsen, sedan i form av elskatt och till sist i form av moms på försäljningen inklusive elskatten. Utöver detta har stater i olika EU-länder infört nya typer av avgifter som elcertifikat och utsläppsrätter.

När politiker nu träter om vem som gjort vad eller vem som inte visste vad som hände är det primärt ett spel för gallerierna. Statens totala och ackumulerade inkomster från elmarknaden inklusive avkastningen från Vattenfall är sannolikt en av de större intäktsposterna i den statliga budgeten. Inte ens den mest inbitne liberala nationalekonom borde med andra ord kunna komma upp med en bättre intäktskälla att delfinansiera den gemensamma välfärden med.

Att som ansvarig minister eller politiker med Vattenfalls centrala position och bidrag till statens finanser inte ha full kontroll över den inkomstkällan är, skriver SvD och jag håller med, som om Leif Johansson i Volvo inte skulle hålla reda på hur lastbilsförsäljningen går i Europa eller att Annika Falkengren i SEB inte skulle veta hur stort räntenettot är.

So wie so sitter denne person i skrivande stund med Svarte Petter på hand, i huvudsak på egna meriter.

Socialdemokraterna rasar och ligger nu under 30 procent. Största rösttjuvarna: Miljöpartiet.

–"Maria Wetterstrand går väldigt väl hem hos väljarna, säger Carl Melin på United Minds".

Trots nedslående siffror för (S) skulle jag ändå vara relativt försiktig med att hugga dessa siffror i sten. United Minds mätmetod är relativt ny och baserar sig på internetburna enkäter. Fördelen är att de intervjuade kan känna sig helt fria att lufta sina åsikter men nackdelen är att det är för tidigt att uttala sig om detta urval är representativt.

So wie so, inga bra siffror men den som sannolikt kanske ska ha den största huvudvärken är nog Fredrik Reinfeldt (M) trots de spelteoretiska framgångarna. Om (KD) åker ut ur riksdagen och med Stureplanscenterns attack mot (MP) i dagens DN (som jag kommenterat här) är alla tidigare spelteorier överflödiga.

Mot Maud Olofssons (C) och Göran Hägglunds (KD) huvudvärk är det precis som för (S), det kommer inte hjälpa med att ringa Iprenmannen. Endast hårt arbete, bra skor och en viss ordning och reda i ledarskapet.

Annat: Kent Persson, Kristian Krassman, Peter Andersson, Mary Jenssen

Aftonbladet, Aftonbladet2, SvD

Centerpartiet i Stockholm, representerat av bland annat Per Ankersjö, skriver idag på DN Debatt att när det gäller sjukvården är Miljöpartiet inget socialliberalt mittenparti. Man pekar på, helt korrekt, (S) sjunkande opinionssiffror i Stockholms stad och län och kritiserar implicit (MP) för att måla upp bilden av att vara ett socialliberalt mittenparti.

Att (S) går kräftgång i undersökningarna är ingenting nytt, men det är inte ens i närheten av hur (C) mår och det är sannolikt i skuggan av de senares siffror och ledarskapsdebacle vi ska läsa artikeln.

(MP) har, med viss bravur, skapat sig själva en plattform där man är relativt ensam. Av de politiska partierna är det i grunden bara (MP) som de facto har ett program hänger ihop när det avser personlig integritet vilket är en livsstilsfråga, mer så än om vem som äger sjukhusen.

Ett av skälen är (MP) kärnkraftmotstånd, kärnkraft är per se en kraftkälla som i ett långt perspektiv kräver en kontrollerande centralmakt. Såväl driftteknik (Breedreaktorer eller andra typer) som slutförvar kräver en långtgående central styrning och kontroll av en stark stat och kan inte lämnas ut till marknaden.

Det är ur dessa perspektiv jag bedömer att vi ska se (C) reaktioner, med nu senast Maud Olofssons krumbukter i ledarskapets ädla konst har partiet mer utvecklats till ett neoliberalt stöd till en allmänborgerlig majoritet. Centerpartiet har historiskt haft motsvarande position som (MP) nu tagit, ett parti som kombinerat solidaritet med ett stort mått av fokus på det lilla samhället. Kort och gott ett livsstilsparti. Med en livsstil som skiljer sig markant från det levnadssätt som Stureplanscentern representerar.

Det låter kanske på mig som om jag vore just miljöpartist, det är jag inte. Det finns vissa grundläggande synsätt som gör att detta parti inte är det jag kan bekänna mig till, försvars- och säkerhetspolitiken är en sådan.

Så det är klart att (C) nu känner sig pressade, den livsstil som (C) en gång, i pre-Olofsson tid, representerade är nu efterfrågad av väljarna. Emedan (MP) är ganska ensamma om den positionen står Stureplanscentern med en öl i näven på Sturehof och känner sig försmådda.

Det sista är i och för sig också en livsstil.

Annat: Peter Andersson

Jag ser fram emot Konstitutionsutskottets granskning av Maud Olofsson (C) hantering av Vattenfall. Från att vara en tävlan om vem som förstod minst har den utvecklats till vem som förstått allt. Dagens Arena skriver en bra artikel i ärendet och man pekar på att hennes ”bäst-före-datum” nu närmar sig.

Jag skulle beklaga detta av två skäl, inget av dessa har med Maud Olofsson att göra personligen. Det ena är rent egoistiskt, Maud Olofsson är den som tydligast ger Alliansens ledarskap ett ansikte. Med ett evigt pladdrande och med mångordiga svåröverblickbara utläggningar så har hon med sin antites bevisat att tesen ”den kortaste vägen från A till B är den räta linjen” är den riktiga. Hennes krumbukter blir därmed ett bra argument om Fredrik Reinfeldt (M) vill spela ”vem-är-mest-regeringsduglig”-leken och hon kommer tjäna som avskräckande exempel för lång tid framöver.

Det andra skälet är mer komplext. En manlig näringsminister skulle sannolikt klarat sig något bättre, jämför bara med när Björn Rosengren (S) uttalade sig milt sagt förklenande om ett av våra grannländer när känt telekombolag skulle noteras. Ett par dagars drev, en diplomatisk kris och en axelryckning så var den krisen över. Andra exempel är något närmare i tid, Tobias Billströms negligering av TV-licensen fick inte alls samma mediala genomslag som för Alliansens första kulturminister, Cecilia Stegö Chilò, som fick respass tämligen omgående. Det är med andra ord olika villkor för olika kön i ledande positioner.

Från min horisont är gott omdöme en värdefull gåva för oss alla, men man får nog säga att den är särskilt värdefull för en person som gör anspråk på att betros med samhällets viktigaste ämbeten, till exempel posten som näringsminister. Maud Olofsson, och i förlängningen Fredrik Reinfeldt (M) har plötsligt fått väldigt mycket att bevisa.

Varför dra in statsministern i detta? Enkelt. Han är den som fått talmannens uppdrag att bilda regering, han ensam utser sina ministrar. Jag brukar tänka på Peter Wallenberg när han fick frågan om ledarskap och ansvar. Han svarade då med att klappa sig på huvudet uppifrån och säga, med ett snett leende:

"Som ensam chef i toppen på pyramiden stoppar ansvaret här. Jag har ingen annan att välta över det på och måste visa såväl ansvar som gott omdöme. Om inte, så är jag slut".

Vi får se om Maud Olofsson vågar leka ”vem-är-mest-regeringsduglig”-leken igen. Jag tror inte det skulle vara så bra. Men hon har visat dåligt omdöme förr så helt och hållet osannolikt är det inte.


Media: SvD, SvD2, Expressen, SvD igen, DN

Annat:Alliansfritt,

Innan dagen drar igång måste jag kommentera gårdagens Agenda där Vattenfalls blivande före detta VD blev intervjuad. Som bakgrund kan vi använda Fokus artikel från september där man gör ett bredare perspektiv. Ingen ränta, ingen tillväxt, inga nya jobb. Ekonomin har gått in i dvala och få vågar prata om någon vändpunkt. Men vad händer i ett samhälle när allt stannar av?

Nu vet vi. Jakten mott nollpunkten rasar vidare nu senast med en av företrädarna för våra viktigaste statliga bolag och hans politiska motpart, näringsminister Maud Olofsson, tycks tävla i vem som visste minst och förstod minst med mest trovärdighet.

Jakten mot den kompetensmässiga nollpunkten rasar vidare.


Peter Högberg, Alliansfritt * 2.

DN Ledare summerar inte oväntat (FP) landsmöte och jag fick inatt en kommentar som fick mig att tänka ett varv till kring besluten som togs nu på morgonen. Detta inlägg är därför mycket tillägnat signaturen Hillary2.

Det som vid en första granskning kan ses som en rättighet, att få åldras med sin kära, och som jag varit tveksam till ur ett finansiellt perspektiv då staten nu reglerar kommunens åtaganden är lite i samma andas barn som andra beslut. De upprepade kraven på tester för invandrare, mer kameraövervakning och längre tidsbestämda fängelsestraff gör att kravstämpeln blir svår att gnugga bort. Det är ur detta perspektiv vi ska se beslutet, ett åtagande som inte är annat än djupt populistiskt då det adresserar självklara värden. Läs gärna vad Peter Andersson skriver, klokt som alltid.

DN Ledare bejakar denna utveckling till vad man ser som ett sätt att bli ett allmänborgerligt parti och ger då oss svaret som jag sökt under en längre tid:

Att vara allmänborgerlig är att vilja detaljreglera medborgarnas liv, detaljreglera det lokala samhället och slutligen utan att vilja eller kunna ta det ekonomiska ansvar som följer.

Om vi sedan lägger de ena av de två dvärgpartiernas agenda till detta, (KD) och, utkristalliseras en koherens i detta. Vårdnadsbidraget är ett bidrag som nu (KD) vill skärpa och tvinga kommunerna att erbjuda samtidigt som Alliansen inte tar ett finansieringsansvar. Mer och mer faller Alliansen nu även i retoriken tillbaka till vad borgerlig politik är, att sitta på sina höga hästar och tala om hur det ska vara men sedan rida iväg i skymningen utan att vilja eller förmå ta det ekonomiska ansvaret. Helle Klein har ett snarlikt anslag i sin krönika. De fyra partierna skulle kunna symbolisera Apokalysmens fyra ryttare för effekterna är snarlika.

Efter sig lämnar man ett ekonomiskt ruinlandskap fyllt av kameror, ökat utanförskap och detaljregleringar.

Nu börjar de politiska kommentatorerna sammanställa (FP) landsdagar 2009. Den som jag bedömer bäst naglar problematiken är min favorit, Lena Hennel i SvD. Den analysen är väl värd att läsa i sin helhet och jag tänker inte citera den men kanske lägga på mitt anslag. Trots att Landsdagarna 2009 sannolikt var det möte i (FP) som kunde visa upp bäst sammanhållning sedan 1980-talet utkristalliseras nu centrifugalkrafterna dels i (FP), men även i Alliansen.

Å en sida finns den socialliberala spillran kvar, en spillra som vann frågan om att garantera äldre att bo samman på ålderns höst men förlorade i allt väsentligt i jämställdhetsfrågorna där Birgitta Ohlson varit drivande.

En annan sida är den rörelse som nu vill luckra upp LAS, sänka skatter utan konsekvensanalys och mer av kärnkraft, statliga tvångsmedel etc. ("kravliberalerna"). Faktiskt till förväxling likt (M) valmanifest till valet 2002.

En tredje sida är att (FP) vill frångå (”utveckla”) Alliansens inte alltför gamla energiöverenskommelse med att vilja bygga fler kärnkraftverk.

Lägg ihop dessa tre, sätt er vid förhandlingsbordet med Alliansen i allmänhet där (M) inte säger sig vilja sänka skatterna eller röra LAS samt ett (C) som är milt sagt skadeskjutet med en energiöverenskommelse som fått intern kritik och hela Maud Olofssons hantering av Vattenfall så blir centrifugalkrafterna tydligare. Att (C) nu skulle svälja mer kärnkraft är sannolikt be Maud Olofsson om en tjänst för mycket.

Förnyelse är inte lätt, men jag vet inte om den här varianten var så lyckad för någon folkpartist. Det är mycket möjligt att Jan Björklund, som bevisligen har lite svårt för att hålla sig till en faktabaserad och verklighetsbaserad grund, nu åker till Rosenbad nöjd och glad i hågen med ett hyfsat (för att vara (FP)) enat parti bakom sig. Men de som tar emot honom, statsminister Fredrik Reinfeldt med sin vice Maud Olofsson, är nog inte riktigt lika nöjda.

Frågan om de verkligen har den vana eller är så roade av centrifugalkrafter som verkar vara (FP) paradgren.

Aftonbladet, Expressen, DN och SvD * 2

Med endast söndagen kvar av (FP) landsmöte börjar jag så sakteliga gå igenom besluten. Som jag konstaterade i min uppgörelse med ett tidigare inlägg är somligt bra, och mer än bara somligt inte så bra.

En sådan sak är folkpartiets förmåga till att räkna i allmänhet och då skolministern Jan Björklund färdigheter i denna ädla konst i synnerhet.

Folkpartiet har antagit ett, tycker jag, bra förslag där äldre garanteras att kunna leva samman hela livet. Frid och fröjd? Nej. För sin vana trogen så kopplas inte de olika besluten ihop med varandra, för i nästa andetag så vill (FP) helt utan konsekvens analys sänka skatter (en sådan skatt är den s.k. värnskatten på inkomster > 30 000 kr/månad, Jan Björklund exemplifierade detta med att sjuksköterskor skulle få lägre skatt. Vad skolministern inte tagit reda på är att sjuksköterskor har en slutlön på c.a 28 000 kr).

För någonstans så hänger dessa frågor ihop och vad (FP) nu helt klippt av är sin tradition av att vara faktabaserade i sin samhällsanalys. Arbetarrörelsens Tankesmedja har låtit studera den koppling mellan välfärd och dess finansiering under flera år. Rapporten som Ann-Marie Lindgren är ansvarig för är, trots sitt ibland torra språk, väl värd en timmes studier men jag lyfter fram en central del av analysen:

Givet en viss årlig produktivitetsstegring inom den skattefinansierade sektorn, och under förutsättning att de ökade skatteintäkter som ökad tillväxt ger helt används inom välfärdspolitiken, bör det vara möjligt att behålla denna nivå oförändrad till ca 2020.

Större reformkrav kan dock kräva skatteökningar. Kring 2020 slår de demografiska förändringarna på allvar igenom och torde inte vara möjliga att klara utan skatteökningar.

Vad (FP) beslut egentligen innebär är att om vi ska ha samma nivå i den offentliga välfärden så måste kostnaderna vältras över på kommunerna. Kommunal skatt slår hårdare mot låginkomsttagaren. Alternativet är en nedmontering av välfärden som inte kan ske med osthyvel utan snarare yxhugg. Det vore klädsamt om (FP) skulle kunna räkna fram detta men visar tyvärr att man inte mäktar med detta. Konsekvenserna blir dramatiska 2020:

För att förverkliga (FP) politik måste vi ta bort eller låta den enskilde medborgaren egenfinansiera stora delar av välfärden. Punkt.

Antingen kan inte Jan Björklund läsa eller räkna (läsförståelsen exemplifierad med de faktafel han haft i sina anföranden) vilket är rätt märkligt eftersom han besitter skolministerposten. Eller så förstår han inte sambanden. Eller så vet han allt detta men väljer att inte nämna det.

Vilket som är värst överlåter jag till läsaren att avgöra.

Igår hade vi valkonferens i Stockholms län, en konferens vars viktigaste punkter var att vi nu kan med kraft lansera länets toppkandidater; Thomas Bodström (S) och Illja Batljan (S). Den förra behöver nog inte någon närmare presentation men den senare förtjänar en lite mer ingående.

Ilja är, bedömer jag, de självklare toppkandidaten för Stockholms Län 2010. Han är idag Kommunstyrelsens ordförande i Nynäshamn och har lyckats med att vända en kommun präglad av nedläggningar (Ericsson, Telia, Försvaret) till en kommun som skapar tillväxt och jobb. Om han bara kan ta med sig 10 procent av alla de positiva resultat med sig till den regionala nivån kan Stockholms län se fram emot en ljus och dynamisk framtid. Ilja har visat att han kan dra nytta av den känsliga miljö som skärgården är och på något (för mig obegripligt) sätt balansera alla de motstridiga intressen som finns och skapat en kommun med framtidstro och fler jobb. Bara hans tal gav såväl inriktning som inspiration till en rolig valrörelse, man ska ha kul också, även fast det är blodigt allvar.

Något som var positivt var att vi alla som nu kandiderar förband oss till etiska riktlinjer, att hålla oss till principprogrammet samt att redovisa alla bidrag till eventuella personvalskampanjer. Den poäng jag tyckte var positiv med den senare är att dels att väljarna får full insyn, dels att kandidaten själv inte kan förfoga över dessa medel utan att planering sker tillsammans med arbetarekommun eller distriktsledning. En liten passning här till (M): Kommer vi få se något motsvarande?

Det känns därför som en tanke att DN tar upp de kommande förändringarna av Sveriges grundlag som innebär ett stärkt rättsskydd och ökade inslag av personval. Det är bra att Sverige kan liberaliseras i samförstånd skriver DN Ledare idag.

OK, jag har vissa liberala drag kvar men jag tycker detta är en bra reform, ännu mer så eftersom det finns en enighet kring den i riksdagen. Nu sänks bland annat personvalsspärren från åtta till fem procent. En liten skillnad kan vissa tycka men rent principiellt ett stort steg, profilerade kandidater kan klättra och jag tycker att det är en bra balans mellan lösningarna för i grunden skall respektive parti kvalificera de kandidater som lanseras. Detta medför att extrema spretigheter i budskapen från de enskilda undviks.

Detta innebär att jag (som är kandidat # 12 till Stockholms Läns Landsting i valkrets NO) kan, om jag nu lyckas med min personvalskampanj ”kryssa” mig förbi de som står över mig på listan. Rent konkret innebär det att jag måste ha minst 5 procent av rösterna till mitt parti i valkretsen för att man skall frångå partiets rangordning och låta flest avgivna personkryss prioritera. Om inget kryss sätt skall den rangordning som anges på valsedeln gälla.

I min valkrets, Stockholm NO, fick (S) i valet 2006 29 679´röster totalt, om jag skulle erhålla drygt 1 500 röster skulle jag med andra ord kunna utmana de som står högre än mig på listan, den lista partiet kommit överens om.

1 500 röster är väldigt många dörrar att knacka och personer att prata med, om jag börjar idag och knackar 5 dörrar per dag och har en sådan tur att jag bara träffar partisympatisörer som säger sig kryssa mig kan det gå vägen…. Men jag tror jag hoppar över just den detaljen.

Vi har så många bra företrädare över mig på listan så att jag tror jag struntar i det, dels skulle det ta en förskräcklig massa tid i anspråk, dels finns det massor av annat att göra i valrörelsen. En riktigt kul valrörelse.

Presstödet har aldrig varit något annat än ett partistöd. Att maximera presstödet upptog en stor del av agendan och presstödet har aldrig varit till för annat än att gynna egna politiska intressen. Frågan om presstödets överlevnad drivs av några politiker, redaktörer och direktörer som riskerar att få sina plånböcker tömda skriver tidigare tidningsredaktören Johnny Stamming på DN Debatt.

DN tillhör inte en av de tidningar som uppbär detta stöd vilket är viktigt att poängtera, däremot dess störste konkurrent, SvD.

Personligen tror jag att presstödet haft en roll att tjäna men att den idag tjänat ut denna roll. Med framväxten av Internet som nyhets- och informationsbärare och sociala media så har många, även jag, gått över till detta medium. Läser jag någon gång tidningen i tryckt form brukar det begränsa sig till helger och då företrädesvis den som råkar ha den mest intressanta helgbilagan.

Men diskussionen är intressant ändå, för nu när tidningar börjar experimentera med betalsystem på Internet (Hufvudstadsbladet är en, Times har aviserat detta under 2010) är det en fråga om allmänhetens tillgång till omvärldsinformation.

SR/Ekot tillhör en av de nyhetskanaler jag litar mest på, de är snabba och kan oftast hålla en saklig ton och bra prioritering. Det kan inte alltid sägas om de stora tidningarna, möjligtvis med undantag från SvD nyhetsredaktion (inte Ledarredaktionen, märk väl). Ibland kan jag ana en politisk agenda på nyhetsplats, subtilt eller omedvetet? Att bedriva politik är även att prioritera nyheter, vad som ibland talar för en politisk motståndare ges mindre plats om det främjar den egna agendan.

Nu läser jag helst internationell press. Der Spiegel, NY Times, Al Jazeera, Jerusalem Post tillhör några av favoriterna för att få ett mångsidigt flöde och dessa har blivit tillgängliga även för de som inte till fullo besitter språkkunskaperna. Google Translate har på fler sätt tillgängliggjort informationsflödet för en bredare krets.

Vad är då min position? Presstödet kan nog gå i graven nu, sörjd endast av de ledarredaktioner som baserar sin lön på den. Men det har haft en roll att spela historiskt som en komponent i folkbildningen så det har inte varit av ondo i en historisk kontext. Det finns ändock skäl att fundera på hur ett mångsidigt nyhetsflöde skall finansieras så att det blir tillgängligt för alla. Gratistidningar som baserar sina intäkter på annonser förmår kanske inte ha en heltäckande nyhetsbevakning och det som finns på Internet kräver en hel del av läsaren såsom källkritisk granskning.

Nu ska jag alldeles strax iväg till (S) valkonferens som ombud. Vi skall idag fastställa riksdags- och landstingslistor för Stockholms län inför valet 2010 varför nästa postning sannolikt kommer inatt.

Det här inlägget är lite av självterapeutisk karaktär, det är lite att skriva av mig en sorg jag burit nu i elva år men som idag med Jan Björklunds (FP) tal på landsmötet kom till ett slut. Varför sorg? Jag ska försöka förklara, men det är inte helt lätt.

Jag kommer från en republikansk mittenväljarfamilj, präglad i en akademisk tjänstemanna kultur som av tradition bekänt sig till socialliberalismen och det är därför jag kallar mig för en socialliberal socialdemokrat. Men varför sökte jag mig till socialdemokratin? Detta parti är det enda numera som kan försvara dessa värderingar anser jag, värderingar som har sin grund i John Rawls ursprungsposition vilken är väl värd att reflektera över.

Första principen: Alla ska ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande friheter som är förenligt med att andra har ett liknande system av för alla lika stora friheter.

Andra principen: Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de är både

a) till största förväntade fördel för de minst gynnade och
b) knutna till ämbeten och befattningar som står öppna för alla under förhållanden som ger alla skäligt jämngoda möjligheter

Lyssna sedan eller läs vad Jan Björklund säger i sitt tal från Folkpartiets landsmöte rapporterat bland annat SvD. En del av talet var bra, men stora delar var mindre bra tycker jag men det senare är väl inte så konstigt det heller, jag känner väldigt få beröringspunkter med så som (FP) utvecklas idag.

Att självaste skolministern inte kan hålla känd idrottares födelseort var väl kanske lite mycket begärt, men vore jag denne idrottare skulle jag känt mig förolämpad, skall hr Björklund nu hålla på med ”name-dropping” skall det vara korrekt. Annars får det vara, det tillhör om inte annat god ton och uppfostran.

Men det var två saker som jag reagerade vid, de taktfasta applåderna och när folkpartiledaren sade följande om oroligheterna i Rosengård etc:

”Samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst”

Smaka på dessa i kombination, låt det sjunka in en stund. Det är inte så att jag bejakar anarki eller det vi sett i Rosengård och Husby, tvärtom är det något jag själv arbetar för att förhindra som del av min verksamhet. Men den här typen av formuleringar har historien hört förr. På andra platser och i en annan tid. Att (FP) gick socialliberalerna till mötes med beslut om äldreboende och en äldrepolitik var bra men det räcker inte hela vägen.

Det jag ser är en socialliberalism i dödskramper och det är med en stor sorg. För en gång i tiden, för länge sedan, trodde jag i min enfald att (FP) var ett parti som hyllade John Rawls, socialliberalismens fader, gärning och idétradition. Så är det inte sedan en lång tid vilket gjorde att jag i valet 1998 första gången röstade (S) och att jag till slut gick med i (S) den tredje måndagen i september 2006.

Efter en lång process begrep jag till slut hur de socialliberala och akademiska värderingar i ett parti jag hade känslomässiga band med utvecklades till ett alltmer populistiskt neoliberalt språkrör i Milton Friedmans anda. Folkpartiet är ingenting annat än liberalism utan socialt patos, långt ifrån socialliberalismen.

Socialliberalismen är därmed nu död i (FP) skepnad, länge leve socialliberalismen.

SvD, Aftonbladet, Expressen, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5

EU:s stats- och regeringschefer har valt en president. Minsta gemensamma nämnare blev en okänd belgisk kristdemokrat. Så missade Europa en viktig chans menar DN på ledarplats.

I två och ett halvt år ska kristdemokraten och katoliken Van Rompuy leda Europeiska rådet och vara unionens ansikte i världen. Det betyder att EU får en yttre symbol som få européer känner igen och kan identifiera sig med. Känslan hade varit en helt annan om regeringscheferna i stället valt Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair. Han nämndes i förhandsspekulationerna men var för kontroversiell för att räcka till som kompromisskandidat.

Jag tror personligen att det hade varit svårt, det är fler parametrar som skall balanseras: Nord-syd, Öst-väst, gammal-ny, fattig-rik, höger-vänster, euro-icke euro för att nämna några. Med van Rompuy och den f.d. handelskommissionären brittiskan Catherine Ashton (Labour) som utrikestalesperson som dessutom kommer från ett land som inte ingår i valutaunionen så har ändå Fredrik Reinfeldt lyckats så bra man kan förvänta sig. Eller faktiskt bättre.

Det är möjligt att i tider av kris och när det gäller att positionera EU i en minst sagt dynamisk världspolitik att vissa önskar en starkare profil, Aftonbladet och Lena Mellin är av denna åsikt men jag håller inte med, anser att deras åsikter är väl grunda och orealistiska.

Men detta val är nog det mest realistiska, en alltför självsvåldig och profilerad EU-president kan verka kontraproduktiv för sammanhållningen. Speciellt när EU inte har egen representation i FN Säkerhetsråd (vilket Mellin tycks helt förbise ifrån) utan är i händerna på såväl Storbritanniens som Frankrikes godtycke, inte oviktigt i sammanhanget. Der Spiegel har haft funderingar om inte en för stark ledare endast bidrar till förvirringen, dessa funderingar kan komma på skam med valet av president eftersom van Rompuy gjort sig känd i politiska kretsar för att just kunna ena spretiga agendor.

Ashton känns annars som ett spännande, och mer progressivt, val. Hennes profil som drivande i kärnvapennedrustning och ett socialt patos för framför allt funktionshindrade på hemmaplan borgar för möjligheter på nya grepp och en tydlighet på den internationella arenan. Just att komma från handelskommissionärsposten är väl inte heller det en nackdel som jag ser det. Handel är en avgörande parameter för utrikesrelationer.

Jag måste ge Fredrik Reinfeldt (M), som den siste ordföranden enligt Nice-fördraget, mot alla odds med de prestationer han har i andra sammanhang, godkänt två gånger på en vecka nu. Dels valet av Cecilia Malmström (FP) som ”vår” kandidat till kommissionen, dels att han löste frågan med de två högsta posterna i EU på ett snabbt och, såvitt jag kan bedöma det nu, realistiskt sätt.

Expressen

Hysterisk, sannolikt som det kommer bli under 2010.

Dagens tredje och sannolikt sista postning handlar om makt.

Redan för nio månader sedan informerades SL:s styrelseordförande Christer G Wennerholm (M) om Busslinks pågående fusk med fakturor. En person med god inblick i landstinget varnade då trafiklandstingsrådet Wennerholm per e-post, men informationen fördes inte vidare till styrelsens övriga medlemmar skriver DN.

Oppositionen, främst (S) och (V) rasar och inombords gör jag det med. Men jag väljer ett lite annorlunda angrepp. Det är oacceptabelt på alla sätt och vis, det kan vi vara överens om. Att inte informera resten av styrelsen, som har ett solidariskt ansvar, kan inte i mina ögon resultera att Hr Wennerholm kan räkna med ansvarsfrihet. Det vill säga, om aktiebolagslagen skulle tillämpas fullt ut vilket vi inte sett något av.

Det finns en hel del att lära och reflektera över i detta ärende. Att hur vanligt det är hos en viss kategori av människor att efter en viss tidsperiod i maktposition utveckla en tendens att titta bort när obehagligheter delges, att blunda med öronen eller plötsligt drabbas av analfabetism, mailhaveri eller dyslexi när årsredovisningar eller annat obehagligt presenteras i skriftlig form. Att låta det överstrategiska ta överhanden med gatlopp i media som resultat när bubblor spricker vilket Maud Olofsson (C) hantering av Vattenfall är ett exempel på.

Denna åkomma drabbar nog alla partier lika, låt oss erkänna detta, det är enklast så. Det förmildrar inte hr Wennerholms drag, men det försvårar de fall då det drabbar (S) och (V) som i sin ideologi pratar om solidaritet när dessa händelser drabbar oss. Av den anledningen är jag, och fler i min än så länge icke-politiska umgängeskrets, tveksam till att försöka sig på en politisk karriär. Särskilt efter att jag ser hur människor utvecklas i maktpositioner med Hr Wennerholm och Maud Olofsson som de senaste mer publika exemplen. Och att trots att det finns mekansimer för misstroende och ansvarsfrihetsbegränsingar så nyttjas inte dessa i den omfattning som kanske skulle vara nödvändigt för att upprätthålla respekten för demokratin och vår form av parlamentarism.

Om jag skulle vara immun mot detta? Uppriktigt talat så vet jag inte det, det vore helt enkelt oärligt att påstå att jag vore immun. Det är nog förmätet av dom flesta idag aktiva och säga att man är immun mot maktfullkomlighet. Vi präglas alla av den omgivning vi lever i och

Hur makten och härligheten över tid utvecklas till en inre kamp om makten och ärligheten.

DN, DN2, DN3

Uppdaterad

Dagens andra ämne är den senaste jobbstatistiken. I oktober i år var 395 000 personer, 8,1 procent av arbetskraften, arbetslösa, enligt Statistiska centralbyrån (SCB). Det är 2,4 procentenheter mer än i oktober i fjol, då 280 000 var arbetslösa rapporterar SvD. Även antalet arbetade timmar sjunker med 4,2 procent och detta är kanske ett ännu allvarligare mått. Varje arbetad timme behövs och det är en klar och tydlig signal att trots coacher och annat trams så finns det helt enkelt inga jobb.

Jag anser att dessa siffror är intimt förknippade med två andra händelser som flyter upp till ytan idag. Dels opinionsundersökningarna, dels att (M) nu drar igång en kampanj för att hävda att moderaterna har jobbpolitiken. Timingen kunde sannolikt inte vara sämre, såväl SCB som opinionsunderökningarna talar sitt mycket tydliga och raka språk, sedan kan "spin-doctors" hålla på hur mycket som helst med att frisera siffrorna.

Det är därför jag vill lyfta fram andra alternativ. För jag börjar bli trött på det eviga hackandet på Alliansen, inte för att jag tycker dom är på rätt väg. Det är dom inte, snarare så gasar man på i nedförsbacken. Arbetslösheten är på riktigt och familjer slits isär när minst 20 000 nu måste flytta för att det inte finns jobb. Centerpartiet har sedan länge övergivit sin gamla devis att hela Sverige skall leva. Eftersom Alliansen inte lyssnar på kritiken så då kan jag lika gärna prata om vad jag tycker ska göras och vad (S) har för konkreta förslag.

Ett sådant förslag är småföretagarens villkor. Upp till 25 procent av alla ungdomar kan tänka sig att bli egna företagare. (S) kongress beslutade om så mycket annat följande:

"Övergången mellan anställning och företagande måste bli mindre riskfylld. Nyblivna entreprenörer och företagare ska under en övergångsperiod kunna välja att tillgodoräkna sig tryggheten från en tidigare anställning. Företagare ska ha bättre inkomsttrygghet och möjligheter att komma tillbaka i verksamhet vid föräldraskap, sjukdom eller arbetslöshet. De trygghetsförsäkringar som finns för löntagare kan tjäna som modell för att utveckla nya bättre lösningar för företagare".

Detta är bra, särskilt om vi även kan lösa frågan som är aktuell för en mig närstående kollega. Den om vad som händer när en kund ställer in betalningarna utan egentlig förvarning. För en mikroföretagare (0-9 anställda) kan en sådan situation välta hela företaget och de arbetstillfällen det skapar. Nu reder sig situationen nog ändå för min vän, men det är inte kul när skatter och annat släpar efter och likviditeten försämras över natt. I samma beslut kan du läsa om att arbetslinjen kräver en utbildningslinje och det är bara att bejaka, siffrorna i bilden talar ett bistert språk. Hur kan vi annars rusta oss för nästa konjunkturuppgång?

Mer framåt nu, att Alliansen inte lyckas är en sak men där kommer vi inte nå fram. Bättre att väljarna kan se vad vi vill. Om den politiken får förtroendet 2010 kan siffrorna i bägge undersökningarna förändras och samhället kan få möjligheten att hålla ihop.

Dagens första ämne är opinionsundersökningen från Sentio. Egentligen har jag inte så mycket mer att säga efter att ha läst Peter Anderssons analys men väljer att kasta ner några rader ändå.

Mätningen, som ger anledning till analyser hos ganska många, ser ut som följer:

Socialdemokraterna: 31,5 procent (-4,4)
Moderaterna: 28,4 procent (-0,2)
Miljöpartiet: 9,3 procent (+1,7)
Sverigedemokraterna: 7,2 procent (+2,6)
Folkpartiet: 6,0 procent (-0,2)
Vänsterpartiet: 5,5 procent (+0,1)
Kristdemokraterna: 5,0 procent (+1,2)
Centerpartiet: 4,3 procent (-0,9)

Min analys? Precis som vad Peter är inne på, i tider av oro söker sig väljarkåren till extremerna på den politiska kartan. Det är inte förvånande att både (MP) och (SD) går framåt kraftigt, rent ideologiskt är de varandras extremer samtidigt som både (KD) och (V) gör små hopp uppåt i kurvan. Partierna i den politiska mittfåran går alla bakåt. Jag dristar mig faktiskt till att säga att finans- och jobbkrisen inte bara sliter sönder familjer, den sliter isär eller tänjer det politiska Sverige.

Vi har sett dessa rörelser tidigare, för 75 år sedan i ett Europa som präglades av kris. Med känt resultat. Därför är jobben den enskilt viktigaste frågan i valet, den och framför allt de mindre företagens förmåga att överleva. Oron för hur det ska gå sprider sig, låt oss se allvaret i vitögat.

Tidigare stod bara de som hade längst till arbetsmarknaden i utanförskapets kalla vatten, nu stiger vattnet och omfattar även de som har haft ett fäste på arbetsmarknaden. Och, och detta är djupt allvarligt. Även mikroföretagarna börjar känna av vikande orderflöden och svårigheter att resa riskkapital för att överleva. Vi får inte glömma att solo- och mikroföretagen idag sysselsätter 990 000 personer. 990 000 arbetstillfällen som inte har de etablerade röster som Svenskt Näringsliv eller LO har, än mindre en parlamentarisk representation.

Slaget om regeringsmakten har därför nästan blivit ointressant, det som jag är mest oroad över är att Sverige slits isär på alla nivåer nu. På arbetsmarknaden, i välfärden och på den politiska kartan. Alltmedan vattnet stiger.

Och så länge det stiger och inget etablerat parti kan peka på en realistisk väg framåt eller skapa resultat, så länge kommer tidvattnet stiga och vårt samhälle fortsätta slitas itu.


SvD, DN, AB,

Bloggat: Kamrat Antonsson,