Har precis haft ett möte med Mona Sahlin (S) om hennes syn på partikongressen och att vi nu väljer en väg där även småföretagare kan få utrymme. Det var lite kul med perspektiven, Mona berättade att när hon för tio år sedan reste denna fråga blev hon dels idiotförklarad men även att hennes politiska plattform riskerades. Idag är stämningen annorlunda milt sagt, hon pekade även på att om det var någon som för 20 år sedan trodde att Stig Malm i talarstolen skulle sjunga företagarnas lov skulle han eller hon sannolikt bli kategoriserad som ”inte vid sina sinnens fulla bruk”.

Jag känner och upplever nu att (S) verkligen menar allvar med detta, men Mona Sahlin gav likt Luciano Astudillo verkligen uttryck för att vi har framgent en väg att gå. Att vi har externa och interna utmaningar. De interna bygger i mångt och mycket på att (S) inte längre kan lokalt exkludera eller inte släppa in småföretagarna.

Idag sysselsätter mikroföretagare (0-9 anställda) 990 000 personer vilket är liktydigt med ett halvt LO, och detta måste lokalföreningar och Arbetarekommuner ta till sig. Att släppa in, för släpps inte denna grupp med de förutsättningar man har in så kommer (S) inte kunna fånga makten igen. Detta förstår Mona Sahlin och Luciano Astudillo samt delar av partistyrelsen men fler måste bringas att förstå detta.

Mona är kritisk till att (S) prioriterat systemet och glömt bort frågan om vad systemen skall vara till för och det är med detta jag nu tycker att Rådslagets långsiktighet blir tydligt.Jag var en av de som bejakade initiativet men upplevde en besvikelse över segheten och tystnaden. Det visar sig att även om det varit tyst så har arbetet fortsatt och om jag inte uppfattade Mona helt fel så har jag känslan av att detta arbete kommer att fortsätta. Att vända på logiken och sätta människan före systemen och ställa oss frågan ”varför det?” hela tiden.

Rätt väg, att ifrågasätta och utveckla samhället med ett insteg från vänster. Men vi har en väg att gå. Inte mig emot men det kommer kräva bra skor.

Läs gärna Thomas Hartmans analys, han fångar det väl i ord och jag skriver under på det han skriver.

Annat: Peter Högberg, Peter Andersson, Johanna Graf, EGO,

EU och USA stärker det rättsliga samarbetet och kommer i framtiden att utbyta mer information med varandra. I onsdags skrevs den så kallade Washingtondeklarationen under och nu förs diskussioner om bland annat hur spridning av terrorbudskap på nätet ska stoppas rapporterar SvD. Det handlar bland annat om att bekämpa trafficking av människor, drogsmuggling, ekonomisk brottslighet, människosmuggling, brott på nätet, sexuellt utnyttjande av barn och spridning av barnporr på nätet.

Väl så, det bejakar jag men samtidigt trycker USA på för att få tillgång till personuppgifter ur olika EU-register, både polisregister och de register som EU bygger upp inom asylområdet

Det senare är allvarligt och kräver ett stort mått av eftertanke. Och det känns som en tanke att det samtidigt på (S)-kongressen pågår förhandlingar kring de motioner, främst från Stockholms Arbetarekommun och de som hellre ser den bredare och mer precist formulerade motion som jag varit delaktig i arbetet med.

AIP, Aktuellt i Politiken, som jag annars inte läser direkt frekvent har i just detta ärende en bra ledare av Eric Sundström. Han skriver följande:

….Nätintegritet är ett område där S (och Bodström och Pagrotsky) behöver hjälp med att navigera rätt. I det pågående kongressarbetet har EU-parlamentarikern Åsa Westlund arbetat med ändringsförslag inom det området.

Det vore önskvärt om Åsa Westlund, tillsammans med SSU och kloka krafter inom nätverket ”Netroots”, kan bilda opinion för kongressbeslut om nätintegritet i Westlunds anda. Det är en fråga som engagerar många, inte bara unga.

Det är det vi ser i skrivande stund, och jag är faktiskt, med det jag vet idag om samtalen, att det rör på sig framåt. I en riktning som fångar upp de signaler som blev tydliga i samband med manifestationerna mot FRA-lagen och den efterföljande debatten. Det förhandlingarna avser är framför allt skarpare skrivningar i de politiska riktlinjerna där man, likt en integritetsbalk, arbetar in grundprinciper om synen på den personliga informationen och rätten till en privat sfär.

Det finns ett behov av att guida (S) politiska ledarskap, och det jag ser är att detta ledarskap tydligen börjat inse detta. Imorgon vet vi resultatet av vilken väg man tar.

Det här är tydligen kort-kort.

Friskolor ska även i fortsättningen kunna plocka ut vinster ur verksamheten. Kravet är att kvaliteten inte blir lidande. Den linjen fick den socialdemokratiska ledningen stöd för under den pågående partikongressen skriver SvD. Samtidig bekräftades det beslut som utgör grunden för (S) skolpolitik med nationella prov, betyg från årskurs åtta samt ”ordning och reda”, ett beslut från 2007 års möte med förtroenderådet.

Höger eller vänster? Frågar man mig så tycker jag att det finns en rimlig balans. Eftermiddagen ägnades annars åt möten med Sven Erik Österberg och Luciano Astudillo om den ”nya” politiska inriktningen som företagarnas parti.

Det är ingen hemlighet att jag följt arbetet med en viss skepsis, de som ansvarat för arbetet (Luciano) kan inte direkt förknippas med att ge microföretagaren (0-9 anställda) ett ansikte. Inte heller har (S) riktigt kunna omfamna microföretagarna i praktiken som en tillgång. Så av den anledningen förhöll jag mig avvaktande till mötena. Men. Jag blev förvånad.

Dels är det program som nu kongressen antagit progressivt och nytänkande på framför allt finansieringsområdet men det visste jag innan. Jag blev rejält, och positivt, överraskad till Lucianos inställning.

Han hymlade inte med att vi har inte direkt gott om företrädare som kan ge (S) förslag i detta politikområde en legitimitet , inte hellre att vi haft svårt att omfamna dessa nya medlemmar och se de som en tillgång i partiet. Han vitsordade även att vi har en väg att gå samtidigt som, och här ger jag honom rätt, besluten markerar en början på en ny väg och ett nytt och vidare synsätt på arbetsmarknadspolitik. En näringspolitik för småföretagare med ett insteg från vänster.

Som jag sa, jag är inte bang för att rikta kritik mot våra egna när jag tycker annorlunda, men jag måste samtidigt ompröva min inställning och aktivt honorera de som för partiet framåt. Luciano Astudillo är en sådan där jag i början på hans arbete var starkt kritisk anslaget och delgav detta i mina remissvar men, det jag ser idag, det gillar jag. Vi är inte i mål men vi har börjat resan och det är väl så. Men vi ska vara beredda på att vi har en väg att gå och med Lucianos ödmjuka men samtidigt viljestarka inställning så är jag väldigt motiverad att bidra med det jag kan.

Överlag så känns det väldigt bra just nu, inte i mål men vi rör oss i rätt riktning. Och om det är höger eller vänster?

Både och. Och de tar inte ut varandra, de för oss framåt.


Annat: Åsa LindestamJoakim Kellner kommunals kongressbloggRöda BergetCamilla WedinDan OskarssonJonas MorianEva Rundkvist Käringen mot strömmenÅsa WestlundJohanna GrafStaffan SvärdKrassmanS-BuzzReza Javid MohammedsvenssonErik Laakso På uppstudsJohn JohanssonÖrebro läns delegationsbloggVästmanlandsdelegationenLidmans legenderAnders TeljebäckGabriel Wikström Åsa ErikssonTingelingPeter GustavssonLars WibergDarina AghaMarkus BlombergRobert Noord Thomas BodströmBest of mankindFredriks kongressbloggFredrik Lundh SammeliRödgrönS i norr - kongressbloggS debatt i JämtlandslänMats EngströmRosemari Södergren med KulturbloggenPeter Andersson med rätt att tyckaJohan Westerholm på Mitt i stegetAlexandra Einerstam HBT-sossenMonica GreenArvid Falk hela redaktionen på platsAnders Löwdin på Lowdin.comClaes Krantz och hela gänget bakom sosse.tv och Solidariskt SverigeMårten WedebrandNathalie Sundesten LandinStefan Wikén Stefans konspirationerPeter Högberg Högbers tankarViktor TullgrenFredrik Jansson tankar från rotenKarin BerghHaningeposten Eva-Lena JanssonAC BrockmanFredrik Pettersson Thomas HartmanAnna VikströmAlliansfritt Sverige

Kongressen beslutar om krav på daghemsverksamhet även nattetid. Det är att underlätta för arbete på ett konkret vis - något regeringen misslyckades med i den nya skollagen.

Så fick (S) en förnyelse av Verkställande Utskottet, VU.

Redan under torsdagen valdes de ordinarie ledamöterna Sven-Erik Österberg, gruppledare i riksdagen, och Heléne Fritzon, ordförande för S i Skåne, till nya ordinarie ledamöter i VU (de båda var tidigare suppleanter). Wanja Lundby-Wedin, Elvy Söderström och Thomas Östros valdes om samt naturligtvis sedan tidigare Mona Sahlin och Ibrahim Baylan.

Suppleanter blev:
.
• Annelie Hulthén, kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Göteborg.
• Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm, tidigare biståndsminister.
• Tomas Eneroth, partiets näringspolitiske talesman, från Kronoberg.
• Mikael Damberg, ordförande för S i Stockholms län och tidigare SSU-ordförande.
• Ylva Johansson, riksdagsledamot och tidigare minister.
• Peter Hultqvist, riksdagsledamot och känd som tillhörande traditionalisterna i partiet.

samt Stefan Löfven, ordförande för IF Metall, valdes samtidigt om.

Min kommentar? En förnyelse men samtidigt en säkring bakåt. Urban Ahlin fick stå tillbaka denna gång till förmån för Peter Hultqvist. Carin Jämtin anses av vissa stå för en traditionalistisk syn men jag hade förmånen att föra ett samtal med henne under gårdagen.

Henrik Brors i DN kallar valet mellan Peter Hultqvist och Urban Ahlin som ett val mellan ytterligheter och drar ganska långtgående konsekvenser av valet. Jag kan inte hålla med, då känner han de inblandade för dåligt och den spelare jag tänker närmast på är Carin Jämtin.

Jag skulle inte beteckna Carin som så reaktionär som vissa vill göra gällande, jag känner henne som en EU-vän och det hon gav uttryck för i vårt samtal var att Lissabonfördragets konsekvenser kommer öppna möjligheter för Stockholm stad och län. Det är både svåra och lätta frågor och hon pekade på Göteborg som ett exempel att hämta inspiration ifrån.

Göteborg hanterar EU-frågorna blocköverskridande då man insett att själva grundidén med EU, regional utveckling, kommer att förstärkas med Lissabonfördraget till förmån för den nationella nivån.

Jag tror att såväl (S) som Stockholmsregionen kommer att märka valet av Carin Jämtin i VU. Hon har ett tydligt pragmatiskt drag i blockpolitiken och är såväl intresserad som kunnig av EU parat med ack så viktiga språkkunskaper.

Annat: SvD, Expressen, DN,

Bloggar: Kent Persson, Peter Andersson

Samtidigt som DN rapporterar att svenska och finländska soldater i Afghanistan åter har varit i strid och under bilfärd utsatts för eldöverfall i västra delen av sitt ansvarsområde avhandlas området ”Vår Värld” på (S) kongress. För första gången fick styrkan också stöd av eld från stridsflyg. Vårt stöd till våra trupper i Afghanistan är en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Och vi kan inte lämna in i denna fråga, av lojalitet till det Afghanska folket. Av lojalitet till de svenska ungdomar som gör en i alla avseenden remarkabel insats.

Urban Ahlin (S) håller, som partistyrelsens föredragande, ett anförande där han pekar på klassisk socialdemokratisk politik som inte innebär att vi isolerar oss från omvärlden. Han pekar på den vitryska delegationen (som understundom slagit riskerat sitt liv för det fria ordet) och frågar delegaterna om hur många av dessa som skulle vågat vara lika modiga och drivande om situationen varit densamma i vårt land.

Han poängterar sveriges historiska roll som nedrustningspolitikens främsta drivkraft i en internationell kontext.

SSU vann en seger över partistyrelsens formuleringar kring Västsahara där SSU yrkande om att erkänna Västsahara fick kongressens gehör.

Lite grann kan jag inte låta bli att fundera över om detta var en medveten strid som partistyrelsen tog och var förberedd att man kunde förlora. För ett omtvistat område är Afghanistan där bland annat Maj Britt Theorin och Illmar Reepalu vill bifalla motionen J42:4 att Svensk trupp dras tillbaka intill dess att Riksdagens förbehåll uppfylls. Taktiken, bedömer jag, tyder på detta för Afghanistan är en strid där partistyrelsens linje måste vinna av fler skäl.

Lite tveksam blir jag över Maj Britt Theorins retorik där hon hävdar att 100 000 soldater deltar. Maj Britt Theorin far inte med korrekta uppgifter då vi idag kan räkna in runt 70 000 och blev mycket riktigt tillrättavisad av partistyrelsens föredragande, Jan Eliasson, då han har svårt för att Olof Palmes minne åberopas i dessa debatter jämt och ständigt.

Jan, och en rad namnkunniga partiföreträdare där vi kan räkna Anders Lago, Åsa Lindestam och Jens Orback argumenterade starkt för etfortsatt engagemang.

Åsas anförande skiljde sig från de andra där hon hade en historia om en kvinnas liv, en kvinna som fått se kasten mellan talibanstyre och relativ frihet. Hennes historia förstärktes av Jens Orback som i egenskap av ansvarig för Olof Palmes Internationella Center berättade om sina samtal på plats. Vi kan inte lämna in vilket Jan Eliasson ånyo, som partistyrelsens representant, förstärkte.

Min gissning om varför det gick som det gick? Ett genidrag att ha Jan Eliasson som föredragande. Jan, f.d. ordförande i FN generalförsamling, har en oerhört stark position i partiet och är svår att vinna över i någon fråga då jag än så länge (själv inräknad) inte träffat någon som haft ett ont ord att säga om hans person. Genom att välja Jan till förmån för Urban Ahlin krattade partistyrelsen manegen och fick eventuellt tvehågsna att gå på partistyrelsens linje.

Politik är inte bara sakfrågor, även personer spelar in och här har partistyrelsen visat att man inte bara har en räv bakom örat. Man har en hel rävfarm och det är jag glad för då kongressen gick på partistyrelsens linje.

Övrigt? Kongressen vill återinföra värnplikten. Detta bejakar jag, den väg Sten Tolgfors (M) slagit in på har i en internationell "benchmarking" visat sig katastrofal.

Övrigt: SvD1, SvD2

Ungefär samtidigt som jag satt med Thomas Eneroth (S) och samtalade om försvarsmaterielstategier samt egenföretagande kom beskedet att Hägglunds får en ny chans att göra SEP gällande som alternativ för försvarsmakten. Som alternativ för Försvarsmakten och som en av de komponenter som utgör Sveriges industriella moln.

Vad är ett industriellt moln? Gunnar Eliasson, Professor emeritus vid KTH, pekar på vissa industriella komponenter såsom försvarsindustrin som grogrund för andra industrier. Ett exempel kan härledas från Bofors.

Utan Bofors och dåvarande Nobel Industriers forskning och utveckling av sprängmedel för militära ändamål hade utvecklingen av krockkuddar till fordon sannolikt tagit fler år till att förverkliga. Den lilla sprängkapsel som sitter i alla krockkuddar för att utlösa själv kudden är ett direkt, och mycket påtagligt, resultat hur svensk försvarsindustri tar fram produkter eller en innovationsbas för världsledande produkter. Och det finns flera exempel.

Det var glädjande att höra att vi på försvarsområdet och faktiskt, industriområdet i allmänhet, har en företrädare som förstår vikten av en industriell innovationsstrategi. Som förstår och kan realisera kopplingarna och samspelet mellan innovationer, arbetstillfällen och vårt behov av en nationell strategi för försvarsmateriel. Alliansen har, trots propåer, vägrat att ens diskutera industriella strategier i allmänhet och försvarsindustristategier i synnerhet sedan 2006.

En annan fråga som vi kom att uppehålla oss vid var (S) som företagarnas parti. Jag upplever att Tomas har en mycket god förståelse och även konkreta förslag för hur denna ska te sig. Han pekar på hur (S) förändras från att vara ett parti som hyllat systemet före den enskilda företagaren till att göra tvärtom. Att systemen begränsar människans drömmar och därmed kommunicerade han en vilja att förändra. Trygghetssystem är en sådan sak vilket jag bejakar. Men.

Vi kom därmed osökt in på diskussionen om (S) har någon trovärdighet som småföretagarnas parti. Svaret, de politiska riktlinjerna till trots, är tyvärr att vi har en lång väg att gå. I partistyrelse och ledande positioner finns idag ingen som har någon större erfarenhet av att vara egen företagare. På samma sätt så är välkomnandet av oss med den bakgrunden lite skiftande. Man vet inte hur man ska bemöta oss, är vi arbetare eller kapitalister?

Jag tog en av mina favoritexempel: Invandraren, som måste låna pengar av sina släktingar för att köpa ett hamburgerkök som väg att överhuvudtaget kunna ha ett arbete, är han eller hon arbetare eller kapitalist? Varför ska han eller hon rösta på oss? Svaret på dessa frågor är att han eller hon naturligtvis har en värdegrund med (S) och vår vilja att skapa förutsättningar för honom eller henne. Men den springande punkten, om vi som parti är beredda att släppa in företagare och utveckla politiken, är svårare. Här måste jag ge Tomas en eloge, han erkänner att vi har en attityd och kultur att förändra. Och därmed en resa att göra.

Sist kom vi in på Geelys förestående köp av Volvo. Vi var väl ganska eniga om att hellre en bra kinesisk ägare än en mindre bra amerikansk. Det åligger dock det politiska ledarskapet att återigen kunna ta fram industripolitiska strategier för att få Volvo m.f.l. att vara kvar i Sverige.

Avslutningsvis vill jag efter mitt samtal med Thomas Eneroth bara markera mot Per Gudmundsson fullständigt felaktiga påstående om att (S) saknar en fungerande energipolitik som tar till vara basindustrins behov. Per Gudmundsson bör studera avsnitten 3.2 samt 3.3 i (S) Politiska riktlinjer något mer ingående. Sannolikheten att han tagit i detta dokument är nog rätt låg då det är ett (S) dokument.

Behöver han handskar för att inte smutsa ner sina händer kan jag dock tänka mig att sponsra ett par bara det hjälper till att ta bort missuppfattningar och skruvade uppfattningar från debatten.

Åsa Karlsson, ombud från Kronoberg var precis uppe i talarstolen:

"Jag yrkar på att vi stryker 'den borgerliga regeringen' i riktlinjerna eftersom det om ett år inte kommer finnas någon borgerlig regering.”

DN ledarredaktion förnekar sig inte med en milt sagt kritisk artikel dagen efter kongressinvigningen. Man säger

Socialdemokraterna håller kongress. Opionsstödet är svagt. Partiledaren ifrågasatt. Och åtskilliga av ombuden är kritiska till partistyrelsens politiska linje. Lättare kan man ha det.

Pro primo: Med Opinionsstöd, om det nu är en faktor i en sport där endast valresultatet räknas, så vet jag inte var DN hittat dessa siffror då (S) sedan valnatten 2006 aldrig varit i underläge vid en sammanvägning av de olika siffrorna.

Pro secundo: Vad avser kritiken mot partistyrelsens linje så förstår jag inte riktigt heller, Peter Andersson iaktog igår en märklig detalj. Att valet 2010 fråga, jobben, inte kommer att ventileras på det sätt vi förväntade oss. Att Kongressen inte har några större skiljelinjer mot partistyrelsens förslag.

Pro tertio: DN menar att Moderaterna kan kritiseras för mycket. Och att i jobbfrågan är den borgerliga alliansen ännu avsevärt mer övertygande än Socialdemokraterna med sina stödpartier. Här förstår jag absolut ingenting av DN logik, med 400 000 i utanförskap och dessutom ökande, vad menar man? Vad ska till för att i DN värld misslyckas?

Men det finns divergerande uppfattningar i andra frågor, Afghanistan är en sådan. Men mer kommer sannolikt under dagen, jag kommer att nu under förmiddagen få tillfälle att prata lite djupare med såväl Thomas Eneroth som Carin Jämtin. Och, mina frågor till Thomas kommer röra sig runt (S) som ett parti för sådana som jag, småföretagare, samt en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, försvarsindustrins framtid.

I den förra frågeställningen, småföretagarnas situation, har sannolikt (S) en väg att gå. Jag tror inte det är realistiskt att förvänta sig några banbrytande idéer i närtid eftersom det inte finns någon med denna bakgrund centralt i partiet. Jag har mötts av inställningen att de som hanterar frågan inte alltid i själ och hjärta förstår bland annat min vardag, det beror mest sannolikt att man inte som parti har rekryterat från småföretagarna i någon större omfattning.

Det finns inslag av främlingsskap i umgänget med småföretagare upplever jag och jag är inte helt övertygad om att de som ansvarar för frågorna i partiet har rätt nätverk.

Bättre då att i dessa frågor ta rygg på (MP) som har en annan kultur.

Återkommer som sagt inom kort.

Expressen skriver under rubriken "locket på" att många av frågorna som ska diskuteras på socialdemokraternas kongress redan har lösts på förhand. Att partidistrikten förhandlar och förankrar sina motioner med andra innan kongressen är alltså enligt kvällspressen ett försök att tysta debatten.

Det är tammefan tolkningsföreträde.

Näringsministern skriver på Newsmill att sysselsättningen är högre nu än när regeringen tillträdde.

Hon mäter alltså sysselsättningen i absoluta tal, och som jag påpekat på Alliansfritt Sverige så innebär det att en konsekvent användning av denna mätmetod att Sverige har ungefär dubbelt så hög sysselsättning som på 50-talet och ignorerar helt befolkningsökningen som en faktor.

När det går åt pipan med att minska andelen arbetslösa byter man alltså räknesätt. Snacka om att mörka.

Jag har nu läst igenom Mona Sahlins (S) tal till kongressen igen. Som jag skrev tidigare så kommer kongressen präglas av jobbfrågan. Det blir än tydligare när jag läser igenom talet en gång till.

Det kanske inte är så mycket det som hon säger som jag nu reflekterar över, kanske mer om vad som inte tas upp i inledningsanförandet vilket sätter dessa frågor i skymundan för media.

Det finns, som jag ser det, åtminstone två frågor som det senaste året har präglat en del av debatten. En sådan fråga är IPRED och integritetsfrågorna. Här föreligger ett ganska stort arbete i temagrupperna och jag vet att det finns bland delegaterna ett stort engagemang i principprogrammet som ett försvarligt antal vill skärpa högst väsentligt. Mer om detta kommer sannolikt under morgondagen.

En annan fråga är synen på vårat engagemang i Afghanistan. Denna fråga diskuteras i skrivande stund och utfallet av dessa samtal kommer sannolikt bli publika under morgondagen och voteringarna kommer att bli spännande att följa eftersom det finns delade uppfattningar bland ombuden.

Hur skall jag då värdera talet nu med några timmars perspektiv? Jag skulle vilja sammanfatta det i följande mening:

Mona Sahlin väljer sina strider.

Rent psykologiskt är det egentligen självklart att hon väljer en fråga där hon har initiativet, en klar väg framåt för och där ombuden upplever samma behov av att den löses. Peter Andersson, som sitter bedvid, har noterat en del tendenser som kan vara värda att ta fasta på. Dom andra två, och det kommer säkert fler frågor, riskerar att komma kanske inte i skymundan men i varje fall få mindre medveten fokusering.

Min hållning? Sannolikt hade jag gjort samma prioritering. Om vi inte löser jobbfrågan så är all annan problematik egentligen sekunda. Har vi inte möjligheter att, som samhälle eller individ, betala för mat, bostad, vård, skola och omsorg så blir sådant som IPRED och FRA-lagen till en … märklig fråga.

Mona Sahlin väljer onekligen sina strider. Och valet? Ganska självklart, val är till för att vinnas. Såväl Monas val som valet 2010.

Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3, SvD, DI, DN, SvD2, Peter Andersson,

Eftersom den egna bloggen enbart handlar om alliansens dumheter har det uppstått ett visst behov av att gästblogga hos den gode hr. Westerholm under den socialdemokratiska partikongressen. Trevligt!

Aftonbladet listar nu de utmaningar som man bedömer att (S) i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet står inför. De är, bedömer man, främst Splittringen mellan höger- och vänstersossar, slaget om medelklassen och profileringen i det Rödgröna samarbetet.

Kongressen inleds nu med att Veronica Palm (Ordf Stockholm AK) och Mikael Damberg (Ordf Stockholms Län) inleder med att tala om Stockholm och Socialdemokratins utmaningar i Stockholm. De pekar på de utmaningar som Stockholm med dess höga kostnadsläge har i rådande finanskris.

I Mona Sahlins inledningstal handlar nu allt om jobben, hon beskriver (S) historiska åtagande och hur tiden fram till idag har disponerats för att ta fram den starkaste jobbpolitiken. Arbete åt alla sammanfattar hon detta med vilket med Alliansens prestation (100 000 fler i utanförskap) torde vinna gehör på samma sätt som att pension faktiskt inte är bidrag. Att Sverige slits isär sakta men säkert är, bedömer jag, ett understatement.

Mona Sahlin beskriver hur Alliansen medvetet separerar de som har från de som inte har. Hur Alliansens politik vill separera lyckade livsöden från misslyckade diton. Att Alliansen har visat att man är trogen den idélitteratur som finns på området:

”Det sovande folket” av Fredrik Reinfeldt samt Generell välfärdspolitik - bara magiska ord? av hans handgemängne man, Anders Borg. Författarna torde vara relativt kända vid det här laget.

(S) tar med Mona Sahlins tal avstånd från sorterings- och klassamhället och jag håller med Mona, att (S) skall bygga något större än ett samhälle som mäter sig med hur man förhåller sig till snittet i statistiken eller andra länder. (S) måste lyfta sig och bygga något större på våra villkor. Sverige måste och ska ta den väg som leder framåt vilket innebär kunskap och kompetens i kontrast mot att bara spela på lönen som konkurrensmedel i en global marknad.

Mona Sahlin markerar nu en gång för alla att hon inte vill se kortad arbetstid som vägval på kongressen, hon markerar att varje arbetad timme behövs för att klara välfärdsuppdraget vilket jag beskrivit tidigare och bejakar. Även den som har den mest basal kännedom om plus och minus inbördes relationer bör förstå denna utmaning.

En som inte verkar förstått detta är Maud Olofsson (C) som på Newsmill hävdar att Alliansens politik skapar fler jobb. De jobb som Alliansens politik nu skapat är, om vi skrapar bort Näringsministerns retoriska vurpor, faktiskt skattefinansierade. De 7 000 nya arbetstillfällen i ”nya” branscher som Maud Olofsson säger sig har skapat är de hushållsnära tjänsterna. Tjänster som till 50 procent finansieras med gemensamma medel fastän det bara är de 10 procent som tjänar mest som kan nyttja dem. Och faktum kvarstår, vi har idag 100 000 fler i utanförskap än för ett år sedan. Idag är drygt 400 000 i detta tillstånd, vi kan jämföra denna siffra med Malmö kommun som har 291 000 invånare.

Ett bra tal, och det är tydligt att vi måste vinna valet 2010. För Sverige kommer annars slitas isär än mer, vägvalet står mellan att dela samhället eller en relativ lycka för alla lite grovt uttryckt.

Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3, SvD, DI, DN, SvD2,

Bloggar: Peter Andersson,

Idag inleder Socialdemokraterna sin kongress om det var någon som missat detta. Partiet och Mona Sahlin står där inför ett vägval skriver SvD på ledarplats. Men vägen till vänster är en återvändsgränd menar man.

Ibland blir jag inte riktigt klok på SvD. Hur resonemanget går. När (M) förnyas går man åt vänster, väl så, men inte utan klagomål från SvD ledarplats. När nu (S) skall gå igenom denna eklut verkar det som att omgivningen, om nu SvD är representant för delar av den, endast ser förnyelse som en förflyttning till höger på den politiska skalan.

Om förnyelse endast är förflyttning åt ett håll så går vi i cirklar, när vi kör bil kan vi inte endast svänga åt ett håll. Förnyelse är faktiskt som att köra bil, för att komma framåt svänger vi ibland höger och ibland vänster med ett öga i backspegeln.

Det sistnämnda för att hålla koll på trafiken bakom och i vårt fall, vår historia samt tidigare misstag.

Nu har jag i alla fall installerat mig, delar bord och skarvsladdar med Alexandra, Peter och Björn.

(S) inger störst förtroende när det gäller att klara jobben. Hela 54 procent av svenskarna anser att regeringen inte levt upp till löftena från 2006 att fler skulle komma i jobb och färre i utanförskap. Bara 30 procent menar att regeringen lyckats.

Det visar en ny opinionsundersökning från Novus. Däremot står det klart att väljarna uppskattar Socialdemokraternas utvecklade jobbpolitik. I valet 2010 kommer arbetslösheten att vara den allt överskuggande frågan.

Socialdemokratin ska aldrig mer förlora initiativet när det gäller jobben. Vår partikongress som inleds i dag är en jobb­kongress, skriver den socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin på DN Debatt.

Det borde vara nästintill omöjligt att säga emot detta, men Hanne Kjöller i samma tidning för ett försök som jag anser landa platt. siffrorna talar och kommer att fortsätta tala sitt tydliga språk och det ligger på oss att se till att vi inte tappar frågan. Men Mona Sahlin påminner oss med all önsklig tydlighet. Hanne menar att den vänstersväng som kan komma är negativ för arbetarrörelsen. Jag ger henne dock rätt i att valrörelsen kommer bli en rysare.

Men, åter till Mona Sahlin. Stanna upp en stund vid följande passus i hennes artikel:

Socialdemokratin är en frihetsrörelse – vars främsta uppdrag är att se till att skapa möjligheter för alla individer att själva styra sina liv och sina livsval. För att det ska vara möjligt måste den sociala rörligheten öka – genom att förbättra människors möjligheter att växa med kunskap och sätta stopp för alla former av diskriminering.

Detta avsnitt är en omskrivning av en av de stora ideologerna inom (S) som fått alltför lite utrymme. Ernst Wigfors.

Han säger följande i en av sina mer spridda artiklar:

… friheterna att tänka, tala och skriva som man vill, bilda religiösa och andra sammanslutningar, allt som stundom kallas för den andliga friheten, lär knappast någon våga åberopa att borgerliga grupper skulle vara säkrare värnare av dessa friheter….

Om det är detta som Hanne Kjöller är rädd för vet jag inte, men helt klart är att Mona Sahlin svänger inte vänster eller höger. Hon gör det vi är tvungna till vilket jag bejakar för att förnya (S).

Hon gör både och.


Nu iväg till kongressen, packa det sista bara….

SVT publicerar en undersökning om vinster i offentligt finansierad verksamhet, närmare bestämt skolor. Väl timad med tanke på (S) kongress som tar sin start i morgon.

I undersökningen ställdes följande fråga:

"Anser du att det ska vara tillåtet eller förbjudet för privata företag som driver skattefinansierade verksamheter inom vård, skola och omsorg att dela ut vinst till sina ägare?"

Enligt undersökningen som, gjorts av Synovate för Rapports räkning, är väljare i storstäderna mer positiva till vinstutdelning än väljare i andra delar av Sverige. Bland boende i Stockholm, Göteborg och Malmö väger det jämt mellan andelen som tycker att det ska vara tillåtet (43 procent) och andelen som anser att det ska vara förbjudet (42 procent).

Detta lär bli en av de tyngre frågorna på kongressen vid sidan av jobben och vårat engagemang i Afghanistan och det är inte utan viss bävan med inslag av ångest jag ser den torna upp. Jag vill vara mycket tydlig i var jag står:

Att någon form av åtgärd måste till för att hindra politikers inkompetens när man säljer ut verksamhet måste till står utom allt tvivel. Alliansfritt har gjort en sammanställning av några av de ”affärer” vi som skattebetalare helst vill slippa se. Att sedan stora koncerner skatteplanerar med offentliga medel som flyttas till skatteparadis är smaklöst det med och kräver sannolikt regleringar. Men.

Att öppna dörren för vinstbegränsingar av offentligt upphandlad verksamhet är en farlig väg. Skall samma begränsningar gälla byggbolag, IT-företag och andra som levererar till offentlig sektor? Naturligtvis inte, det skulle få förödande konsekvenser i förlängningen på förtroendet för det allmänna åtagandet samtidigt som det sannolikt är i strid mot EU:s regelverk.

Detta innebär att vi måste se till att ställa högre krav på vårat politiska ledarskap och ställa tydliga kvalitetsparametrar på tjänster som upphandlas. Det är djupt populistiskt och intellektuellt torftigt att ropa på begränsningar när den egna kompetensen inte räcker till. Ett exempel på hur detta har slagit i rent kommunal verksamhet är uppföljningen av Solbergaskolans attestordning. Rektorn där fick för sig att till en kostnad om 60 000 kronor få förmånen att ingå i ett nätverk av näringslivsföreträdare som badar japanskt bad med jämna mellanrum.

Bättre då att, som politiker, lämna in och bereda plats åt en kader som är kompetenta nog att bevaka allmänhetens intressen.

Jag har fått ett par reaktioner dels via bloggen men även på Facebook och mail på Mona Sahlins (S) markering om att vi måste jobba längre upp i åren, att ett yrkesverksamt liv bör ligga runt 40-45 år istället för dagens 37-40 år. Jag blir bekymrad över inställningen, en inställning som, anser jag är en ren kompetensfråga eller att den enskilde helt enkelt inte vill förstå att det finns inga sedelpressar eller gratismåltider.

Problematiken är som jag försökte beskriva i mitt tidigare inlägg, att vår befolkningstillväxt är i praktiken noll eller negativ i ett produktionsperspektiv. Våra kvinnor föder i snitt 2,01 barn var vilket är för låg nativitet om vi skall kunna bibehålla dagens standard med en konstant produktivitet per capita. Vi står, skulle man kanske tro, då inför ett val, att antingen så ökar vi nativiteten per kvinna vilket man kanske skulle kunna tycka är (KD) väg med vårdnadsbidrag för att få kvinnor att stanna hemma och föda fler barn. Eller. Så arbetar vi längre.

Det förstnämnda är inte ett alternativ eftersom det dels är en bidragsberoende stimuli men att den är djupt tveksam ur ett jämställdhets och främst produktivitets perspektiv. Återstår att jobba längre. Sett med erfarenheterna från dagens finansiella kris förstärks behovet av att hantera förutsättningarna för framtidens samhälle.

Tillväxtutsikterna för den globala ekonomin ser ganska bra ut på kort sikt, men molnen tornar upp sig på medellång och lång sikt. Deflationsriskerna avtar men kvarstår samtidigt som inflationsriskerna på medellång sikt tilltar. Det skriver Swedbanks chefekonom Cecilia Hermansson i ett kundbrev på tisdagen som citeras i DI.

Hon utfärdar en skarp varning för protektionism och ser problem med efterfrågan. Inflationshotet ligger, så vitt jag kan bedöma det, i att då skattelättnader inte i realtid påverkat konsumtionen och därmed produktionen utan gått till sparande är den dag dessa medel omsätts i konsumtion kommer det leda till en överhettning av efterfrågan.

Det är av denna anledning som skattelättnaderna lika mycket är just en lättnad som en av problemen vi kommer stå inför runt hörnet.

Givet detta så kan vi se på statens utgifter och åtaganden på två sätt. Skär bort och anpassa åtaganden eller se till att finansiera upp dessa åtaganden bättre. Men. Vi kan idag endast påverka dessa marginellt om vi vill behålla en välfärd för alla medborgare och skattebetalare så av det skälet är det framgent inte antingen eller. Det är både och. Mona Sahlins utspel eller markering är bra. Det medger att vi istället för som i Ungern och Rumänien eller Estland tvingas till att såväl höja skatter och samtidigt skära i sjukvården nu kan ta ett problem i taget. Eller som Cecilia Hermansson (Swedbank) säger:

Vi tar ett helvete i taget.

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin tänker ta strid för att svenskarna ska jobba längre. Om var och en stannar kvar tre år längre i arbetslivet kan vi klara sjukvården, äldreomsorgen och pensionssystemet säger hon inför sin första partikongress som partiledare i en intervju SvD. I de tio snabba frågor som ställs i en annan artikel ger hon sin syn på bland annat småföretagen vilket gläder mig.

Hon ger ett rakt besked utan krusiduller på en fråga som är svårare att hantera, och förstå vidden av, än vi kanske anar. I Sverige ligger vi på 2, 01 barn per kvinna, för att bibehålla den standard och ekonomi vi har idag är alternativen att nativiteten ökar till 2,1 eller att vi jobbar längre. Vi ska dock hålla i minnet att vår situation inte är unik, det ser faktiskt värre ut i övriga Europa. Ungern och Rumänien till exempel ligger mellan 1,4-1,7 och de problem dom har är akuta i dagsläget med en snabbt åldrande befolkning och sjunkande produktion.

I DN kontrar man, för medieutrymmets skull, med att berömma Alliansen för den ekonomiska krishanteringen men samtidigt efterlysa en mer framåtsyftande ekonomisk politik. Hyllningskören kan jag inte stämma in i riktigt då Alliansen påstår att alla skattesänkningar skapat jobb. Ledarskribenten bör sannolikt läsa en eller annan bok i nationalekonomi då de Rödgrönas rapport tydligt visar att framför allt de senaste jobbskatteavdraget i praktiken bara gått till sparande.

Hushållens finansiella sparande har fyrdubblats och min enkla fundering kring detta är vad som kommer hända när dessa likvider når marknaden samtidigt. Ökar produktionen? Tveksamt. Möjligtvis inflationen….

Men. Vad SvD artikel är ett startskott på är dels att valtemperaturen höjs märkbart, men sedan att när kongressen nu avslutas om söndag så ser vi sannolikt ett förnyat (S) med en rad klara besked. Och med en valrörelse som börjat.

Jag är där från öppnandet kl 13 imorgon. Det ska bli lika spännande som roligt och vad jag förstår kommer jag inte behöva vara sysslolös direkt tillsammans med mina i huvudsak virtuella kollegor, på söndag sannolikt mer verkliga.

Dessa är, i en helt ostrukturerad ordning:

Johanna Graf Stefan Svärd Krassman S-Buzz Reza Javid Mohammedsvensson Erik Laakso På uppstuds John Johansson Örebro läns delegationsblogg Västmanlandsdelegationen Lidmans legender Anders Teljebäck Gabriel Wikström Åsa Eriksson Tingeling Peter Gustavsson Lars Wiberg Darina Agha Markus Blomberg Robert Noord Thomas Bodström Best of mankind Fredriks kongressblogg Fredrik Lundh Sammeli Rödgrön S i norr - kongressblogg S debatt i Jämtlandslän Mats Engström Rosemari Södergren med Kulturbloggen Peter Andersson med rätt att tycka Alexandra Einerstam HBT-sossen Monica Green Arvid Falk hela redaktionen på plats Anders Löwdin på Lowdin.com Claes Krantz och hela gänget bakom sosse.tv och Solidariskt Sverige Mårten Wedebrand Nathalie Sundesten Landin Stefan Wikén Stefans konspirationer Peter Högberg Högbers tankar Viktor Tullgren Fredrik Jansson tankar från roten Karin Bergh Haningeposten Eva-Lena Jansson AC Brockman Fredrik Pettersson Thomas Hartman Anna Vikström Alliansfritt Sverige pch naturligtvis Johan Ulvenlöv som på något sätt ska har som ambition att hålla ordning i kaoset.

Till den sista, Ulvenlöv, kan jag bara säga lycka till och att jag tar med mig en ask Losec till dig. Du kommer att tacka mig för detta.

Regeringens finanspolitiska råd riktar kritik mot regeringens sätt att hantera den ekonomiska politiken. Inte minst när det gäller hanteringen av utgiftstaket i budgeten. Det är manipulation säger ordförande professor Lars Calmfors rapporterar DN, SR/Ekot och DI.

Mest kritiskt är Finanspolitiska rådet till att regeringen fortsätter att kringgå utgiftstaket i budgeten genom att bokföra extrapengarna till kommunerna för december 2009, när pengarna ska användas 2010.

Detta är något som Alliansens partier kritiserat tidigare regeringar för vilket styrker bilden av att man är precis så fokuserad vid att till varje pris behålla makten. Ett pris som innebär att man är beredd att göra våld på egna principer.

Nu tycker jag att även (S) förtjänar kritik historiskt men det ursäktar på intet sätt Alliansens hantering. När den störste kritikern till tillvägagångssättet visar sig vara precis lika god kålsupare själv urholkas onekligen systemet.

Anders Borg (M) kanske resonerar som Grocho Marx:

Gillar ni inte mina principer har jag andra.

Moderaterna har förlorat greppet om jobbfrågan till Socialdemokraterna, enligt en Sifo-mätning , som redovisas mycket kort i DI, har Mona Sahlin nu större förtroende än Fredrik Reinfeldt att hantera frågan om "jobb och arbetslöshet".

Jag fick reda på detta av Alexandra som var den första att uppmärksamma detta. I senaste sifo leder de Rödgröna med 275 000 röster, en uppåtgående trend med undantag för framför allt Storstockholm. Nu vinns inte val på opinionsundersökningar men med arbetslöshetens utveckling är det bara en tidsfråga innan den når storstäderna. Min bedömning är att när den väl gör det kommer siffrorna att börja röra på sig.

Kongressen kommer ge besked med vilken politik (S) kommer fortsätta ta initiativet. Det blir spännande dagar.

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill veta vilken information journalisten och författaren Jan Guillou har lämnat till den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB om hennes parti rapporterar DN och Expressen. Jan Guillou ger högst diffusa minnesbilder av vilket parti, (C) eller (S), han egentligen har rapporterat om.

-Vad i all världen får dig att tro att jag skulle spara den här typen av. . .visserligen för jag arkiv, men det här är ju strunt, säger Guillou till Expressen.

Min reflektion av detta är egentligen att Hamilton-böckerna nu kanske måste värderas något annorlunda och att bevisbördan framgent, om det finns luckor, ligger på Jan Guillou. Jag kan känna ett visst obehag när Jan Guillou ganska lättvindigt försöker lämna det här bakom sig för det blev i en handvändning även politik i det.

Det är i sammanhanget lite trist att se en ett blivande eftermäle som journalist och författare förändras så i grunden. Oaktat vad man kan anse om Jan Guillous politiska position eller journalistiska gärning har han onekligen en fallenhet för ordet. Tristast för honom att han inte i sina memoarer tog tillfället att sätta sin bild men nu är det för sent. Nu skriver han inte sin egen historia, nu skriver andra orden som formar hans historia. Av detta kan vi lära en hel del, eller snarare bli påminda om hur medielogiken och historien fungerar.

Och något om ordets makt och vanmakt.

Mona Sahlin (S) lovade att hon som partiledare skulle släppa fram andra personer – "laget" framför "jaget". Men SvD:s genomgång visar att hon i själva verket har synts långt mer i massmedierna än övriga ledande partiföreträdare, och dominerar faktiskt mer än Göran Persson gjorde skriver SvD.

En ganska märklig artikel som, om vi pratar statistik, uppvisar tydlig brist på källkritiskt granskande samt vetenskaplig grund. Sahlin jämförs med Göran Persson när han var statsminister. En mer rättvisande jämförelse skulle vara att ställa mediebevakningen av Fredrik Reinfeldt (M) när han var oppositionsledare bredvid Mona Sahlins nuvarande medietäckning.

I varje fall tycker jag att den efterföljande artikeln där Daniel Schützer och Gunilla Svantorp kommunicerar sin förväntningar på Mona Sahlin ger en bättre bild. Hon har genom sitt ledarskap lagt grunden för en ny framtidstro inom partiet. Men inte en skandal till, då är valet nästa år förlorat, menar de två värmländska ombuden från Årjäng.

Nu kanske jag inte vill gå så långt som Daniel och Gunilla men tvivelsutan så är min gräns nära för vad jag kan stå ut med i partiet. Med detta en uppmaning till mina partikamrater att hålla rent framför egen dörr och att tänka på vad man säger.

För det är väl just val som partier vill vinna?

Göran Persson och företrädare för fack, politik och teknik: Regeringen rycker undan mattan för 100.000 jobb i Sverige. Regeringens nya principer om att Försvarets materielverk konsekvent ska köpa försvarsmateriel från ”hyllan” underminerar Sveriges världsledande ställning inom vissa industrisegment.

Fallet med BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik och deras fordon SEP tycks förebåda en successiv avveckling av svensk försvarsindustri. Bollen är satt i rullning och pessimismen sprider sig inom hela industrin, skriver bland annat Alf Svensson (KD), Stefan Löfven (IF Metall) och Göran Persson (S) på DN Debatt.

Jag tycker som författarna, Alliansens hanterande av Försvarsindustrin präglas av tafatthet och valhänthet.

Sedan Mikael Odenberg (M) avgick har ett skifte ägt rum i den snart sekellånga dialog som regering haft med försvarsindustrin och fackförbunden. Såväl Försvarsindustriföreningen som fackförbunden Unionen, IF Metall som Civilingenjörsförbundet upplever nu ett ointresse från Alliansen.

För IF Metall börjar nu situationen, med varsel i verkstadsindustrin, bli alltmer allvarsam och man söker alla vägar att upprätta en dialog med det politiska ledarskapet. Ett ledarskap där Alliansen låst dörren till departementen från insidan.Alliansregeringens politik vid materielinköp till försvaret är nu att i första hand inte utveckla system för svenska behov utan att skaffa färdiga lösningar på marknaden, att ”köpa från hyllan”. Ett problem är att ingen kan idag beskriva hur denna hylla ser ut eller vad som finns på den som vi kan ta del av.

Vid ett seminarium i ärendet i Riksdagshuset härförleden som bekräftade och sammanställde den pågående försvarsmaterieldebatten framkom en samsyn att alla deltagare, oavsett färg eller roll, var eniga om behovet av en nationell och bred försvarsindustristategi eftersom en sådan finns våra grannländer. Eller alla…. Sten Tolgfors hade inte tid att närvara än mindre Maud Olofsson så Alliansens representanter var tugna att friskriva sig vid varje inlägg med tillägget ”som min personliga uppfattning”. En försvarsmaterielstrategi är nödvändig för att identifiera vad som är den hylla som Alliansen hänvisar till och om en sådan egentligen finns.

I en säkerhetspolitisk kontext har Sverige en tyngre roll än vad som kan motiveras av vår storlek och geostrategiska läge. Att Sverige har en plats ibland före länder som Frankrike vid de bord där viktiga förhandlingar avhandlas beror inte på Hans Blix tekniska kunnande, Carl Bildts språkkunskaper, Jan Elisassons stora personlighet eller för den delen Anna Linds glada skratt när det begav sig. Ingen hade ens fått komma in genom dörren om vi inte haft något att erbjuda som till exempel kompetens eller materiel.

Det är naivt att tro något annat.

Följer just nu Agenda där Mona Sahlin (S) kommenterar att (SD) får ett ökat stöd och att upp till 18 procent kan tänka sig att (SD) kommer in i Riksdagen men inte nödvändigtvis rösta på dom vilket senaste opinionsundersökningar visar.

Monas ”pitch” tror jag ligger nära sanningen när hon menar att detta förhållandevis breda stöd är en missnöjesförklaring mot hela det politiska ledarskapet. Mona erkänner att tidigare strategier misslyckats. Jag måste ge Maud Olofsson (C) ett erkännande, hon försöker göra något och vågar ta debatten med (SD) och både hon och Mona Sahlin visar en ödmjukhet inför såväl brister i integrationspolitiken som bristen på tydliga motbilder. Både Mona Sahlin och Maud Olofsson förtjänar min respekt för hur dom hanterar frågan nu.

Naturligtvis fortsätter Agenda det spelteoretiska resonemanget och jag upplever en enighet från Maud och Mona att (SD) endast kan bli en vågmästare om blocken tillåter det. Att de Rödgröna och Alliansen kastar denna heta boll mellan sig tycker jag blir mindre och mindre intressant eftersom de Rödgröna har i en tydlig markering sagt var dom står och jag väntar med spänning på Alliansens motsvarande gemensamma skriftliga utspel.

Därefter kommer Mona Sahlin och programledaren Anna Hedenmo in på (S) största utmaning inför kongressen och valet. Det är enligt Monas egna ord jobben och en solidarisk arbetsmarknadspolitik. Med 400 000 i utanförskap kommer det att krävas krafttag. En annan fråga som kommer komma är frågan om vinster i välfärden där partistyrelsens förslag är att ställa ökade och bättre formulerade krav till förmån för vinstbegränsningar.

Detta är ett ställningstagande jag stödjer då vinstbegränsningar i aktiebolag är en mycket farlig väg att slå in på. Vi talar då om ett socialistiskt samhälle där staten äger och förvaltar alla produktionsmedel på sikt och inte ”den tredje vägen”. Som Mona Sahlin pekar på är en större kompetens i beställarfunktionen vägen och detta bejakar jag. Oavsett politisk färg så är affärsmannaskapet uselt i allmänhet och på kommunal nivå i synnerhet. Skulle min hemkommun Norrtälje vara ett noterat bolag hade VD (Kommunalrådet Kjell Jansson (M)) fått avsked utan vederlag sedan lång tid tillbaka. För Norrtäljebon räcker det om jag säger Flygskolan och de merkostnader nedläggningen drog på sig så förstår ni.

En annan som naturligtvis kommenterar stundande kongress innan den ens har öppnat (sker på onsdag kl 1300) är SvD konservativa språkrör PJ Ander Linder. Jag håller med honom i viss mån om att kongressen blir en kraftmätning mellan lägren, och det är bara att hoppas att Mona Sahlin klarar sig bättre än i bataljen om Lars Ohly förra hösten. Han menar att en vänstervridning av Socialdemokraterna leder till en vänstervridning av hela det rödgröna blocket, och det slår hårt mot framtidstro och företagande i Sverige.

Vad den gode politiska megafonen glömmer är att en vänstersväng inte nödvändigtvis innebär det han talar om eftersom han inte nämner de undersökningar som visat på att (V) och (MP) står för den bästa småföretagarpolitiken och som, nu när jag räknat på det, skulle få diametralt andra effekter på jobben än Alliansens fjärde jobbskatteavdraget till samma, eller lägre, kostnad.

Att alla trådar inte löper samman i verkställande utskottets händer och kongressbesluten inte är lika ödesmättade som förr som PJ Anders Linder menar är både rätt och fel. Eller bra och dåligt. Jag bedömer att det främst är en effekt av Mona Sahlins mer demokratiska och lyssnande ledarskap. Jag upplever mindre av centralstyrning och mer av tro på enskilda initiativ. Ett exempel på en bredare debatt är hennes aktiva stöd till Netroots och sociala medier. Förhållningssättet kan naturligtvis leda till regionala och lokala skillnader men det ser jag som ett mindre problem faktiskt. Demokrati är att gräva där vi står och jordmånen skiljer sig naturligtvis från storstad till glesbygd.

Det blev en maratonpostning som sagt....

Vänsterpartiet satsar på ökad jämställdhet, välfärdsfrågor och integritet i sin valplattform inför nästa års val. Men de tunga ekonomiska förslagen väntar partiet med till samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som kommer senare rapporterar SR/Ekot.

Begåvat värre faktiskt. Dels att avvakta budgetförhandlingarna och därmed minimera Alliansens försök att slå split, dels att ta sig an integritetsfrågorna som prioriterad fråga. Genom att göra detta kommer man attrahera framför allt yngre väljare och förstagångsdito till det Rödgröna alternativet. Alliansen har på detta område absolut noll trovärdighet enligt mitt sätt att se det.

Oavsett vad framför allt Centerpartiets och Folkpartiets företrädare säger så har deras riksdagsledamöter effektivt piskats in i Alliansens fålla och vi ser nu två partier, (V) och (MP) som med hög trovärdighet, eller i alla fall högre trovärdighet än de övriga, kan gå till val med gott samvete.

Vad (S) anbelangar kommer jag återkomma i just denna fråga. Kongressen börjar på onsdag och jag kommer vara närvarande för att lägga ut mina iakttagelser. Dock kommer bloggen ej bli en kongressblogg då det är mina egna iakttagelser och jag ska anstränga mig till mitt yttersta att inte ryckas med i någon masspsykos och därmed degradera mig själv till att bli en simpel partimegafon.

Min ambition är att vara så oberoende som möjligt, om än (S)-märkt och jag emotser kritik om jag misslyckas med detta.

Annat om (V): SvD,

Peter Wolodarski skriver i DN en, vad jag anser ganska bra, söndagskrönika om man bortser från en del tjuvnyp. Att egentligen finns det en enkel lösning på regeringsproblematiken i valet 2010. Störst alternativ sätter sig vid makten oavsett om det blir de Rödgröna eller Alliansen. Kent Persson (M) kommenterar den han med, och i grunden skulle jag kanske hålla med honom om det inte vore så att han sladdrar som ett helt kafferep i samma postning när han passar på att sprida rykten utan dokumenterad saklig grund.

Kent länkar till en kommentar av Per Gudmundsson, SvD, som drar slutsatser från (MP) valupptakt om vad (V) och (S) lär gå med på och inte. Per Gudmundsson lär inte sitta med vid dessa bord vad jag förstår varför hans slutsatser känns milt uttryckt som ryckta ur tomma intet. Han och Kent Persson tycks helt bortse från de undersökningar som visat på att (V) och (MP) står för den bästa småföretagarpolitiken och som, nu när jag räknat på det, skulle få diametralt andra effekter på jobben än det fjärde jobbskatteavdraget till samma kostnad. Alliansen genomför nu ett fjärde jobbskatteavdrag till en kostnad av 10 miljarder kronor som, vilket de Rödgrönas rapport med underlag från Riksdagens utredningstjänst visar, historiskt endast ökat sparandet och inte uppvisat mätbara effekter.

Jag anser att det är beklämmande att en journalist (?) gör lösa antaganden utan källkritisk granskning och kanske än mer patetiskt att en politiker av Kents kaliber, som säger sig stå som riddaren i den skinande rustningen för en ren och saklig debatt, går i fällan och sladdrar vidare. Å andra sidan så är det just på detta sätt som "Mosa-Mona"-kampanjer växer fram, avsiktliga eller oavsiktliga.

Skälen till denna energi på ett spelteoretiskt resonemang kan jag bara gissa mig till, den ena gissningen känns mer relevant till den andra. Så därför skulle jag som väljare emotse ett sakpolitiskt fokus istället. Då borde finnas nog att göra för utanförskapet som nu blivit vardag för 400 000 livsöden kräver mer än spekulationer och spelteorier.

Men annars? Peter Wolodarski har i sak rätt. Svårare behöver det faktiskt inte göras.

Miljöpartiet valupptakt i Örebro har startat. Partiet siktar på att få över tio procent av rösterna i valet bland annat genom att fånga upp socialliberala röster. I ett tal gick språkröret Maria Wetterstrand till angrepp mot statsminister Fredrik Reinfeldt. Hon hävdar att han tänker göra sig beroende av Sverigedemokraterna rapporterar SvD.

I valet nästa år siktar partiet på att fördubbla sitt resultat, vilket innebär att man måste få 10,4 procent. Och genom att vara öppna för allt från vänsterradikaler till socialliberaler kommer det vara möjligt, enligt Wetterstrand som är övertydlig med att inte vilja stödja en (M)-ledd regering.

Därmed kan nu alla armbågsinviter upphöra, lika mycket som Maud Olofssons (C) framspottade inbjudan till (MP) som trots att dom ingår i vänsterkartellen är välkomna.

Spelplanen är därmed lagd. (MP) som ett tydligt socialliberalt alternativ med miljöpatos. Vän av ordning skulle kanske kunna tycka att jag hör bättre hemma där än i (S) men kring mina kärnämnen, som försvar och utrikespolitik så är jag av en annan uppfattning varför (S) känns mer naturligt. Jag är och förblir en socialliberal i ett socialdemokratiskt parti och glädjande nog slår (MP) in på småföretagandets villkor. Alliansen höjde ju arbetsgivaravgifterna som (S) sänkte för dessa företag föregående period så med (MP vid sin sida kan (S) få kraft att återställa även denna ordning. Kent Persson (M) fråga må ursäktas, men det är fullt möjligt att vara socialliberal och småföretagare. Alliansen har under sin tid bevisat att det motsatta är möjligt, att det går att vara skattesänkarvänligt och företagarfientligt.

Nu är det bara resten kvar, d.v.s. valrörelsen. Det bästa är nu om bägge alternativen fokuserar på sitt och ger attan i spelteorier. Det finns sannolikt tillräckligt att göra ändå.

Jag börjar sälla mig mer och mer till de olyckskorpar som kraxar om en desperation i Alliansen. Den egna principiella uppfattningen som Alliansen tidigare drivit – både i Riksdagen och i Grundlagsutredningen – att en regering som inte längre får en majoritet av väljarna ska avgå, är som bortsopat. Makten framför allt är signalen i allmänhet och Maud Olofsson klär denna i än mer tydliga former nu i synnerhet.

Centerpartiet fällde ett samarbete med Miljöpartiet 2002. Centerledaren Maud Olofsson sällade sig ändå till de andra borgerliga partiledarna när de på fredagen utpekade Miljöpartiet som möjlig partner om Sverigedemokraterna blir vågmästare i Riksdagen efter nästa års val rapporterar SR. Men Maud Olofsson säger att hon tror på samarbete med miljöpartiet ändå:

"Det vi säger nu som är nytt är att vi är beredda att diskutera med Miljöpartiet. Jag har ju suttit med Miljöpartiet förut och diskuterat ett eventuellt regeringssamarbete, så jag vet ju att det finns rätt många frågor där vi skulle kunna hitta en gemensam grund. Och det finns ett samarbete redan idag fast vi sitter i regeringen och de tillhör vänsterkartellen".

Bara valet av ord får mig att fundera över hur kul hon tycker att det är. ”Vänsterkartellen”. Känns inte så positivt laddat direkt, mer som om hon spottar ut det. Eva Franchell skriver i en ledare i Aftonbladet att Miljöpartiet är inget lustigt parti längre, tvärtom är det ett parti som signalerar stort allvar och det är säkert det som attraherar de unga väljarna menar hon och jag kan bara hålla med.

Borta är Eva Goes med trumma på väg i sambatakt mot riksdagen, Maria Wetterstrand (MP) och Peter Eriksson (MP) utstrålar självsäkerhet och målmedvetenhet på ett sätt som säkert retar upp en och annan i de borgerliga partierna som balanserar på riksdagsspärren. De grönas framgång i Stockholm och storstadsregionerna provocerar säkert. Miljöpartiet var ju det lilla samarbetspartiet, men nu har det vuxit upp och om Socialdemokraterna i hela Stockholm i senaste EU-valet. De gamla etablerade partierna har alltid underskattat miljörörelsen. Arrogansen visade sig redan under kärnkraftsomröstningen 1980 när socialdemokrater och folkpartister bildade den mesiga linje 2, för er som minns den. Kärnkraften skulle läggas ner, men först skulle den byggas ut och nu senast har (C) lämnat in om den vilket visar vilket av de påstådda miljöpartierna som har integriteten i behåll.

Företrädare för verklighetens bävrar, det vill säga (KD) och (C), har som sagt ett och annat att fundera över, (S) har gjort det och ett exempel på hur (MP) från början påverkat oss är kanske EU-parlamentarikern Åsa Westlund profil. Miljö och konsumentorienterad politiker med en (S) grund och det finns flera. Miljöpartiet har de facto kommit att påverka de äldre partierna och äger miljöfrågan idag på ett helt annat sätt än (C) någonsin kom att göra.

Ett förslag till (C) från min sida är att börja leverera resultat för de 408 000 i utanförskap men även fundera över vilken respekt övriga Alliansen visat sina samarbetspartier i de egna profilfrågorna.

Var oppositionen i övrigt står kan du läsa här. Nej, det här var lite för mycket desperation för att kännas substantiellt. Men jag kan glädja verklighetens bävrar med en sak. Det är först i valet den tredje söndagen i september 2010 som det gäller men jag skulle nog valt en annan strategi än du gjort.

Känns lite väl att vara under galgen.

Läste på Kent Perssons blogg att han undrar om (MP) var beredda att ta ansvar. Svaret jag gav där, och som ligger nära det som Mona Sahlin (S), Maria Wetterstrand (MP), Peter Eriksson (MP) och Lars Ohly (V) ger på de Rödgrönas blogg är enkelt. Inte aktuellt men (FP) är välkomna att höra av sig.

Jag skulle ändå vilja vända på frågan. Är (FP) och (C) beredda till ansvar? (MP) är väldigt tydliga med två saker. Det ena är att inte bli beroende av (SD), det andra att ett samarbete med (S) faller mer naturligt då det alltigenom dominerande (M) ligger långt från den egna politiken.

Min hållning? Jag tror det vore i allt väsentligt bättre om Alliansen ägnade sig åt de frågor Mona, Maria, Peter och Lars adresserar i sin postning istället för att klura på spelteoretiska modeller. De drygt 400 000 i utanförskap gör nog samma bedömning som jag.

När nu Alliansen lägger tid på detta kan det bara betyda en av två saker. Antingen har man för lite att göra eller också kommer nu verkligheten ikapp. Peter Eriksson (MP) säger nu på SR att det är inget annat än en luftbubbla vilket då ligger närmare det senare alternativet.

Det borde so wie so finnas tillräckligt att göra så jag sluter mig till att något har hänt med förmågan att förstå realiteter.

Om Sverigedemokraterna (SD) skulle få en vågmästarroll efter riksdagsvalet nästa år så stämmer nu Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och hans regeringskollegors, Maud Olofsson (C) och Göran Hägglund (KD), i kören även om man hamnar i minoritet. Flirten med (MP) verkar vara fast förankrad i Alliansen. SvD och SR rapporterar löpande. Några ministerposter skulle det dock inte handla om, understryker statsministern.Förutsättningarna finns, menar Fredrik Reinfeldt, för att en minoritetsregering ska kunna få igenom stora delar av sin politik.

- En budget faller bara om de tre vänsterpartierna och SD röstar likadant. Men då har jag lyssnat på Mona Sahlin. Hon har sagt att hon aldrig under några omständigheter kommer att medverka till att SD ska få något som helst inflytande. Då kan det orimligen innebära att hon medverkar till att Sverigedemokraterna tillsammans med S, V och MP fäller en alliansbudget. Jag förutsätter att hon står vid sitt ord.

Jag tror mig kunna lugna Statsministerns oro för sin nattsömn med att Mona Sahlin står vid sitt ord, den mardrömmen kommer inte att inträffa. Det som däremot bör hålla statsministern vaken är de krafter i (C) och (FP) som fått stå tillbaka för neoliberala strömningar samt att (KD) kan misslyckas med sitt förnyande av verklighetens folk. Då blir spelplanen en annan.

Jag önskar sålunda Statsministern en rejält usel nattsömn.

Klimatfrågor är inte mina frågor, jag kan för lite men nu inför Köpenhamnsmötet kan det vara värt att läsa på lite. SvD har vad jag bedömer en bra artikel med länkar och även denna interaktiva karta.

Med 4 graders höjning ser livet inte ljust ut för efterkommande generationer.

Om Sverigedemokraterna (SD) skulle få en vågmästarroll efter riksdagsvalet nästa år så kan Folkpartiledaren Jan Björklund tänka sig ett samarbete med Miljöpartiet (MP) för att begränsa SD:s inflytande rapporterar SvD.

Lyssna gärna på Inger Arenander på P1 som jag tycker fångar frågeställningen bra. Maria Wetterstrand (MP) vågar jag påstå är övertydlig. I slutet tycker jag att hon till och med visade vissa tecken på irritation över att intervjuaren inte ville förstå.

Jag håller nog med Maria Wetterstrand, det här är inget annat än en begynnande frustration från Alliansen att man vill så gärna behålla makten men inte ge besked om hur man ställer sig för tänkta nya majoriteter.

Frågan är hypotetisk och endast valresultatet kommer ge oss svar. Min bedömning är att Hr Björklund skickade upp en testballong för att se vart vinden blåste. Maria Wetterstrand gav svar på tal då hon förklarade att (MP) ser ett rött samarbete som mer naturligt än ett blått. Och vilken färg dominerar Alliansen? Blått.

Så testballongen blåste iväg från Hr Björklund åt vänster till. Undrar vad han tänker nu och om hans chef tyckte det var så lyckat egentligen.

Annat: Peter Andersson

SvD skriver idag om vilka vägval Sten Tolgfors (M) och 42 andra försvarsministrar står inför i Afghanistan. Fler soldater behövs - men också en övergripande strategi där afghanerna tar större ansvar för sitt land. Samtidigt så kan vi läsa hur Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Torbjörn Pettersson nästan vädjar om en motsatt prioritering, först en strategi – sedan fler soldater. Pierre Schori vittnar om den splittring som finns inom (S).

Som utvecklingen går just nu ökar distansen mellan det folk man är satt att skydda och soldaterna med den taktik man valt. Att inte gå ur bilarna och blanda sig med befolkningen, skapa band och förtroende, ökar känslan av ockupation samtidigt så förutsätter en sådan taktik motsatsen, att folket känner sig skyddade och bekväma med främmande soldater omkring sig för att lyckas.

Vi befinner oss med andra ord i ett strategiskt vakuum samtidigt som ett taktiskt ”djävulens alternativ”. Stannar våra soldater i bilar och skyddade fordon ökar distansen och föraktet, kliver dom ut ökar dödssiffrorna.

Läs gärna artiklarna, de speglar dilemmat. Och ger en tydlig bild av vad vi har framför oss. Krig kan vinnas med vapen i hand, men freden kan aldrig vinnas med vapen i hand.

Som jag hävdat tidigare, jag anser att vi gör det för svårt för oss. När 80 procent av Afghanistans befolkning saknar tillgång på rent vatten så saknas grunden för allt civiliserat liv. Kan vi börja bygga ut ett fungerande vattensystem så kanske befolkningen kan ha ett intresse att förvalta och skydda detta. Det är klart att en och annan taliban säkert dricker av detta vatten men just vattnet kan vara det som urholkar stenen. Vatten är en förutsättning för att den eftersatta sjukvården kan fungera lite bättre.

Sedan kanske vi kan hjälpa bygga en civilisation. På Afghanernas villkor. Annars är vi nog snart där igen….

Med viss förvåning så noterar jag främst Aftonbladets och stora dela av sociala medias bevakning av arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins (M) barnpassning och skilsmässoproblem. Några har för lite att göra.

Vämjeligt.

Det är klart att media har ett granskande uppdrag. Att granska makten är centralt i en demokrati. Men det finns gränser för vad som är ok och media bör kanske fundera på vilka effekter detta kan få. Vilka personligheter kommer vilja satsa på en politisk karriär när man vet att ens nära anhöriga riskerar att bli granskade in absurdum? Hur kul känns det för en son eller dotter att läsa om sina föräldrars rättsliga mellanhavanden och som ytterst handlar om hur mycket dess barn kostar?

Att behöva läsa om hur mycket en älskad förälder stämmer den andre, minst lika älskade föräldern, på för vårdkostnader kan inte leda till något gott.

Nej, det är sällan jag behöver markera men jag gör det nu. Osmakligt och lågt. De av mina partikamrater som läser det här och som är kritiska mot alla ”Mosa Mona” kampanjer samtidigt som de hakar på kritiken mot Sven-Otto Littorin bör fundera ett varv till.

På sin egen roll och vad de kan göra för att göra livet drägligare för de vi väljer att företräda oss. Sven-Otto har mitt stöd, för vad det kan vara värt. Det jag ser är lågt, inte värdigt en oberoende seriös press.

Lika bra jag skriver det nu så att jag inte glömmer bort det. Under perioden 28/10-1/11 kommer jag att närvara vid (S) kongress. Jag kommer mest sannolikt göra fler postningar än vanligt men kommer så vitt det går följa det ordinarie nyhetsflödet.

Andra (S)-märkta bloggar som kommer närvara är:

Rosemari Södergren
Peter Andersson
Alexandra Einerstam
Monica Green
Arvid Falk
Anders Löwdin
Claes Krantz
Mårten Wedebrand
Nathalie Sundesten Landin
Stefan Wikén
Peter Högberg
Viktor Tullgren
Fredrik Jansson
Karin Bergh
Haningeposten
Eva-Lena Jansson
AC Brockman
Fredrik Pettersson
Thomas Hartman
Anna Vikström

Och naturligtvis

Ulvenlöv och Fridén som står bakom arrangemanget. Jag har idag inte koll på något utom att jag börjat ta mig igenom kongresshandlingarna men kommer återkomma i vilka jag följer närmare.

Helle Klein skriver idag en Ledare i Aftonbladet om kyrkomötets beslut om homovigslar. Denna utveckling av samhället till ett tolerant och öppet är naturligtvis bestickande. I debatten vid kyrkomötet kan vi läsa följande citat:

”Skapelseteologin måste kompletteras med rättviseperspektivet, annars kan det gå lika galet som det gick för de skapelseteologer som stödde nazismen under Tredje Riket”, säger Antje Jackelén från Lund.

Men.

Jag anser den vara en chimär. Vi rör oss de facto i motsatt riktning. Jag och Alexandra Einerstam beskriver detta i en debattartikel på Newsmill idag och det som Antje beskriver i sitt citat har faktiskt möjliggjorts av Alliansen i andra beslut, läs gärna artikeln.

Skrämmande naivt eller bara vämjeligt? Droppen som skulle urholka stenen faller inte längre.....

Bedöm själv.

Annat: SvD, SvD 2, DN, Aftonbladet, Expressen, Expressen 2, Expressen 3

Afghanistan har monopol på illegal opiumproduktion som har förödande globala konsekvenser, enligt en FN-rapport rapporterar SvD. Samtidigt menar Carl Bildt (M) på DN Debatt att Det finns en påtaglig risk för att konflikterna försvåras och att den humanitära situationen försämras.

Carl Bildt överlämnar idag en proposition om fortsatt svenskt deltagande i Isaf-styrkan i Afghanistan. Den grundar sig på landets stora hjälpbehov och riskerna som är förenade med ytterligare destabilisering av regionen. Programmet ska stötta afghansk förvaltning lokalt och regionalt, skriver utrikesministern.

Väl så. Men gör vi verkligen rätt saker och inte bara saker rätt? Afghanistan som opiumproducent motiverar bara i sig att vi gör något åt situationen.

Afghanistan har problem. Tvivelsutan.

Den ansats Carl Bildt tar initiativ till – där en politisk dialog kompletteras av militära och civila insatser – bygger på det nära och ömsesidiga samband som råder mellan säkerhet och ekonomisk utveckling. Brist på säkerhet är ett av de allvarligaste hindren för återuppbyggnad, samtidigt som avsaknaden av utveckling bidrar till att underblåsa konflikten. Väl så, men har han inte glömt något?

11 procent av landytan är kontaminerad av odetonerade klusterbomber, 80 procent av befolkningen saknar rent vatten, de minor som finns kvar sedan USSR ockupation oräknade. Utbyggnaden av vattenförsörjningen hindras av just detta faktum. Man kan omöjligen dra vattenledningar från den centrala vattenreservoaren då risken för skador på befolkningen är reell och uppenbar.

Jag har ett motförslag. Fokusera på det som är källan till all civilisation. Rent vatten.

Börja röj minor och klusterbomber, trygga vattenförsörjningen. Enkelt men kanske inte så sexigt i ett säkerhetspolitiskt perpektiv. Vatten är och förblir källan till allt liv om det nu var någon som missade den biologilektionen.

Utan rent vatten, ingen civilisation. Punkt.

Kvartalsrapporter från banker och börsbolag brukar sällan vara politiska. Mammon är faktiskt ganska opolitisk som kraft, finner sina egna vägar. Av den anledningen höjde jag på ögonbrynen när jag i E24 läste följande uttalanden från SEB VD Annika Falkengren:

- Vi ser inga nya, riktiga jobb, arbetslösheten kommer att nå sin topp nästa år och det är fortfarande massor av förluster som ska sväljas. Mitt i detta går börsen som ett spjut. Det är klart att man blir lite orolig i ett helhetsperspektiv, säger hon.

Så du är fortfarande rädd för bakslag på börsen?

-Ja, jag är lite orolig för det. Men framförallt är jag bekymrad för hur gemene man uppfattar det här. Vi har bopriser som stiger kraftigt och börsen rusar. Samtidigt kanske många familjer har någon som förlorar jobbet nästa år. Själv ser jag inte en enda realekonomisk faktor som ser bättre ut idag än för ett år sedan.

Anders Borg (M) skulle, tillsammans med Sven-Otto Littorin (M) och flankerad av sin chef Fredrik reinfeldt skrika i högan sky om Thomas Östros (S) eller Mona Sahlin yppat något ens i närheten. Anklagelser om att skruva på verkligheten och att fara med osanning skulle sannolikt komma slag i slag.

Nu är det tyst, oroväckande tyst. För mammon tar inga politiska hänsyn utan ser krasst på verkligheten i syfte att skydda sina intressen och detta vet Alliansen mycket väl. Märkligt nog är att denna bank som kanske bäst representerar det svenska kapitalet visar upp en klar samsyn med (S) sätt att beskriva verkligheten. Något att tänka på för herrarna i Alliansen.

Mammon är opolitisk.